Är näringslivet den nya miljörörelsen? Det säger i alla fall vår statsminister. Och det ligger något i det, även om man bör komma ihåg vikten av en ”riktig” miljörörelse som kan sätta nageln i ögat på beslutsfattare och som kämpar för att miljön ska tillmätas rätt värde i ekonomiska kalkyler eller rädda den lilla skalbaggen när stora affärsintressen står på spel. Hur som helst, att de stora företagen går i bräschen i klimatfrågan var tydligt på scenerna i Almedalen.
Men det var också tydligt att de är ganska missnöjda med den nu förda politiken. Scanias VD, Christian Levin (som för övrigt numera är VD för hela Volkswagens lastbilsverksamhet, Traton), var extremt tydlig under ett seminarium. När han reste runt i Europa för något år sedan, var det ett stort plus för Scania att associeras med Sverige, tack vare bilden att Sverige ligger långt framme klimatmässigt. Men idag får han bara en massa frågor om vad som egentligen händer i Sverige. Han upplever helt enkelt att den nuvarande klimatpolitiken solkar ner Scanias varumärke.
Det måste kännas jobbigt för partier vars paradgren är goda relationer med näringslivet att få så mycket kritik som de faktiskt fick i Almedalen. Det kom många syrliga kommentarer om reduktionsplikten och andra miljöområden där regeringens beslut leder till ökade utsläpp. Men framför allt får regeringen kritik för att den drar undan mattan för alla långsiktiga spelregler som regeringspartierna har stått bakom i blocköverskridande beslut sedan 2017. Genom införandet av en klimatlag, ett fastläggande av reduktionsplikten fram till 2030 och andra beslut, lade 7 av 8 riksdagspartier fast spelplanen för åren fram till 2030. Näringslivet började anpassa sig och investera för att möta upp mot kraven, till exempel för att öka den inhemska produktionen av biodrivmedel. Och nu har regeringen gjort en total U-sväng och backar i princip på alla långsiktiga spelregler, vilket leder till bristande tillit. Det finns exempelvis en del farhågor att man kommer att minska stödet till de enorma investeringar som görs i grön teknik, framför allt i Norrland. Eftersom andra länder i närområdet för en annan politik är det en risk att företagssatsningar i stället görs på andra ställen, till exempel på andra sidan Bottenviken.
Det känns också som om regeringen är lite ur fas med tiden. De senaste åren har EU kommissionen under ordförande Ursula von der Leyen drivit EU:s klimatpolitik framåt på ett aldrig tidigare skådat sätt. Parallellt med detta gör Biden den största klimatsatsningen i USA:s historia (under namnet Inflation Reduction Act). Dessutom står sig Parisavtalet relativt starkt, trots Donald Trumps fyra år, en global pandemi och invasionen av Ukraina. Men i Sverige går vi åt andra hållet och ökar våra utsläpp. Enligt de prognoser regeringen själva gjort sänker man också budgeten till miljö- och klimatarbete med ca sextio procent fram till 2026. Det är förstås förödande.
Regeringspartierna har tyvärr lagt krokben för sig själva genom att komma med uttalanden om olika klimatåtgärder som varit väldigt missledande. Ta exempelvis när Ebba Busch stod i valrörelsen och menade att en elbil kostar en miljon, och det har inte de flesta svenskar råd med.
Enligt Allt om elbilars hemsida finns det över 35 bilmodeller som kostar under en halv miljon, flera med räckvidd över 40 mil. Och om du klarar dig med 30 mils räckvidd kan du komma undan med drygt 300 000. Det i ett läge där kronkursen är superlåg. Ett annat exempel är Ebba snack om stålskogar innan valet – det vill säga vindkraftverk som hon utmålade som djävulens påfund. Problemet är om man sprider den typen av missvisande och negativa bilder så blir det svårt att föra en politik där man främjar det man tidigare rackat ner på. Det har också ett problematiskt signalvärde när klimat- och miljöpolitik kläs i säck och aska av ledande politiker, i stället för att lyfta vilka möjligheter en skarp klimatpolitik för med sig vad gäller arbetstillfällen och dylikt.
Forskningen visar tydligt att en förutsättning för att få acceptans för en offensiv klimatpolitik är att styrmedel och regler upplevs som rättvisa. Men om politikerna själva hela tiden kritiserar styrmedel som orättvisa blir det omöjligt att utveckla dessa. I stället måste de avvecklas för att politiken ska framstå som rättvis, och det är just det som har hänt sedan valet. Frågan är om den globala utvecklingen och påtryckningarna från näringslivet kommer att få regeringen att byta fot i frågan. Det har hänt förr.
Man kan ju också tänka sig att politikerna inte borde vara helt opåverkade av årets skörd av värmerekord, bränder och annat elände som vi matats med under sommaren. Dessutom släpptes en nyhet i slutet av juli som åtminstone fick mig att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Det gäller golfströmmen, ett av de viktigaste systemen som styr jordens klimat. Tidigare har FN:s klimatpanel gjort bedömningen att det inte är troligt att golfströmmen skulle kollapsa under innevarande århundrade. En rapport, som just publicerats i den ansedda tidningen Nature (https://www.nature.com/articles/s41467-023-39810-w#Equ1), visar att FN:s klimatpanel kan ha underskattat risken på ett betydande sätt. Forskarna bakom studien kan självklart inte säga något exakt årtal, men att med 95 procent sannolikhet kommer golfströmmen helt avstanna mellan 2025 och 2095.
Det troligaste scenariot enligt dem är att golfströmmen avstannar helt runt 2050. Vad som driver golfströmmen är komplicerat, men i korthet handlar det om vattentemperaturer vid ytan och vid botten, samt salthalten. Dessa faktorer påverkas av avsmältning av glaciärer samt uppvärmningen att ytvattnet på haven, något som slagit rekord under den gångna sommaren.
När golfströmmen avstannar blir stora delar av Sverige i princip obeboeligt, åtminstone under vinterhalvåret. Då är det vi som får ge oss av på flykt. Sug på den karamellen ett tag, ni som tycker att reduktionsplikten är för dyr eller vindkraften obehaglig. Jag är väl medveten att en ambitiös svensk klimatpolitik inte räcker, det krävs enorma insatser på global nivå. Men det vore allt annat än rättvist om inte vi drog vårt strå till stacken.
Tidigare publicerat i Affärsstaden #7 2023
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050
Tillbaka till krönikor
