Sverige har en lång historia av tätt ­samarbete mellan staten och ­företagen. Ett uppenbart exempel är Ericsson som under åratal levde i ­symbios med det statliga ­Televerket. 

Ericsson var aktiva på många ­andra marknader, men mycket av ­utvecklingen av bolagets växlar för fast telefoni (det så kallade AXE-systemet) gjordes tillsammans med Televerket, vilket gav Ericsson en unik fördel på marknaden. ­Kopplingarna mellan ­regeringar och företag har under ­decennierna varit starka, eller som Ebba Grön sjöng, Staten och kapitalet dom sitter i samma båt (egentligen en cover av Blå Tågets ursprungslåt). 

Kanske beroende på det ­symbiotiska förhållandet mellan det offentliga och näringslivet har företag sällan varit särskilt publika med sina åsikter om ­politiska frågor, med vissa undantag som debatten om löntagarfonder på åttiotalet. Men på senare tid märks en tydlig trend på global nivå där företag i allt större utsträckning börjat höja rösten i ­klimatfrågan. Och det behövs. 

Många politiker är känsliga för vad ­företag säger, så deras röst är helt avgörande för att få politiken att gå åt rätt håll. 

För några veckor sedan gick H&M tillsammans med IKEA ut och berättade att de har kontaktat Sveriges energi­minister Ebba Busch samt klimatminister Romina Pourmokhtari, med en uppmaning att Sverige under EU:s ordförande­skap ska arbeta för ett skärpt mål inom unionen vad gäller ­andelen förnybar energi till 2030. Det nu­varande målet är att 32 procent av den totala energimixen ska vara för­nybar, men de flesta verkar vara ­överens om att detta bör skärpas, om inte annat i ljuset av kriget i Ukraina ­(vilket också ledde till att EU lanserade RPE – REPowerEU plan). Alla beslut av denna karaktär måste fattas i enighet mellan EU-­parlamentet, EU-kommissionen samt ministerrådet. 

För närvarande är parlamentet och kommissionen överens om att målet ska skärpas till 45 procent, medan ­energiministrarna från EU:s medlemsstater i december bestämde att
40 procent fick räcka. I mars ska ärendet diskuteras i trepartssamtal. H&M och IKEA anser att den svenska regeringen bör stödja det skarpare målet med argumentet att det skulle innebära hälften så stor import av naturgas för hela EU jämfört med det lägre målet, och skulle också eliminera behovet av rysk naturgas. 

Genom att göra större investeringar i förnybar energi idag skulle EU kunna spara upp till 200 miljarder Euro fram till 2030 (enligt en studie gjord av Ember, en oberoende tankesmedja för energi­frågor) och skapa många nya jobb. ­Enligt företagen kommer lägre ambitioner nu bara leda till ett fortsatt beroende av rysk naturgas, fortsatt inflation och försämrade förut­sättningar att nå EU:s klimatmål, vilka är nödvändiga för att begränsa den globala uppvärmningen. H&M och IKEA visar också hur en högre andel förnybar energi kopplar an till deras förmåga att fortsätta bedriva lönsamma affärer i Europa. 

Att dessa två företag går ut så här i debatten är mycket ovanligt. Jag följer inte allt de säger, men kan inte påminna mig om att åtminstone H&M ­någonsin varit så direkta och öppna i sitt påverkans­arbete.

Varför denna långa utläggning om H&M och IKEA? Jo, de är del av den större rörelsen där företag blir alltmer tydliga i sina åsikter om klimat- och ­energipolitik. Ett annat spännande exempel är att flera stora amerikanska företag (till exempel Ford, Walmart och Morgan Stanley) bidrog till att det ­historiska och helt avgörande klimat­lagstiftningspaketet klubbades igenom i USA under förra sommaren. 

The ­Inflation Reduction Act innebär investeringar i klimatomställning och förnybar energi för 370 miljarder dollar (från statens sida – till detta ­kommer privat medfinansiering på minst ­dubbelt så mycket). Eftersom ­inflationen i USA i hög utsträckning drivs av stigande priser på el, upp­värmning och transporter, slår man flera flugor i en smäll. Lagstiftningen har fått kritik från EU och övriga delar av ­världen för att vara för fokuserad på att stödja amerikanska ­företag (­exempelvis skulle elbilsstöd bara betalas ut till elbilar som slutmonterats i USA). 

Men hur som helst är detta det ­största steget USA någonsin tagit för att sänka sina växthusgas­utsläpp. Bland annat innehåller paketet skatte­subventioner av produktion och lagring av förnybar energi, av ­produktion av grön teknik (exempel­vis solceller, vindkraftverk, ­batterier, vätgas och biobränslen) samt tillverkning av biodrivmedel och grönt flygbränsle. IRA inkluderar också omställningsstöd till växthusgas­intensiva branscher (exempelvis stål och cement), skatte­subventioner till CCS (koldioxid­infångning från skorstenar) och DAC (koldioxid­infångning direkt från atmosfären) samt direktstöd till ­privatpersoner för energi­effektivisering och omställning (exempelvis av olje­pannor). Man kan möjligtvis tycka att det är synd att de inte lyckas införa en nationell koldioxid­skatt (vilket har varit en nyckel­faktor för om­ställningen i ­Sverige) eller något system för utsläppshandel (som EU ETS). Men oavsett detta är paketet en total ­game-changer för klimatet och kommer enligt Vita Huset att sänka USA:s totala utsläpp med 40 procent till 2030 ­jämfört med 2005.

Att företag trycker på politiken är helt nödvändigt, om inte annat för deras egen framtid. Klimat­förändringarna innebär både stora fysiska och ­im­materiella risker för företag. Den ­globala uppvärmningen riskerar att ­skapa stora kriser både vad gäller livsmedel, transporter, energi, insats­varor och människors hälsa, vilket skulle slå hårt mot näringslivet. Vi ser ju redan nu hur ­höjda livsmedels­priser påverkar världsekonomin, vilket bara är en susning mot hur det kan bli. I ljuset av detta är det förvånande hur bakåt­strävande många bransch­organisationer är vad gäller klimat­frågan. Det tydligaste ­exemplet i Sverige är väl Svenskt ­Näringsliv. ­

Visserligen har klimat hamnat högre på organisationens agenda än ­tidigare, men fortfarande med en defensiv ansats och väldigt få offensiva utspel. Svenska företag förtjänar bättre än så! 

Slutsatsen är att jag vill ge en guld­stjärna till svenska företag som vågar och orkar ge sig in i debatten och uttrycka vad de behöver för att nå sina egna klimatmål och värna sina affärer. Dessutom tycker jag att det är värt att ge demokraterna i USA en egen guldstjärna i anteckningsboken för att de lyckats baxa igenom ett historiskt klimatpaket, även det förstås också har sina brister. 

Vi behöver många guld­stjärnor för att vända utvecklingen.  

 

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden #3 2023

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

Tillbaka till krönikor