Ur led är tiden. Hamlets citat är i allra högsta grad giltigt idag. Men fortsättningen på meningen, dvs: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen verkar inte vara så många som känner sig träffade av. Den här sommaren har verkligen präglats av allsköns extrema väderhändelser.
Det känns som om katastroferna har avlöst varandra i många delar av världen under de senaste månaderna. Extremhetta i Nordamerika, rekordöversvämningar i Västeuropa, i Kina, Indien och andra delar av Asien, bränder i Sibirien och i Sydeuropa, etc. Katastroferna ger inte ens några större rubriker längre. Däremot har de flesta tidningar gjort en hel del reportage om hur illa ute vi är, vilket kanske får någon att dra huvudet ur sanden. Men två saker har slagit mig som helt galna och verkliga bevis för hur ur led tiden faktiskt är. Det ena handlar om den svenska inrikespolitiken (samt mediabevakningen av denna) och det andra om hur en del internationella politiker agerar.
Flera nyhetsredaktioner har börjat granska de svenska klimatmålen och åtgärder som trätt i kraft. Flertalet redaktioner har kritiserat de svenska klimatmålen för att vara för veka och att de inte omfattar tillräckligt många sektorer. En rimlig kritik är t.ex. att de inte omfattar svenskarnas konsumtion av importerade produkter eller utrikesflyg. För att belysa kritiken väljer många medier den genialiska vägen att dels gå på de politiker som med rätt stor möda och besvär lyckades få fram en överenskommelse mellan sju partier för sex år sedan, trots höga protester från Svensk Näringsliv, LO och andra mindre progressiva organisationer. Dels ställer man givetvis Miljöpartiet mot väggen. Hade det inte varit mer intressant att fråga ledande politiker från de stora partierna om de vill skärpa klimatmålen? Det kanske är lite mer relevant att få höra vad Ulf Kristersson ser som viktiga klimatåtgärder (förutom att bygga kärnkraftverk som inte kommer att vara färdiga förrän vi passerat gå för länge sedan), eller varför inte vad Jimmy Åkesson tycker som en femtedel av svenskarna verkar tycka har bra lösningar på samhällsproblemen. För att inte tala om vad Socialdemokraterna egentligen vill i klimatfrågan, om de inte kan gömma sig bakom sin regeringspartner? Nä – istället ställer man ett litet parti som riskerar att åka ur riksdagen mot väggen, samt politiker som jobbade med frågorna för ganska många år sedan.
Och det här belyser ett annat problem i inrikespolitiken. Klimatfrågan ses som en fråga bland alla andra, och den får framför allt Miljöpartiet och Centern ta hand om. Det är i mina ögon ett märkligt perspektiv. I näringslivet jobbar man ofta med riskbedömningar. En simpel metod för detta är att göra en bedömning av hur allvarliga konsekvenser en potentiell händelse skulle kunna få och hur mycket det skulle kosta om det inträffar. Sedan bedömer man sannolikheten för att händelsen ska inträffa. Varje händelse markeras i en graf, där händelser med störst sannolikhet och högst kostnad hamnar längst uppe till höger i grafen. De händelser som ligger uppe i högra hörnet är risker som måste hanteras. Man gör helt enkelt allt man kan för att de inte ska inträffa. Det skulle vara spännande om något av de större partierna genomförde samma övning med de olika politiska frågorna som står på dagordningen. I bedömningen av konsekvenser måste man inkludera konsekvenser som kan inträffa under detta århundrade och man måste räkna med konsekvenser som kan inträffa på andra platser än i Sverige. Kostnaden bör uppskattas både i kronor och i antal dödsfall och skadade. Om man gör övningen snabbt i huvudet så är jag övertygad om att ingen fråga skulle landa så högt upp i högra hörnet som klimatet och därför borde den vara prioritet ett för både politiker och väljare. Det betyder inte att det är det enda man ska fokusera på, men politiker (och väljare) borde klara av att ha flera tankar i huvudet samtidigt. Det är mig en gåta hur folk resonerar, för klimatet är definitivt inte top of mind för vare sig de flesta politiker eller väljare.
Och så var det den internationella politiken. För att vara rättvis har det varit ömsom vin ömsom vatten under sommaren. EU kom med sitt paket ”Fit for 55” den 14 juli, som innehöll många spännande åtgärder – klimattullar, stopp för subventioner av fossila bränslen, stopp för försäljning av förbränningsmotorer och mycket annat. Men alla på den internationella arenan är inte med i matchen. Under sommaren har det också varit ett förmöte inför nästa klimatmöte i FNs regi som går av stapeln i Glasgow under senhösten. En av de viktigaste punkterna på agendan under COP26 i Glasgow är utfasning av kolkraft på global nivå. Trots att vetenskapen är kristallklar vad gäller behovet att fasa ut kolkraften snabbt och trots att den globala uppvärmningen redan börjar bli märkbar i de flesta länder, så finns det fortfarande länder med stora volymer kolkraft som stoppar huvudet i sanden och inte vill vara med. Enligt DN är Kina, Australien, Brasilien och Ryssland bland de värsta. Dvs länder som på egen hand kan spoliera hela världens försök att hindra den globala uppvärmningen. Länder som också själva blivit rejält drabbade av uppvärmningens effekter under de senaste åren. För mig är det helt ofattbart – hur kan man välja bort att agera? Har de inte ens minsta koll på hur hög sannolikheten är att vi står inför mastodontiska kostnader och många förlorade människoliv om vi inte agerar nu? De verkar hur som helst inte förstå att Shakespears rad ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen i allra högsta grad gäller dem. Vi andra får göra så gott vi kan.
Tidigare publicerat i Affärsstaden 7 – 2021
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050