Vad borde egentligen saker kosta? Det är en naturlig fråga att ställa sig när priserna för el, bränsle och andra nyttigheter åkt jojo – eller hiss rakt uppåt i vissa fall. Om vi börjar med elpriset. Vad är egentligen ett rimligt pris att betala för en kilowattimme (vilket för övrigt är ett mätetal som få kan relatera till någonting alls!)? Några små anekdoter kanske kan vara till hjälp för att besvara frågan.
Den första utspelade sig för cirka trettio år sedan när jag, och några kursare, hyrde en lägenhet i Barcelona. När vi fick första elräkningen höll vi på att falla baklänges. Vi var fem i lägenheten och jag minns hur vi spekulerade i elräkningen blev så hög för att en tjej var hemma hela dagarna och satt framför datorn när vi andra var i skolan. Sedermera blev vi varse att el helt enkelt kostade något helt annat i Spanien än i Sverige. Bra eller dåligt, men resultatet blev att man såg el som en värdefull resurs som man inte skulle slösa med. Detta verkar stämma även idag, för nu ligger det spanska elpriset mellan 3,5-4,5 kr per kWh, vilket är betydligt högre än i Sverige.
En annan anekdot utspelade sig för några år sedan. Jag skulle beställa solceller och diskuterade el med alla och envar. Frågade några kompisar vad deras totalförbrukning var per år. De hade ingen aning. På förekommen anledning kollade de förbrukning på elleverantörens hemsida. Och även om jag noterat att huset såg ut som en lysande julgran oavsett om någon var hemma, så blev jag förvånad över hur mycket el familjen faktiskt förbrukade. Kostnaden var helt enkelt för låg för att de skulle orka bry sig. Vilket är kontraproduktivt med tanke på att för att klara Sveriges framtida elförsörjning måste vi nå det nationella målet om 50 procent effektivare energianvändning till 2030, jämfört med 2005 års nivå.
En tredje anekdot utspelade sig under vinterns bryska uppvaknande för de som hade rörligt elpris. En kompis grät nästan i telefon över den höga elräkningen som damp ner i brevlådan. Nästa gång vi pratades vid var hon ganska nöjd med hur elförbrukningen hade minskat i januari, exempelvis tack vare en grads sänkt inomhustemperatur och att hon såg till att fylla tvättmaskinen innan den sattes på.
Kontentan av dessa anekdoter är att elpriset faktiskt varit för lågt för att ge incitament till en effektivare användning. Vän av ordning kanske tycker att det inte spelar någon roll hur mycket el vi förbrukar, eftersom Sverige ändå har så klimatsmart elproduktion. Men grejen är att vårt elsystem är ihopkopplat med övriga Europa där produktionen i vissa fall är mindre klimatsmart. Varje kWh som används i onödan i Sverige, innebär ytterligare en kWh el producerad av kolkraft någon annanstans. Alldeles för länge har vi invaggats i någon skenbar trygghet att elpriserna alltid kommer att vara låga. Men om vi ska nå de ambitiösa klimatmålen som satts upp kommer mycket mer el behövas i industrin och i fordonssektorn. Ju mindre vi slösar med den vi redan producerar, desto billigare blir elektrifieringen.
Hur vi än ser på framtidens elproduktion, kommer en stor andel att komma från förnybara källor som inte är reglerbara, till exempel sol och vind. Även om vi bygger upp energilager för att hantera de värsta effektproblemen, kommer vi ändå ha stor variation i utbudet, och därmed priser som åker jojo. Då gäller det att ta höjd för det i sin privatekonomi. Antingen får man acceptera ett högre, men förutsägbart och tryggt fastpris, eller så får man bygga upp en buffert för elkostnader under de månader då priset är lågt.
Energikostnaderna (el och fordonsbränsle) står i genomsnitt för samma andel av disponibel inkomst som de gjorde för 15-20 år sedan. Kostnaderna har alltså gått upp i samma utsträckning som den disponibla inkomsten har ökat, vilket man inte kan tro när man hör en del röster i debatten. Det är däremot inte fallet när det gäller livsmedel. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet, lägger vi idag 12–13 procent av våra inkomster på mat jämfört med under 1980-talet då motsvarande andel var 25 procent och på 1950-talet uppgick den till nästan 40 procent. Nu är livsmedelspriserna på väg upp. Skälen är flera. Dels har Kina ökat den globala efterfrågan genom större inköp av spannmål, mejeriprodukter och kött. Dessutom drabbades Ryssland och andra länder av höga temperaturer och torka under sommaren 2021, vilket ledde till mindre skördar. Under 2021 ökade också priset på naturgas rejält på grund av många faktorer som sammanfördes i en perfekt storm. Naturgas är en viktig insatsvara för produktion av konstgödsel, vilket behövs i spannmålsodling och har därmed bidragit till ökade kostnader. Mycket spannmål används till djurfoder, vilket trycker upp kostnaderna för köttproduktion. Än så länge har ökade kostnader inte till fullo slagit igenom i högre priser för konsument, så det kommer att bli betydligt värre.
Som grädde på moset valde Putin att invadera Ukraina. Tillsammans står Ryssland och Ukraina för ca en fjärdedel av den globala exporten av vete och majs. Beroende på hur utdraget Rysslands anfallskrig blir, kommer priset på spannmål att fortsätta spikrakt uppåt och med det kostnaderna för köttproduktion. Om inte kostnadsökningarna påförs konsumenterna kommer många svenska bönder att lägga ner verksamheten. Idag är det många som förlorar pengar på att producera till exempel ägg och kött. I det nuvarande säkerhetspolitiska läget och med tanke på att vi är långt ifrån självförsörjning på livsmedel vore det riktigt illa om den svenska livsmedelsproduktionen gick ner.
Det är inte bara livsmedel producerade i Sverige som gått upp i pris. Generellt sett har globala livsmedelspriser ökat på grund av högre kostnader för energi, transporter, förpackningar och konstgödsel, samtidigt som den globala uppvärmningen lett till extremväder i form av torka och skyfall, vilket gett sämre skördar. Ett exempel är priset på kaffe, som under det senaste året har rakat i höjden, vilket bland annat beror på extremväder i Brasilien. Även vinodlare drabbades av riktigt dåliga väderförhållanden förra året, och man räknar med att priset på champagne går upp med 200 kronor flaskan (vilket nog redan har skett när denna krönika publiceras).
Summa summarum – kostnaderna för livsmedelsproduktion har ökat betänkligt. Priset på energi och drivmedel har ökat. De senaste decennierna har vi konsumenter vant oss vid att lägga en mindre del av vår disponibla inkomst på dessa produkter, men nu kommer vi behöva acceptera att lägga mer av vår inkomst på livsmedel och energi. Det kanske inte bara är dåligt. I alla fall inte om det också leder till att vårt matsvinn (det vill säga ätlig mat som slängs och som på global nivå motsvarar ca 1/3 av all mat som produceras) minskar, att vi kör lite mindre bil och försöker sänka onödig elförbrukning. Vågar man säga det utan att bli lynchad?
Tidigare publicerat i Affärsstaden 4 – 2022
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050