Kvinnan med utländsk bakgrund smyger nästan in på kontoret. Hon gömmer ansiktet under en neddragen keps med stor skärm. Hon sjunker ned i stolen och vill liksom göra sig osynlig. Samtalet börjar mycket trevande och efter en stund får jag höra hennes berättelse om att vara mobbad på sin arbetsplats. Att inte bli sedd eller tilltalad. Att sitta ensam och äta lunch.
Sex månader senare är det samma kvinna som sveper in i en grön sommarhatt och möter mig med ett vackert leende för ett avslutande samtal.
Kvinnan tog sig vidare, bytte arbetsplats och hittade tillbaka till sig själv igen. Samma person men olika arbetsplatser.
Hur viktig är inte inkludering för hållbarhet och attraktivitet på arbetsplatsen. Hur viktig är inte arbetsplatsens kultur och hur vi ser och inkluderar varandra. Möten är anknytning. Det är människans mest grundläggande behov av att tillhöra, få vara den man är, tillhöra en flock, en familj eller ett sammanhang. Anknytning gör oss levande får oss att känna mening. Så vad hände egentligen under pandemin när riktiga möten mellan människor utanför hemmet nästan upphörde under längre tid. Det blev mer ensamt. De mänskliga mötena för anknytning minskade enormt.
Det är inte så konstigt att jag senaste året fått förfrågningar från företag som undrar hur ska vi få tillbaka vår levande kultur på arbetsplatsen igen. Det är som om vi både glömt vår historia och blivit lite folkskygga. Den gemensamma berättelsen om vår identitet som arbetsplats, kaffevanor, och skratt i korridorer skapar just den anknytning på arbetsplatsen som gör oss levande. Den kan inte ersättas med digitala möten eller arbete på distans.
Vi behöver mötas igen och återfånga sammanhanget arbetsplatsen. Men inte som förut, utan när det tillför värde och mening. Efter pandemin behöver vi det mänskliga mötet där vi hinner samtala, lösa problem på djupet i den miljö där vi trygga. Det skapar attraktivitet att ta sig till jobbet. Är arbetsplatsen stället där man blir sedd och värdefull så kommer vi dit av egen kraft men vi behöver kanske inte vara där 40 timmar i veckan.
Vårt mänskliga behov av att bli sedda, inkluderade och känna oss levande är minst lika viktigt på arbetsplatsen som hemma. De små subtila signalerna för anknytning som betyder så mycket är så grundläggande och mänskliga. Det kan handla om att jag säger hej och tittar andra i ögonen de där extra sekunderna. Det kan handla om att nyfiket ställa frågor. Det kan handla om att bara hämta en kopp extra kaffe till en trött kollega. Anknytning kan vara så lite som en blick men kan betyda så mycket. En tid när jag själv inte förmådde se andra eller stanna till i det lilla mötet där vi ser varandra, låg det plötsligt ett lite kort på mitt skrivbord. Det stod ”Du är fantastisk och jag uppskattar dig”. Det lilla kortet gjorde hela min dag. Det var någon som såg mig fast jag inte förmådde se andra just då. Det tände en gnista av anknytning och sammanhang. Jag är inte ensam. Nej, vi är aldrig ensamma. Vi kan alltid se varandra och själva bli sedda. Vi kan alla göra en skillnad för någon som gömmer sig under en keps eller har en tuff tid. Vi kan bli sedda av de vi minst anar när det behövs som mest. Det är därför vi behöver ses igen och göra varandra levande.
Det krävs kanske inte så mycket för att göra någon annans dag vacker.
Tidigare publicerat i Affärsstaden 3 – 2023
Susanne Bergman
Organisationskonsult & författare