Från utkanten av universum börjar resan tillbaka mot jorden. Omsluten av mörker går färden förbi galaxer med ett oändligt antal stjärnor och planeter. Och efter mer än tretton miljarder ljusår närmar vi oss Vintergatan. Vi svävar förbi mars, röd och fin. Och månen med sina kratrar. Så tar vi ett varv runt rymdstationen ISS och där, mitt i allt det stora och mörka, lyser en blå och grön planet. Jag är hemma igen!

– Välkommen tillbaka! Hur var resan? Anders Ynnerman, Professor i vetenskaplig visualisering vid Linköpings universitet och konsortiedirektör på Visualiseringscenter i Norrköping, tillika regissör och manusförfattare till dom-föreställningen jag nyss sett, ler stort och ser nog på mig hur omtumlad jag är. Visst är det häftigt? 

När vi går ner en våning ner till kafeterian talar Anders om att filmen är baserad på mjukvaran OpenSpace som utvecklas av forskarna vid centret i samarbete med bland annat naturhistoriska museet i New York och NASA. 

Sedan sätter vi oss och han fortsätter berätta om rymdintresset som funnits med sedan han var liten.
  – Jag var tidigt fascinerad av fysik och naturvetenskap, och minns att jag kunde stå och förundrat titta ut i nattmörkret, på stjärnorna, och fundera på allt det okända som fanns därute. När jag var sex år fick jag en stjärnkarta – som jag fortfarande har kvar – och det blev starten på ett livslångt intresse.

Han berättar om turen att få ha förstående och inspirerande lärare under skoltiden. Inte minst den gymnasielärare som själv disputerat, och som spelade en viktig roll i Anders fortsatta utbildningsval.
  – Han hjälpte mig att hitta rätt och vi har haft kontakt under årens lopp, ler Anders. Det är ganska fantastiskt!

Efter militärtjänstgöring föll valet på studier i matematik och fysik i Lund och efter en utbytesperiod i England doktorerade Anders vid Göteborgs universitet med en avhandling i teoretisk fysik som handlar om beräkningar i gränslandet mellan atomer och partiklar. Sedan tillbringade han ett par år som postdoc vid Oxford University i England och vid Vanderbilt-universitetet i Nashville. 

Anders arbete med super- och parallelldatorer, ett område inom vilket han är en riktig pionjär, fick stor uppmärksamhet och ledde år 1995 till en förfrågan från Rådet för högpresterande datorsystem att administrera uppbyggnaden av en svensk superdatorpark. När detta var klart flyttade han tillbaka till England och arbetade på universitet i Warwick.
  – Men det dröjde inte länge förrän dekanen för tekniska fakulteten vid Linköpings universitet ringde, med ett erbjudande om tjänsten som föreståndare för Nationellt superdatorcentrum (NSC) vid universitetet, berättar Anders. Jag svarade att jag bor ju i England nu, men blev övertalad. Och det var ju alldeles för spännande för att tacka nej till!

Under arbetet med NSC delade han tiden i tvåveckorsperioder mellan Sverige och England.
– Det var tufft, men vi fick det att fungera. Jag brann ju för mina jobb på både ställena. Men när min fru fick möjligheten att doktorera i Linköping blev beslutet att flytta till Sverige inte så svårt. Jag fick då anställning som professor i vetenskaplig visualisering med placering på det helt nya Campus i Norrköping. Här hade de första studenterna i medieteknik läst sina två första år, och jag fick som uppgift att utveckla och bygga på utbildningen med ett fjärde år som profilerade sig mot visualisering.

Han förklarar att uttrycket visualisering inte var etablerat vid den tiden, utan det talades mer om den omvända processen, bildanalys, som var ett starkt område vid Linköpings Universitet. Men oavsett hur det benämndes var Anders säker på att det var svaret på frågan från ­universitetsrektorn: ”Vilken forskning vill du bygga upp?
  – Jag skrev, tillsammans med mina kollegor, ett dokument om ett upplevelsecenter i Norrköping. Det skulle vara något för hela staden. För forskning inom visualisering och utbildning och för näringslivet, förstås. Men också för invånarna. Och jag minns att vi tog en promenad, en råkall höstdag i det då ganska förfallna industriområdet. Och just då var jag väl inte alldeles övertygad, skrattar Anders. Men jag tänkte att jag ger det några år. Och nu, 25 år senare, är jag fortfarande här och kunde inte vara mer glad och stolt!

Idag är över 200 personer knutna till verksamheten på Visualiseringscenter som är ett konsortium bestående av Norrköping Visualisering AB, Cnema, C-Research, Linköpings Universitet, Norrköping Science Park och RISE Interactive. Anders är direktör för konsortiet och har det övergripande ansvaret. Men han är också avdelningschef för forskningsavdelningen för medie- och informationsteknik. Här bedriver 120 forskare den största forskningen i Sverige inom metoder för datorgrafik och visualisering och andra närliggande områden inom design och medieteknik.
  – Ett tidigt exempel på forskning inom visualisering som revolutionerat, är det virtuella obduktionsbordet, som lett till Norrköpingsföretaget Interspectral AB och också är en produkt för Sectra AB i Linköping, säger Anders men fortsätter i nästa andetag berätta om att forskningsverksamheten trots allt bara är en del av centrets stora uppdrag.

Visualiseringscenter är nämligen också en plats för företagssamverkan och en växtplats för spinoffer. 

Han tar initiativet Visual Sweden, som systematiskt kopplar forskningen till näringslivet, som exempel innan han berättar vidare om upplevelsearenan som består av utställningar, labb och en domteater.
  – Med den vetenskapliga visualiseringen har vi en enorm möjlighet att göra komplex forskning tillgänglig för alla, säger Anders och visar på affischen till den ­senaste produktionen i WISDOME: Chemistry of life, som finansieras av Wallenbergstiftelserna. Det är en resa in i en värld av nano-storlek, där man bland annat får uppleva hur mitokondrier – livets kraftstationer – fungerar, och tar en färd bland neuronerna i hjärnan. 

Här finns också Wadströms Exploranation Laboratory där visualisering används för att göra nya upptäckter (­exploration) och för att förklara forskningsresultat (­explanation). = Exploranation. I labbet får man själv arbeta med samma data som forskarna använder och utforska världen utifrån temat klimat och hållbarhet. Här utvecklas också metoder för att interagera med data och hur visualisering kan användas för undervisning och kommunikation.
  – Det är en plats där morgondagens pedagogik växer fram, säger Anders. Vi vill väcka nyfikenhet, men också en djupare förståelse och ett levande intresse för ­tekniska och naturvetenskapliga ämnen. 

Jag funderar över det här med bildspråk, visualisering – och hur det hänger ihop med fyrkantiga data och siffror.
  – Bilder är matematik och konstnärskap tillsammans! säger Anders. Bakom varje bild ligger massor av ­ekvationer. Det är modellering, simulering och programmering som gör det möjligt att skapa bilder utifrån de data som vi har och som gör resultaten tydliga att se och därmed lättare att förstå. Transformationen från data till bild är det centrala i visualisering.  

Att vara delaktig är viktigt, och Anders har många olika roller i verksamheten. Förutom att han är konsortiedirektör och forskare är han också engagerad i de filmer som produceras och visas i domteatern, besöksvärd och musei­guide. Han berättar att det inte finns mycket som slår den energi han får när han står framför en grupp besökare, berättar om universum och ser hur intresset väcks. Att få göra skillnad för individen.
  – Jag fick ett brev i våras, säger han. Det var från en tjej som ville berätta att hon skulle börja doktorera på Chalmers. Och det tack vare att jag visat henne rymden när hon var 15 år. Sådant blir jag otroligt glad över.

Utöver att vara ansvarig för Visualiseringscenter har Anders också fått uppdraget att från Norrköping och Linköpings Universitet leda forskningsprogrammet WASP (Wallenberg AI, Autonomous Systems and Software Program), vilket är Sveriges största forskningsprogram ­någonsin med en budget på över 6 miljarder och med målet att utexaminera 600 doktorer.
  – Jo, det finns att göra, skrattar Anders. Dilemmat är bara att det finns så mycket roligt att sätta tänderna i så jag skulle behöva fler dagar i veckan! 

Han beskriver Visualiseringscenter som en smältdegel av spännande saker och kommer tillbaka till det där ­dokumentet som han skrev 1999. Som sammanfattade vad han ville med uppdraget. Och att det till allra största delen blev precis så, när det öppnade 2010. Och ­fortfarande är idag.
  – Här möts människor för en fika, för att gå på ­utställningen eller för att sitta och plugga tillsammans. Hit kommer barnfamiljer, skolklasser och studenter och här får utforskarlustan plats att växa. 

Det Anders önskar inför framtiden är att Norrköping ska få fortsätta vara ett nav i för visualisering i Sverige. Visualiseringscenter har fått i uppgift att vara ledare för uppbyggnaden av flera domteatrar. I Göteborg invigdes WISDOME-teatern på Universeum precis före sommaren och har dragit fulla hus med filmen Stort. I december invigs WISDOME Stockholm på Tekniska Museet, och sedan står Malmö och Umeå på tur.
  – Det är ett stort förtroende och vi är stolta över att också ha nära samarbeten med flera museer, bland annat Skansen och det nya Nobelcentret, och att många organisationer och företag är intresserade av kommande samarbeten. 

Det märks att Anders trivs med alla sina spännande uppdrag. Men han har genom åren också fått lära sig att prioritera. Familjen är viktig. Och med en dotter ­där­hemma som snart är tonåring finns all anledning att vara närvarande.
  – Vi seglar gärna och har en katamaran i Bråviken, berättar Anders. Det fungerar, men som västkustkille, född i Göteborg och uppvuxen i Varberg, kan jag ibland sakna det salta havet och den direkta tillgängligheten till öppet vatten. Annars kan vi inte tänka oss en bättre stad att bo i. 

Som väl anlitad i akademiska sammanhang får Anders mycket uppmärksamhet, och han har, för sitt arbete och sina forskningsresultat, bland annat mottagit IEEE VGTC Technical Achievement Award 2018, Hans Majestät ­Konungens medalj för insatser inom medicinsk ­visualisering 2017, Kungl. Ingenjörsvetenskaps­akademiens guldmedalj 2011 och i mars 2023 Euro­graphics guldmedalj.
  – Jag är stolt och ödmjuk, säger Anders. Jag får ta emot fina priser, men det är många som jag vill uppmärksamma. För det är ett teamwork. Finansiärer, kommunen, samarbetspartners och mina fantastiska kollegor och vänner. Alla är delaktiga och viktiga. Och vi skapar det här tillsammans, och sätter Norrköping på kartan världen över. 

Text: Mirjam Lindahl
Foto: Björn Lisinski

Läs tidningen på nätet