Det svenska valet visade att de allra flesta inte håller med mig om att klimatfrågan borde vara en politisk topprioritet för alla politiker som har minsta uns av genuin omtanke om framtida generationer. När jag skriver det här vet vi fortfarande inte exakt hur regeringen kommer att se ut eller vad resultatet blir från förhandlingarna mellan de fyra partier som är i majoritet. Jag har inte koll på exakt vad de tycker inom alla områden, men den nya regeringen kommer säkert genomföra en del politiska förslag som kan ge bra effekter. Dock är jag är uppriktigt orolig över vilken klimat- och miljöpolitik de tänker bedriva. En del tycker att jag överdriver och säger att de inte hinner ställa till med så mycket elände under fyra år. Andra menar att jag överdriver vikten av vad Sverige gör i klimatpolitiken. Jag håller inte med om någon av dessa påståenden.

Min första poäng är att det är förskräckligt bråttom. Effekterna av uppvärmningen blir alltmer påtagliga. Nyligen kom en rapport från Stockholm Resilience Centre som visar på att ca 30 % av jordens ekosystem står på randen till kritiska ”tipping points”. När ett ekosystem når en kritisk ”tipping point” ändras deras struktur och funktion, ofta med mycket allvarliga konsekvenser för människor. Stora skogsområden är alltmer utsatta för torka, särskilt i Ryssland, Kanada, USA, Australien och förstås Amazonas och regnskogarna i Sydostasien. De blir därmed mindre motståndskraftiga mot exempelvis skogsbränder och riskerar att degraderas. När haven värms upp ändras också deras ekosystem – ofta till det sämre. Vi tenderar att glömma att hela vår existens är beroende av det som ekosystemen producerar, och då är det rätt korkat att förstöra dem. Amerikanska klimatforskare har också förutspått att redan om två år, 2024, kan jordens uppvärmning nå 1,5 grader. Det var ju taket vi definierade i Parisavtalet. Under lång tid har forskare pekat på att vad vi gör under detta årtionde är kritiskt för våra möjligheter att begränsa uppvärmningen. Då betyder de närmsta fyra åren ganska mycket.

Min andra poäng är att politiker kan förstöra mycket under fyra år om de sätter den sidan till. Ett skräckexempel är förstås Brasiliens president Bolsonaro. I helgen fick han oväntat många röster i första valomgången, så den andra valomgången blir en rysare. Under Bolsonaros första tre år vid makten ökade skövlingen av Amazonas med drygt 50 %. Under 2020 förlorade Pantanal (en av världens viktigaste och största våtmarker) en tredjedel av sin yta. På ett år! Budgeten för miljöarbete har minimerats och myndigheters miljöarbete har begränsats på ett katastrofalt sätt. Många anser att Brasilien har backat trettio år i utveckling på miljöområdet. Till skillnad från för trettio år sedan, är bland annat Amazonas i ett så utsatt läge att det inte är säkert att regnskogen kommer att överleva. Då förvandlas en av världens viktigaste lungor till savann. Utan några andra jämförelser mellan Kristersson och Bolsonaro så går det alltså att ställa till med mycket elände under en mandatperiod.

Min tredje poäng är att vi faktiskt redan har en aning om vad som kommer finnas med i den politiska överenskommelsen som partierna just nu knådar på.

• Sänkt reduktionsplikt. Det höga drivmedelspriset gjorde det populistiskt viktigt att lova sänkt inblandning av biodrivmedel i dieseln. Eftersom svenska politiker inte rår på världsmarknadspriset på olja och den svaga kronkursen (vilket är än tyngre skäl till höga priser) så går man på reduktionsplikten. Får M, KD och SD som de vill så försvinner inblandningen i princip helt. Det skulle öka Sveriges utsläpp med ca tre miljoner ton CO₂, vilket innebär att utsläpp från transportsektorn skulle öka med ca 20 %. Bortsett från påverkan på klimatet, så är det ett dråpslag för alla företag som investerat i produktion av biodrivmedel, och ett stort problem för alla de företag som satt ambitiösa klimatmål.
• Sänkt bistånd. Idag går stor del av svenskt bistånd till projekt som antingen minskar klimatpåverkan eller som syftar till klimatanpassning. SD och M vill halvera bistånden. Lite märkligt kan tyckas eftersom SD hela tiden säger att klimatarbetet ska göras någon annanstans.
• Energifrågan. Vilket energislag som vi ska satsa på har varit som en varböld under hela valrörelsen. Olika forskare verkar komma fram till helt olika slutsatser om Sverige behöver kärnkraft eller inte. Det är ytterst förvirrande. Men vad vi vet är att ny kärnkraft som bäst kan vara igång om åtta-tio år, och vi behöver mer elproduktion innan dess. Så oavsett vad vi tycker om kärnkraften så kommer regeringen behöva ta tag i andra energislag. Med tanke på det kan man undra varför vi lät frågan om kärnkraft helt dominera klimatinslagen i valrörelsen? Och man undrar vilken typ av energiproduktion SD och M tänker bygga ut, för de är i alla fall inte välvilligt inställda till vindkraft.
• Lag Kristersson har också uttryckt missnöje med styrmedel som bonus-malus, klimatklivet och flygskatten. De har dock inte presenterat några egna förslag, så slutsatsen blir att klimatpolitiken snarare demonteras än förändras.

Enligt lag ska regeringen presentera en klimatpolitisk handlingsplan under nästa år som ska visa hur Sverige ska nå klimatmålen om nettonoll utsläpp till 2045 (en sådan plan ska upprättas var fjärde år). I Klimatpolitiska rådets senaste rapport uttrycktes tydligt att nästa plan måste vara en plan för acceleration av klimatarbetet. Alltså inte stagnation.

Min sista poäng är att även om de svenska växthusgasutsläppen står för en mycket liten andel av de globala utsläppen, så är siffrorna inte mycket att hurra för om man tittar på växthusgasutsläpp per person. Och det måste ju trots allt vara det mest väsentliga? Att Indien med mer än en miljard invånare släpper ut betydligt mer än Sverige som land, är ju knappast något att förfasas över. Men med tanke på att indier orsakar hälften så stora utsläpp som svenskar idag, utan att inkludera utsläppen från importerade varor till Sverige, så har vi en del att jobba med. Dessutom har Sverige i många fall varit förebild för andra länder när de utvecklat styrmedel och klimatplaner. Så att det svenska arbetet skulle vara onödigt är helt enkelt inte sant.
En strimma hopp kan man dock finna i EU:s klimatarbete. Där händer väldigt mycket som alla medlemsländer kommer att vara tvungna att genomföra, oavsett man vill eller ej. Så förhoppningsvis blir det inte fyra nattsvarta år för klimatet trots allt.

Tidigare publicerat i Affärsstaden 9 – 2022

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

Tillbaka till krönikor