Varvsdöd och elkris

Kommer ni ihåg varvsdöden på 70-talet? De svenska kronjuvelerna Götaverken och Kockums började mötas av kraftig konkurrens, främst från Japan, och gick in i en akut finansiell kris. Den dåvarande regeringen drog slutsatsen att branschen behövde monumentalt stöd, vilket ledde till att varvens produktionskapacitet byggdes ut kraftigt mellan 1970 och 1976. I mitten av sjuttiotalet uppstod en överkapacitet på den globala varvsmarknaden, och de svenska varven hade ju redan visat att de inte klarade den tuffa konkurrensen. Det enorma stödet var därför som att ge konstgjord andning till någon som håller på att dö i en sjukdom utan bot. Ett skäl till att varven inte klarade konkurrensen var att lönekostnaderna hade stigit rejält. Detta var ett resultat av en överenskommelse mellan facket (Metall) och Socialdemokraterna där man införde ett nytt lönesystem som inte premierade skicklighet och erfarenhet. Man gick från ackordlöner och ett lärlingssystem till månadslöner, vilket gjorde att många av de bästa flyttade till byggbranschen där ackorden fanns kvar. Varven hamnade i en ond cirkel med brist på kompetens och lägre och lägre produktivitet. Som lök på moset var de svenska varven specialiserade på att producera oljetankers, och efterfrågan dök i samband med oljekrisen 1974. I kombination med andra faktorer som puttade på i samma riktning gick många av varven i konkurs (Salénrederiernas konkurs blev den enskilt största under 1900-talet i Sverige), staten förlorade en himla massa pengar och för städer som hade dominerats av varven (typ Göteborg, Malmö och Uddevalla) tog det lång tid att återhämta sig.

Av varvshistorian kan man lära sig att statliga stöd till företag måste hanteras med stor försiktighet. Och att utfallet beror på många, mer eller mindre kända, faktorer. En grundläggande utmaning är att förstå om en kris är strukturell eller om den är skapad av olyckliga omständigheter som kommer att försvinna så småningom. Beroende på vilken analys man gör, får man helt olika resultat vad gäller lämpliga åtgärder.

Det finns tillfällen när statlig inblandning har varit helt nödvändig – till exempel när den så kallade Bankakuten (Bankstödsnämnden) inrättades 1993. För att affärsbankerna skulle få statligt stöd ställde staten mycket hårda krav bland annat om att staten skulle gå in som ägare i de banker som mottog stöd. Det ledde till att de flesta redde ut problemen själva. De innehav som staten tog över, bland annat Nordbanken, hanterades på ett så proffsigt sätt, att hela stödpaketet till banksektorn på 90-talet i princip har betalat sig själv (vilken summa man kommer fram till beror på hur man beräknar kostnaderna för det kapital staten låg ute med under många år). Och det är definitivt en vinstaffär om man jämför med hur det hade kunnat bli om man hade låtit marknaden ta hela smällen av tre bankers konkurs.
Idag är vi i en situation av stora omvälvningar. Energikostnaderna är höga, kostnaderna för den globala uppvärmningen börjar bli tydliga i många länder och ingen vet var kriget i Ukraina kommer sluta. Det här drabbar förstås många företag (och privatpersoner). Den stora frågan är då vad staten bör göra i detta läge. Våra politiker verkar inte våga säga något annat än att skattebetalarna givetvis ska stödja de som har det svårt, det är ungefär samma budskap oavsett man lyssnar på regeringen eller oppositionen. Och de vågar nog inte annat för att inte helt tappa väljarnas förtroende. Men är det egentligen rätt väg att gå?

Höga energipriser är här för att stanna. Det är bara att köpa det läget. Vi är en del av ett europeiskt elsystem och vi kommer inte att hinna öka utbudet av el i en takt som matchar ökad efterfrågan, framför allt inte när Europa samtidigt ska fasa ut en massa dåliga energislag, som naturgas och kol. Både företag och privatpersoner har vant sig vid extremt låga energipriser under en längre tid. Frågan är om det i vissa fall lagt grunden till företag vars lönsamhet baseras på ett prisläge som inte är rimligt. Och att privatpersoner fattat beslut om sina boenden på fel premisser. Vad gör man då som politiker? Låter företag gå i konkurs och står vid sidan om när privatpersoner inte klarar sina kostnader, utan måste lämna hus och hem? Eller håller båda parter under armarna och agerar som en medberoende anhörig som möjliggör att de kan fortsätta med ett långsiktigt ohållbart beteende? Det elstöd som betalades ut i våras, och det som nu aviserats kan man nog i båda fallen klassa i den andra kategorin. Dessutom är konstruktionen moraliskt tveksam. Vill man ha en spatunna i trädgården så är det ett fritt val – men att värma upp den på vintern är inte något som skattebetalarna ska bidra till, vilket nu blir fallet.

Det som kanske måste till är att staten säger att det här är sista gången ni får stöd för höga elkostnader, hädanefter får ni själva ta ansvar. Och i stället främja åtgärder som drar ner på energibehovet. Att ha dedikerade lånemöjligheter för denna typ av investeringar tror jag skulle göra stor skillnad. Till exempel genom att erbjuda förmånliga krediter för att byta ut uppvärmningssystemet, att isolera, att installera solceller, att byta ut gamla maskiner som drar mycket el, att installera led-belysning, etc. Särskilt för privatpersoner. Dessutom skulle man behöva öka möjligheten att få stöd för att definiera vilka åtgärder som är lämpliga för varje verksamhet och hushåll. Kommunernas energirådgivare ger en del sådant stöd idag, men dels har den nuvarande regeringen aviserat en rejäl budgetneddragning på energirådgivning, dels är de bakbundna vad gäller hur de får ge rekommendationer. Det kanske vore bättre att erbjuda en check som täcker halva kostnaden för en konsult som gör en ordentlig utvärdering av företagets eller privatpersoners möjligheter att sänka sin energiförbrukning.

Så för att undvika att vi målar in oss i ett lika dyrt hörn som Socialdemokraterna och facket lyckades åstadkomma i varvsbranschen på 70-talet, så hoppas jag att den nuvarande regeringen fortsättningsvis undviker att subventionera felaktiga beteenden. Det är betydligt mer önskvärt att vi får en utveckling som med bankakuten, där statens åtgärder leder till en mer långsiktigt hållbar elkonsumtion i Sverige, både hos företag och privatpersoner. Undrar om de har en förslagslåda i regeringskansliet? Eller tomten kanske kan rycka in och förmedla vad jag önskar mig i juklapp!

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden #11 2022

Malin Forsgren

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

Tillbaka till krönikor