Nu är det knappt sju år kvar innan vi har passerat gränsen för när det fortfarande är möjligt att hålla oss under 1,5 graders uppvärmning. Här om dagen uppmättes 421 PPM (måttet för koldioxidhalt i atmosfären).
För ett år sedan var det 416 PPM. Det är dubbelt så stor ökning som genomsnittet under de senaste sju åren. Detta trots Corona. Det här kanske inte säger så mycket, men under 800 000 år höll sig PPM-halten mellan 180-300 PPM. Det håller helt enkelt på att gå över styr. Och vad gör vi? Inte så mycket. En del gnäller över att bensinen blivit så dyr. Andra på att Holmen har mage att bygga vindkraftverk utanför Norrköping. Vissa tycker att vi bara borde prata om kärnkraft för att lösa klimatfrågan. Andra oroar sig för hur det ska gå, men kan inte riktigt relatera det till sitt eget liv.
Ibland när jag skriver krönikor så får jag en deja-vu känsla. Det känns helt enkelt som om jag redan har skrivit det som just växt fram på skärmen. Och i någon mån har jag väl det. För temat är återkommande –den där känslan över att det redan är för sent. Som titt som tätt blandas upp med positiva nyheter.
En bra nyhet, åtminstone ur klimatsynpunkt, är hur det går för investeringar i fossilindustrin. Under åren 2012-2020 nyemitterades hisnande 5,6 biljoner kronor i fossila branscher. Enligt Carbon Tracker sjönk värdet på dessa satsningar med 1 biljon. Under samma period satsades knappt tio procent (500 miljarder) i förnybar energi och miljöteknik. Värdet på de investeringarna mer än fördubblades. Detta ger återverkningar på finansmarknaden och är troligen ett skäl till att gröna investeringar är det nya svarta på kapitalmarknaderna. De senaste åren fulltecknades inte ens emissioner i den fossila sektorn. I stället säljs innehaven av i allt snabbare takt och konkurserna inom olje- och gassektorn blir allt fler. Detta leder i sin tur till att risken att låna ut kapital till fossila investeringar blir högre, och därmed ökar kapitalkostnaderna. Innehav av tillgångar i olja, kol och gas börjar verkligen bli som att sitta med Svarte Petter på hand.
Ingen kan väl ha missat uppstickaren på stålmarknaden, H2 Greensteel, som tar upp kampen med Hybrit att bli först på marknaden med fossilfritt stål. Många tror att fossilfritt stål kan bli nästa stora exportsuccé. Det har gått fort. Det är bara fem år sedan SSAB deklarerade att det svenska klimatmålet om netto noll utsläpp till 2045 var önsketänkande, ur ett stålindustriperspektiv. Här om dagen kom nyheten att man räknar med att kunna sälja de första volymerna fossilfritt stål redan i år. En lärdom av detta är att inte lyssna på människor som säger att något inte går. De som säger att det inte går att ställa om si och så snabbt låter ofta mycket säkra på sin sak och, om ni ursäktar generaliseringen, är ofta medelålders män. Jag undrar hur många mindre smarta beslut som fattats för att en man i kostym sagt att det inte går?
En annan intressant nyhet vad gäller nysatsningarna på grönt stål är att investerarna bakom företagen som satsar vill slippa kärnkraft. Det skulle helt enkelt göra produkten lite mindre attraktiv. Men om man inte tror att kunderna vill ha produkter som producerats med hjälp av kärnkraft – är det i så fall vettigt att satsa enorma pengar på den energikällan? Vi kanske måste fundera lite mer på detta. Frågeställningen blir inte lättare av att läsa rubriker som: Radioaktivt avfall från Studsvik skickas tillbaka – var farligare än väntat. Man misstänker att det varit fellagrat i över tjugo år. Känns knappast förtroendeingivande.
Apropå energi – har ni läst Mikael Odenbergs senaste inlägg i debatten? Man kan förstås fundera över om han missade ett och annat beslut som borde ha fattats under hans tid som GD för Svenska Kraftnät om snabbare utbyggnad av transmissionskapaciteten, men hur det än är med det så har han ofta en poäng i det han säger. I det senaste inlägget (i publikationen Arbetsvärlden) förklarar han att ett varierande elpris faktiskt visar på att marknaderna fungerar. Och att det är betydligt billigare ur ett samhällsperspektiv att tillåta extrema pristoppar några gånger per år, som eventuellt leder till neddragen verksamhet på enstaka ställen, i stället för att bygga upp dyra reservkraftverk som nästan aldrig används. Att Sverige under vissa dagar importerar el är inte heller något att förfasas över enligt Odenberg. Vi har lyckats få till ett relativt väl sammankopplat system med de övriga nordiska länderna, vilket gör att den totala överkapaciteten som länderna totalt sett behöver bygga upp blir mindre, och samhällskostnaderna därmed lägre. Det kallas helt enkelt för marknadsekonomi. Och på denna öppna marknad genererar Sverige en betydande nettoexport av el över året, som både är bra för klimatet och för ekonomin.
Så vissa ljusglimtar finns absolut. Men rubriker som Varningen – golfströmmen kan stanna helt eller Ny forskning: Isen smälter i rekordtakt gör att det ändå känns rätt så mörkt. Tänk om vi hade kommit igång med detta för trettio år sedan, då vi visste, men valde att inte agera. Vad lätt det hade varit att ställa om! Men skam den som ger sig. För några år sedan sade en framstående forskare inom klimatpolitik på Linköpings universitet, Björn-Ola Linnér, att även om vi inte klarar 1,5 gradersmålet eller 2 gradersmålet, så är varje tiondel som vi kan sänka genomsnittstemperaturen guld värd. Jag försöker ha med mig det och inte ge upp – även om läget lämnar en del övrigt att önska!
Tidigare publicerat i Affärsstaden 4 – 2021
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050