– Man ska hantera en konflikt som en lagom mogen persika, säger forskaren och förklarar vidare: En stark och hård kärna men mjuk och mogen på utsidan. 

Det låter bra tänker jag och funderar vidare. Tänker på Putin som nog är som en mycket liten och omogen stenfrukt som möter Zelensky som ständigt pratar om högre värden och världen. Mer som en mogen persika som med tiden har hårdnat i sin retorik i ett kallt krig som aldrig vill ta slut. 

Ingen kan väl undvika att konflikt­nivån har ökat i världen. Nyhetsflödet ­rapporterar oavbrutet om konflikter och våld och vi har en större världsuppfattning idag än förut. Från vardagsrummens soffhörn följer vi, drönarattacker från Ukraina, massflykt från Nagorno-­Karabach och dispyten mellan ­Filipinerna och Kina om marina rättigheter i ­Kinesiska sjön.

Ursäkta halva delen av världens befolkning, men det är många män inblandade i dessa konflikter. Makt, ära och erövringar står på agendan. Någonstans undrar jag över det goda ledarskapet och ­humanism och de värderingar som skiljer oss från djuren. Vi människor dödar för att få mer land, större fiskevatten och mer makt. Historiskt har vi människor alltid erövrat men de svenska vikingarna var inte bättre än våra ryska grannar även om det var ett litet tag sedan.

För några år sedan arbetade jag med en klinik på ett sjukhus i södra Sverige. Det var konflikter i gruppen mellan läkare och även mellan läkare och sjuk­sköterskor och undersköterskor. Utöver att vi ­arbetade med mål och rutiner jobbade vi med samtalsmetoden Appreciative inqury. En samtalsmetod där man måste lyssna till varandra och ställa nyfikna frågor för att förstå den andra bättre. I 40 minuter skickades gruppen ut i par för att samtala om framgångar, resurser, lösningar och stolthet. Två av läkarna som blev ett par var måttligt roade. 

– 40 minuter, sa de och skakade på huvudet. Men de lomande i väg ut på skogspromenad även om de tittade surt på varandra när de gick i väg. Efter 40 minuter hade alla kommit tillbaka. De två läkarna var dock spårlöst försvunna. 

Vi fick fortsätta utan de missnöjda ­läkarna. Min oro steg efter att tiden gick. 

– De två försvunna läkarna i skogen hade en lång konflikt sedan tidigare, viskade chefen till mig innan vi fortsatte. Detta gjorde mig verkligen inte lugnare. Efter ytterligare en kvart kommer de till slut. Allt i rummet stannade till och alla 30 deltagare stirrade på det två figurerna som försökte smyga in. Med rosor på kinderna och skrattande ber de om ursäkt för att de tappade bort tiden. Det var många förbluffande miner i rummet och en kollektiv suck av lättnad kunde nästan höras.

Senare har jag hört talats om konfliktmetoden” Walking in the wood”. Man skickar helt enkelt ut de som har en konflikt ut i skogen på promenad. Kanske löser man inte konflikten men man har fått en mer empatisk relation för att lösa den och bättre förståelse för hur den andre tänker. 

När vi börjar ställa nyfikna frågor i stället för att övertyga varandra händer något magiskt i kommunikationen. I stället för en hård yttre fasad blir vi helt enkelt ­mjukare och mänskligare när vi blir ­lyssnade till. Ja kanske precis som en lagom mogen persika med mjukt yttre men en hård kärna. Långvariga konflikter leder sällan någonstans men samtalet gör det. Det får oss till och med att tappa bort tiden och hitta glädjen och skrattet. 

Tidigare publicerat i Affärsstaden #9 2023

Susanne Bergman
Organisationskonsult & författare

Tillbaka till krönikor