Jag brukar tänka ”det gör inget om hundra år” för att undvika att stressa upp mig över saker och ting. Det är ganska skönt att tänka att världen inte kommer att gå under, att ingen kommer att skadas allvarligt om jag råkar göra ett misstag, eller om jag inte hinner med allt jag föresatt mig. Det stämmer i sak – jag är inte läkare eller brandman och har ingen samhällsbärande funktion. Men ju längre tiden går desto mer stressad blir jag av att det vi gör just nu visst spelar en roll om hundra år. Hur glad jag än blir av alla framsteg i klimatarbetet, så känns det som ett race som bara kan sluta mer eller mindre illa.
Jag försöker komma ihåg när jag blev medveten om att vi har ett problem. Jag tror inte att jag alls hade koll på frågan i början av 90-talet när jag gick på universitetet. Jag hade nog en vag aning i början av 2000-talet när jag åkte till Antarktis första gången. Men sedan måste det ha gått fort, för några år senare var jag i allra högsta grad medveten om att vi var på väg åt helt fel håll. Vetenskapsradion har nyligen släppt serien Klimatinsikten där man djupdyker i klimatforskningen 200 år bakåt i tiden till idag. Även om det under flera hundra år funnits forskare som insett att ökade koldioxidhalter i atmosfären orsakar global uppvärmning (exempelvis den svenske nobelpristagaren Svante Arrhenius som 1896 försöker beräkna hur mycket varmare atmosfären kan bli vid en fördubbling av koldioxidhalten), så sågs uppvärmningen ganska länge som positiv för odling och världens utveckling. I slutet av 50-talet kom varningar om faran med att experimentera med klimatet genom förbränning av fossila bränslen (bland annat av den svenske meteorologen Carl-Gustaf Rossby) och 1979 kom Charney-rapporten, den första sammanställningen över aktuell klimat-forskning, som förutspådde temperaturökningar mellan 1,5 och 4 grader. Kunskapen stannade i stor utsträckning i forskarsamfundet. Eller i alla fall mer eller mindre. I princip varje amerikansk president har blivit ordentligt briefad i frågan och många företagsledare likaså. Oavsett detta kan man konstatera att efter att den epokgörande rapporten publicerades har majoriteten av mänsklighetens koldioxidutsläpp skett.
Som jag ofta har kommenterat är ett av huvudproblemen att klimatfrågan är så komplex att förstå. Inte ens alla forskare ville ta till sig att en justering av en gas som bara representerar 0,04 procent av atmosfärens innehåll faktiskt kan få så stora konsekvenser. Ett exempel på komplexiteten är avsmältningen på Grönland. Just nu smälter glaciärerna på Grönland sju gånger snabbare än på 90-talet. Det är inte bara för att det är varmare i luften, utan påskyndas av flera faktorer. Dels orsakar alla skogsbränder på norra halvklotet (som i sig förvärras av den globala uppvärmningen) att aska lägger sig på isen. Då försvinner albedoeffekten (dvs att den vita snön reflekterar solens energi). Dessutom har det varmare klimatet ökat förekomsten av glaciäralger som värmer upp isen för att få färskvatten. Slutligen regnar det mycket mer än tidigare (nederbörd som tidigare föll som snö). Regn är ett utmärkt sätt att snabbt smälta is. Summa summarum – enorma mängder sötvatten forsar ut i Atlanten. Det får effekter på vädersystem i både Nord- och Sydamerika, i Afrika och till och med i Asien.
För oss uppe i Norden är det lite obehagligt att sötvattnet från de smältande glaciärerna är som att slänga grus i Golfströmmens motor. Golfströmmen drivs av tungt saltvatten som sjunker mot botten i Nordatlanten. Ju mer saltvattnet späds ut, desto svagare blir den kraften. Det är i princip omöjligt att veta hur mycket Golfströmmen kommer att påverkas av ökad glaciärsmältning, men många forskare är oroade över att den globala uppvärmningen skulle kunna leda till att det blir betydligt kallare i Norden. Jag roade mig med att jämföra klimatet på likartade breddgrader på södra halvklotet. Linköping ligger på 58:de breddgraden. Detta motsvaras nästan av norra tippen av Antarktiska halvön. På vintern kan man inte åka dit med fartyg över huvud taget pga. istäcket. Förra året slogs temperaturrekord och drygt 18 grader uppmättes under några timmar på sommaren, men annars ligger sommartemperaturerna på ett par grader plus. På vintern ligger temperaturen oftast mellan -10 och -40 grader. Förutom avsaknaden av en havsström som för in varm luft, finns det andra skäl till att Antarktis är väldigt kallt, men det ger ändå en fingervisning om hur det skulle kunna bli om Golfströmmen faktiskt avstannar.
Finns det inget positivt att säga då? Jodå. Det är exempelvis spännande att följa utvecklingen av försäljningen av personbilar. Under 2020 var 31 procent av sålda bilar antingen rena elbilar (9 procent) eller laddhybrider (22 procent). Året innan var bara 11 procent av sålda bilar rena elbilar eller laddhybrider. Förhoppningsvis är detta ett tecken på att elektrifieringen av personbilsflottan går mycket snabbare än man trott vara möjligt. Egentligen är det inte så konstigt att elbilar blir alltmer attraktiva. Driftskostnaden är så mycket lägre att man lätt kan betala betydligt mycket mer för bilen och ändå gå plus. Framför allt om man kör långa sträckor.
Ett annat ljus på himlen är kolkollapsen i USA. Redan innan pandemin har kolanvändningen i USA minskat år för år, och 2020 blev minskningen hela 16 procent jämfört med 2019. Delar av minskningen täcks av naturgas och delar av förnybara energikällor. Ett av Bidens vallöften är att energiproduktionen ska vara fossilfri till 2035, och det verkar som om ekonomiska realiteter hjälper honom att nå en del av det målet.
Ytterligare en ljusglimt är Vattenfalls nya vd Anna Borg. Hon tillträdde i höstas och har redan aviserat att Vattenfall ska skärpa ambitionsnivån och sikta på utsläppsminskningar i linje med 1,5 gradersmålet (tidigare bygger Vattenfalls strategi på att klara mindre än 2 graders uppvärmning, båda nivåerna är i enlighet med Science Based Targets). Det känns befriande med en nytillträdd vd som så självklart skärper redan tuffa målsättningar och som dessutom fokuserar på genomförandet – hon är förstås östgöte!
Tidigare publicerat i Affärsstaden 2 – 2021
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050