I oktober kom utredningen som många i klimatvärlden väntat på sedan i somras, nämligen Hasslers enmans-utredning om hur den svenska klimatpolitiken ska harmoniseras med EU:s klimatmål. Hassler, som är nationalekonom och inte klimatforskare, har tidigare haft en njugg inställning till ambitiös klimatpolitik, så många befarade att utredningens slutsatser skulle mynna ut i ett alibi för regeringen att nedmontera den svenska klimatpolitiken. Så blev det dock inte. Flera experter har kommenterat att Hassler under den här intensiva utredningsperioden förmodligen fått upp ögonen för en del fakta han tidigare inte varit medveten om. Så utredningen landar som en ABC-utbildning i klimatfrågor för politiker och uppmanar regeringen att presentera ett samlat program som säkrar att Sverige uppfyller kraven i EU:s nya klimatlagstiftning senast halvårsskiftet 2024.
Hassler poängterar att det är helt nödvändigt att sänka utsläppen från transportsektorn lika drastiskt som banan för reduktionsplikten utgick från. Men föreslår istället ett nationellt utsläppshandelssystem för alla fossila utsläpp av koldioxid (utanför de sektorer som redan omfattas av EU:s utsläppshandelssystem). Det vill säga att man måste köpa utsläppshandelskrediter för all försäljning av bensin och diesel. En fördel med ett utsläppshandelssystem skulle kunna vara att det sätter fokus på utsläpp från fossila bränslen, i stället för att som reduktionsplikten rikta fokus på användning av biodrivmedel. Det kan hjälpa till att vrida debatten åt rätt håll. Och faktiskt i förlängningen rikta strålkastarljuset mot behovet av att använda mindre drivmedel generellt. Problemet är bara att även ett sådant system skulle innebära höga priser för fossila drivmedel, och därmed är det tveksamt om det skulle få större politisk acceptans än reduktionsplikten. En annan utmaning är tidsaspekten. Hur ska vi hinna få ett system på plats tillräckligt fort? Reduktionsplikten tas mer eller mindre bort från 1 januari 2024 och då ökar utsläppen från dieselanvändning med 35 % över en natt. Det är ett märkligt politiskt beslut att ta bort ett system för utsläppsminskningar innan man har ett nytt på plats.
Även om man anser att ett system med utsläppshandelsrätter är bättre än reduktionsplikt och att det svenska målet måste omarbetas, så kan man fundera över konsekvenserna av att än en gång svika det politiska löftet om långsiktiga spelregler och riva upp ett etablerat system, för något helt annat som i princip får samma effekt. Den drastiska sänkningen av reduktionsplikten vid årsskiftet drar undan mattan för investeringar i produktion av förnybara bränslen (till exempel ST1:s och PREEM:s planer för utökad kapacitet under 2024-2026) och det är inte alls säkert att företagen kommer att orka sätta fart igen när vi vet hur ett framtida system kommer att vara utformat.
Kontentan är nog ändå att om utredningens förslag genomförs så är hoppet inte helt ute för svensk klimatpolitik. Dock finns ett stort aber med många av förslagen. Sverigedemokraterna kommer aldrig att gå med på de flesta förslagen (och i vissa fall inte heller Moderaterna) och då blir utredningen bara ett slags kejsarens nya kläder.
Slutligen påpekas tydligt i utredningen att slutsatserna utgår ifrån att EU:s regelverk inte försämras. Det förutsätter i sin tur att EU-valet i vår inte leder till en politisk majoritet som väljer att demontera den ambitiösa klimatagenda som EU:s nuvarande kommission och parlament står för. Även här finns en risk med tanke på vårens EU-val och populisternas framfart i många europeiska länder.
EU-kommissionen utarbetar just nu bindande mål för minskning av EU:s utsläpp fram till 2040, för att världens tredje största ekonomi ska kunna nå målet att uppnå noll nettoutsläpp fram till 2050. I samband med detta har även EU:s rådgivande organ för klimatförändringar gjort en utredning. Deras slutsats är att EU:s mål till 2040 bör vara en minskning av nettoutsläppen med minst 90% jämfört med nivåerna från 1990. När rekommendationerna publicerades lyfte de många fördelar som detta skulle föra med sig för Europas medborgare; bättre luftkvalitet, bättre hälsa, minskat beroende av importerade fossila bränslen, mindre vattenstress, etcetera. Men de åtgärder som de målar upp för att det ska vara möjligt att nå målet är troligen lite svårtuggade för många. Det innebär utan tvekan att många sektorer i samhället måste nå nära noll-utsläpp inom 17 år. Det gäller EU:s energiproduktion som måste vara 70-90 % förnybar. Kolanvändning måste helt fasas ut till 2030 och den lilla naturgasanvändning som skulle medges måste kombineras med Carbon Capture Storage. Transportsektorn måste ha elektrifierats i stor utsträckning och vi behöver äta betydligt mindre kött (i alla fall om vi inte får ner metanutsläppen på annat sätt). Industrin behöver ställa om i rekordfart, och en diskussion om finansiering kommer att komma som ett brev på posten.
En positiv nyhet i sammanhanget är att EU:s beroende av fossila bränslen för el- och värmeproduktion sjönk med 17 % under första halvåret 2023. Dels minskade européerna energiförbrukningen med ca 5 % (tack vare höga elpriser i början av året). Dessutom har utrullningen av förnybar energi fortsatt i hög takt. Detta ger ju visst hopp! Men – mellan 1990 och 2020 har minskningstakten inom EU varit 1,1 % per år. För att nå de mål som lyfts fram som nödvändiga till 2040 krävs en minskningstakt med 3,5 % per år från och med nu. Är det ens möjligt? Ja – det är klart att det är möjligt! Det kräver politisk vilja, människors och företags engagemang, och att finansiella strömmar går till rätt saker. Frågan är bara om det är realistiskt. Finns viljan och engagemanget? Orkar vi lyfta blicken från krig och fasor för att ta oss an den här utmaningen i full skala? Det får framtiden utvisa. Ju längre vi väntar, desto svårare blir det.
Tidigare publicerat i Affärsstaden #10 2023
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050
Tillbaka till krönikor
