Bekämpningen av Corona kostar pengar. Mycket pengar. Men för all del, det är ju inte så att vi har något större val om vi vill undvika en total krasch av sjukvården eller låta många dö i onödan. Så vi kan nog vara överens om att pengarna i stort sett är väl investerade. Det kan ändå vara värt att utvärdera kostnaderna med andra perspektiv.
En god vän till mig jobbar inom den del av sjukvården som ansvarar för Covid-testning i Östergötland. Ur ett medicinskt perspektiv tycker hon att vi testar alldeles för mycket. Hon anser att vi bör begränsa oss till att testa folk som är riktigt sjuka, sjukvårdspersonal, människor i riskgrupper, gamla och personer som jobbar i äldrevården. Det är ungefär i den utsträckningen de ordinarie labb-resurserna räcker utan att det går ut alltför mycket över andra typer av medicinska tester. Enligt henne finns det många aspekter som gör att testning inte alls är det universalmedel som alla tycks tro. Jag har varken kompetensen eller tillräckligt mycket utrymme i den här krönikan för att redogöra för dessa. Men eftersom min vän är expert inom området, så litar jag på att hon har rätt, åtminstone ur ett medicinskt perspektiv. Och rent krasst kan man ju hålla med om att det är tokigt att skattemedel används till att testa om folk utan symptom bär på Covid-smitta för att kunna fira jul med familjen, eller som i Eliassons fall, för att familjen skulle kunna åka till Kanarieholmarna. Min vän har fått böja sig för andra beslutsfattare som valt att handla upp utökad testning som utförs av labb på andra ställen. Bortsett från att kvaliteten på resultaten från den testningen verkar vara undermålig så kostar det förstås rätt mycket pengar.
Totalt sett kostar Covid-19 testerna i Östergötland mellan 1,2-1,5 miljoner om dagen. När min vän var som mest nedslagen över läget frågade hon mig vad vi skulle kunna göra för de pengarna för att minska klimatutsläppen i Östergötland och vilken effekt det skulle få. Jag tog mig glatt an frågan, även om den är rätt svår att svara på. En typ av utsläpp som snabbt går att räkna på är hur man kan reducera koldioxidutsläppen från kraftvärmeverken i Linköping och Norrköping. I båda städerna eldar Tekniska verken respektive E.ON invånarnas sopor för att producera fjärrvärme och el. Eftersom många slänger plast i soporna istället för i återvinningen, orsakar energiåtervinningen (som det kallas med ett finare ord när man inte vill säga sopförbränning) stora koldioxidutsläpp. År 2018 släppte de stora kraftvärmeverken i regionen ut drygt 480 000 ton koldioxid, eller 1320 ton CO₂ per dag. Utsläppen representerar mer än 20 procent av de totala territoriella utsläppen i hela Östergötland, så det är inte precis kattskit om man skulle kunna göra något åt dessa. Vad skulle det kosta? Jo, den dyraste lösningen skulle vara att fånga upp CO₂:n direkt ur skorstenarna och forsla den till Norge för att trycka ner i berggrunden under Nordsjön (så kallat Carbon Capture Storage). Detta är enklare för E.ON som ligger nära en hamn än för Tekniska verken, men är görbart i båda fallen. Beräkningar visar att kostnaden landar på ca 1000 kr/ton CO₂ eller ca 1,3 miljoner kronor för de två verken. Det vi lägger på Covid-19 tester per dag skulle alltså räcka ganska bra. Det finns dessutom billigare åtgärder, till exempel att sortera alla sopor innan de går in i pannan. I andra anläggningar har man lyckats sortera bort ca 75 procent av plasten och en massa annat material som har ett värde.
Poängen med detta är att kostnaden för att drastiskt minska våra utsläpp är inom räckhåll. På global nivå har forskare visat att vi skulle behöva lägga drygt totalt femtusen miljarder dollar under fem år för att komma bort från fossil energi. Det är cirka hälften så mycket som världens länder satsade på åtgärder för att lindra coronakrisen (12,2 tusen miljarder dollar) under pandemins första halvår.
När jag gjorde denna jämförelse var det någon som sade att ”ja men folk dör ju av Corona”. Absolut. Och det är svårt att härleda specifika dödsfall till global uppvärmning. Men att folk redan nu lider och i vissa fall avlider av klimatrelaterade katastrofer är helt klart. Och att många fler kommer att påverkas ohyggligt negativt är också ett faktum. I Sverige dör dessutom redan nu fler än 7000 personer en för tidig död av luftföroreningar. Många av dessa luftföroreningar försvinner när man slutar bränna fossila bränslen (även om kopplingen inte är ett till ett). I England har det första dödsfallet just kategoriserats med luftföroreningar som officiell dödsorsak (normalt sett registreras de dödsfallen som kopplade till astma eller dylikt).
Förutom vår hälsa finns starka ekonomiska argument att satsa nödvändig finansiering på att få bort användning av fossila bränslen. Enligt CDP och University College London kommer klimatförändringen att slå hårt mot BNP-utvecklingen om utsläppen inte minskar i linje med Parisavtalets mål. Om vi fortsätter som vi gör nu, kan de globala kostnaderna för klimatförändringen uppgå till 5,4 biljoner USD per år. Alltså 1000 gånger mer än vad vi behöver satsa för att komma till rätta med de värsta utsläppen. Vi har ju redan skitit i det blå skåpet och orsakat en betydande uppvärmning, vilket kommer att kosta mycket pengar att hantera. Men om vi gör rätt grejer nu och når intentionerna i Parisavtalet (det vill säga att begränsa uppvärmningen till väl under två grader), så beräknas kostnaden bli ungefär en tredjedel än vad den blir med nuvarande utsläppskurva.
När jag skriver det här har siffrorna för de globala temperaturerna under 2020 just släppts. Inte helt oväntat delar 2020 platsen med 2016 som det varmaste året som någonsin har uppmätts sedan mätningarna började under 1800-talet. Skillnaden är att under 2016 hade vi El Niño, vilket ger högre temperaturer. Förra året hade vi La Niña, vilket borde gett svalare temperaturer. I snitt har jordens temperatur ökat med 1,25 grader, och med tanke på att det är en eftersläpning i när utsläppen slår igenom, så närmar vi oss katastrofala gränser med stormsteg. Låt oss ta varning av det och låt oss inspireras av handlingskraften under Corona epidemin. Vi kan om vi vill. Vill vi?
Tidigare publicerat i Affärsstaden 1 – 2021
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050