”Han gick ut för att köpa tidningen och kom aldrig tillbaka”. Känner du igen rubriken i någon dagstidning? Alla ställer sig frågan – Vart tog han vägen? Vad hände? Försvann han frivilligt eller blev han bortrövad? Kvinnan som var ute på kvällspromenad försvinner mystiskt men kommer tillbaka efter fem år. Vart har hon varit och varför kommer hon tillbaka nu? Mystiska försvinnande som skrämmer och fascinerar oss. Vi läser deckare om just försvinnanden mer än någonsin för att till slut få svaren på mysteriet. Men bara i den nära verkligheten och i våra liv är det fullt av försvinnanden och visst har man tänkt tanken själv ibland.
”Jag vill inte vara med om det här mer. Vill inte vara Mamma så här. Jag går ut”, sa jag till mina barn efter trassel och bråk en regnig eftermiddag på semestern. Jag gick ut i hallen tog på mig regnkappa och stövlar och skulle precis öppna dörren. Då ser jag den yngre av mina söner göra samma sak. ”Inte jag heller”, säger han bestämt och hoppar i sina stövlar. ”Inte jag heller”, säger den äldsta sonen och står i hallen och tar på sig sin jacka. Sen gick vi bokstavligen ut och gick, försvann ett tag och sen var glada igen. Vi bröt upp och höjde nivån kan man säga och vi var strålande överens att så här ville vi inte ha det.
Detta var länge sedan men jag har kommit på mig själv att fortfarande säga till mig själv: ”Du kan alltid försvinna ett tag, lämna sandlådan du är i och kliva åt sidan”. Byta kontext för att göra nya val. Komma tillbaka med full kraft eller helt enkelt lämna för att i vissa skarpa fall, aldrig komma tillbaka igen. Helt enkelt försvinna!! Kanske är det därför försvinnanden väcker så mycket i oss. Både längtan att lämna det vi är i och som vi inte vill vara i längre men även rädslan för att det vi mest bryr oss om plötsligt inte finns där mer. Thrillers om människor som försvinner blir en slags spännande terapi.
Hur är det på en arbetsplats när någon försvinner. Är det viktigt? Tar man avsked, pratar man om att någon går vidare och vart? Eller är det bara tyst, ett tomt skrivbord som snabbt fylls av någons annans föremål och en annan person. Upphör berättelserna om en människa som slutat eller lever berättelserna kvar? Förresten så har inte så många ett eget skrivbord nu för tiden. Inga egna krukväxter, fotografier på barnen eller en uppskattande post-it lapp från kollegan. Man har ett skåp!
”Nej det är svårt att komma tillbaka till samma gemenskap med kontorslandskap”, säger chefen. Någonting försvann. Det blir helt enkelt anonymt och kontorslandskapet blir som en tågstation. Alla har sina väskor och biljetter och ska till olika platser av olika skäl. Vissa reser tillsammans. Vissa väntar tillsammans. Det som håller ihop är rummet, platserna och landskapet där människor rör sig. De sitter gärna på samma platser med samma människor. Men om människorna byts ut hela tiden upphör rörelser mellan människor och istället hittar man sin egen vrå med ett digitalt samtal eller en chatt med någon på en annan station någonstans.
På en arbetsplats där det är hög personalomsättning och människor byts ofta kan miljön till slut bli just så anonym. En ny Linda dyker upp när den gamla har slutat. Vi blandar ihop namn och hinner inte skapa anknytning eller vara nyfikna och ställa frågan –”Vem är du?”.
Mellan oss människor finns osynliga band av anknytning, starka och svaga som håller oss människor i en gemenskap men som även skapar avstånd. Det behövs att vi ser varandra, att vi möts annars försvinner vi faktiskt för varandra även om vi är i samma rum eller på samma tågstation om man så vill. Att för en tid försvinna är en skön flykt. Men att skapa arbetsmiljöer där frånvaron blir en norm, där vi inte pratar om de som har slutat eller lär oss namnen på de som är nya blir försvinnandet en fälla för oss. Där blir enda utvägen till slut blir en skärm där jag skapar med eget universum och där jag kan komma och gå av egen vilja och inte beröras av eller beröra andra.
Om vi nu skapar dessa kontorslandskap och hybridarbetet med mycket frihet där det är lätt att vara anonym och lätt att försvinna, så tror jag inte det skapar den hållbarhet vi behöver för framtiden. Vi behöver öar av sammanhang med mening och djupare relationer och vi behöver bli sedda och kunna varandras namn och vi behöver beröras när någon slutar och börjar på en arbetsplats.
De arbetsplatser som skapar dessa miljöer, de blir vinnare som presterar så mycket mer är kontrolandskap där gemenskapen på något sätt försvunnit och där människor försvinner utan att det märks.
Tidigare publicerat i Affärsstaden #7 2023
Susanne Bergman
Organisationskonsult & författare
Tillbaka till krönikor
