”Nej, jag sätter inte upp några nyårslöften som jag ändå inte genomför”. Mannen kliar sig uppgivet på hakan och lyfter sin kaffekopp som paradoxalt nog är dekorerad med Spiderman. Han reser sig upp och är tydlig med att samtalet är avslutat. ”Men är du säker på att det är målen det är fel på?” hör han plötsligt en röst säga. ”Det kanske är för att du inte gjort det du tänkt som är problemet”. 

Praktikanten från gymnasiet på arbetsplatsen ber inte om ursäkt och pratar med tydlig stämma. I sin grova boots, tatueringar och halvtrasiga jeans passar hon inte alls in i kontorsmiljön. Hon tittar mannen rakt i ögonen och han viker till slut undan blicken. Han vet att hon har rätt. Han ger upp alldeles för lätt. 

”Jag kan berätta hur man gör för att nå sina mål”, säger praktikanten kavat. ­Mannen märker att samtalet runt omkring har upphört. Sedan förvånar han både sig själv och det lilla kaffesällskapet. ”Kör på det. Berätta hur man gör. Ska vi ses på lunchen så börjar vi där. Det är dags att jag tar tag i det där med mål”.

Hur kommer det sig att vissa vet hur man gör för att lyckas med sina mål och andra ger upp vid minsta motstånd. ­Kanske är det en personlighetsfråga. Men vem utvecklas mest? De som ­hänger i och hanterat motstånd eller de som ger upp direkt?
”Du har en sådan tur”, har jag ibland fått höra när jag haft framgång på olika sätt. ”Tur, jag har slitit som ett djur för det här”, har jag nogsamt sagt varje gång. Jag kanske inte pratar så mycket om mina motgångar utan jobbar på.
Givet är ändå att varje gång jag lyckats så har det varit för något jag trott på stenhårt. Något bortom, det vanliga som gjort mig stark att hantera motgångar på vägen. 

Jag tänker på min far som alltid följt sina drömmar – han sa ofta till oss döttrar. ”Om du vill något så gör det. Om det blir fel så har du försökt”.
Härlig klokhet från en livsglad 80-åring som flyger flygplan, är skeppare, men även skriver kokböcker. Det var nog ­därför det blev så även för mig. När jag verkligen trott på något då har inget fått stå i vägen och hinder varit oövervinnliga. Jag är helt enkelt vän med att misslyckas och det är värt priset. Jag har ju ändå försökte och kommer att ­fortsätta försöka. 

Praktikanten tar en tugga av en wraps från Pressbyrån och mannen sitter med sin Pasta Carbonara. ”Ja berätta då, hur jag ska bli bättre på att uppfylla det jag vill och inte ge upp på vägen” säger mannen. Praktikanten ler lite mystiskt, tuggar klart och dricker en mun ur sin Cola Zero.
”Det är faktisk bara två saker som är viktiga”. 

”Vad då”, säger mannen och börjar bli lite otålig och hinner tänka att det är bra konstigt att jag sitter här med ­praktikanten för att lyssna på goda råd om mål.

”Du måsta ha mål som du tror på och verkligen vill. Det är den första grejen. Det fick mig att bli elitgymnast i flera år i landslaget för juniorer. Jag ville och jag trodde verkligen på det jag gjorde”. 

Mannen höjer på ögonbrynen. ­Elitgymnast! Han är ytterst förvånad. Kan hon så kan väl jag. Han lyssnar tyst och drar i sig en spagetti-tråd. 

”Det andra grejen” säger praktikanten och sänker rösten, ”är det viktigaste av allt”. 

Hon sitter tyst några sekunder.
”Det är att vara beredd på motstånd och bara se dem som tillfälliga avbrott mot målet. Hantera dem, håll din dröm levande och gör det du tror på. Då lyckas du”.

 Mannen sitter tyst. Praktikanten lämnar bordet. Colaburken står kvar. Han tar sin Spiderman-mugg, fyller på kaffe och ­sätter sig fundersamt vid skrivbordet. Vad är det jag verkligen brinner för så mycket så att jag kan gå över eld och vatten för att lyckas? Är jag beredd att misslyckas men ändå nöjd med att ha försökt?  Ja, ta mig tusan. Det är värt ett försök. Men motståndet då? Ja, visst ja. Det är ju faktiskt bara tillfälliga avbrott mot målet.

Tidigare publicerat i Affärsstaden 1 – 2023

Susanne Bergman
Organisationskonsult & författare

Tillbaka till krönikor