Tack vare dvärgschnauzern Folke tillbringar jag mycket mer tid i skogen nu än tidigare. Snart har det gått ett år sedan Folke flyttade hem till mig, och vi har följt årstiderna växlingar i skogen bakom huset. Ju mer tid jag spenderar i naturen, desto mer stärks känslan av respekt och det känslomässiga bandet till marken. Parallellt haglar nyheterna om hur mänskligheten far fram som en ångvält över jorden och lämnar förödelse bakom sig. Vad håller vi på med egentligen?
Just nu pågår det många forskare kallar för den sjätte massutdöendet. Tidigare massutdöenden har tagit någon miljon år. Nu går det betydligt fortare. Vi förändrar livsbetingelser för världens djur på så många olika sätt. Vi minskar deras livsrum, vi släpper ut gifter och vi förstör deras naturliga miljö för att vi vill bo eller odla där. Med den globala uppvärmningen har vi dessutom satt evolutionen ur spel. Enligt Darwins teorier ska de arter som är bäst anpassade till sin naturliga miljö överleva. Nu överlever arter som klarar de snabba förändringar som vi orsakar. Ofta förstår vi inte ens vilken roll djur och växter spelar i systemet förrän det är för sent. Varje liten växt och djurart är som en liten kugge i ett enormt komplicerat och väloljat maskineri. När någon sticker in en pinne i kuggen riskerar hela maskineriet att kollapsa. Tyvärr är ofta de där maskinerierna nödvändiga för att sådant som vi tagit för givet ska fungera – det är det man brukar kalla för ekosystemtjänster.
Enligt forskare minskar det totala insektsbeståndet med cirka2,5 procent per år. Om den takten fortsätter kommer det inte att finnas några insekter kvar i början på nästa sekel. Vad händer då? Cirka 75 procent av all livsmedelsproduktion är beroende av pollinering, så då kan vi nog slänga det mål som står som nummer ett på FN:s lista över hållbarhetsmål – Ingen hunger – på soptippen. Insekterna försvinner för att vi använder bekämpningsmedel i jordbruket, för att städer breder ut sig och för att det blir för varmt för dem. Allt orsakat av oss människor.
Många ekosystem finns under vattenytan, och försvinner i relativ tysthet. De flest vet nog hur illa det är ställt med världens korallrev. Med den uppvärmningen vi har idag är det helt osannolikt att det kommer att finnas kvar korallrev om 30 år. Korallreven hotas inte bara av den globala uppvärmningen utan detta förstärks också av överfiske, exploatering, kemiska föroreningar och ökad sedimentering. Korallreven är en av världens mest artrika miljöer och en viktig livsmiljö för många fiskar. De täcker bara en procent av havsytan, men är hem åt ca tjugofem procent av allt marint liv. I Sverige har vi inte så många korallrev (även om det faktiskt finns en del på västkusten). Här har vi istället ålgräsängar som fyller en liknande funktion. Ålgräsängar är fantastiska ekosystem och viktiga barnkammare för arter som torsk, havsöring och ål. Dessutom tar ålgräs upp och lagrar enorma mängder CO2. Det är som havets skogar, men som de allra flesta över huvud taget inte känner till. Man tror att beståndet sedan 80-talet har minskat med cirka 80 procent pga övergödning, överfiske och exploatering av grunda områden. På senare år har en hel del försök gjorts att återplantera ålgräsängar på västkusten, men förutom att det är dyrt så verkar det vara svårt att få ängarna att ta sig. Många röster börjar höjas för att vi borde försöka skydda de som finns kvar på ett bättre sätt. Men det kräver både att torskbeståndet ökar och att vi inte exploaterar mer mark i närheten. Vi kanske ska fundera en gång till innan vi bestämmer oss för att luckra upp strandskyddet?
När jag satte på tv:n här om veckan råkade jag hamna mitt i ett naturprogram med en röst jag kände igen. Det var Henrik Ekmans trygga röst och den gör något med en, man vill helt enkelt höra mer. Efter hans sommarprat så har jag nu lärt mig att hans rötter är i Bjärka Säby och att alter egot heter Rune Runeman från Rimforsa. Hur som helst, programmet handlade om havssköldpaddor. Vissa bestånd av havssköldpaddor utvecklas på ett mycket oroande sätt – i äggen som kläcks kommer det i princip bara ut honor. Det gör att bestånden på några generationer riskerar att slås ut. Forskarna har försökt lista ut vad skälet är, och det visar sig att temperaturen under tiden som ägg påverkar vilket kön en sköldpadda får (gäller även krokodiler samt vissa ödlor och fiskar). Är temperaturen runt 29 grader (lite beroende på art) så blir det ungefär 50/50 hanar och honor. Är det kallare blir det många hanar och varmare temperaturer ger mest honor. På senare år har temperaturerna på de stränder som var med i filmen gått upp så mycket att få ägg utvecklas i lagom temperaturer och i princip alla som kläcks är honor. Det räcker för att de ska dö ut på några generationer. På vissa ställen hade det till och med varit så varmt under perioden då äggen ligger nedgrävda i sanden att sköldpaddsungarna dog innan äggen kläcktes – de kokades ihjäl. Ett av bestånden som filmades hade fortfarande jämn könsfördelning, och det var där människor inte hade huggit ner träd vid stranden, utan äggen kunde ligga i skugga. Ergo – skärper vi inte till oss är även havssköldpaddor snart ett minne blott.
För att motivera att vi människor ska ta en större roll som planetskötare blir det lätt att man argumenterar i monetära termer och vad djur och växter betyder för vårt eget välmående. Och det är kanske argument som biter bättre. Men har inte djuren och växterna ett egenvärde också? Måste vi veta exakt vad en djurart är bra för, eller vilken roll en växt spelar för matproduktion, vattenrening eller annat, för att den ska vara värd att bevara? Vad ger oss rätten att spela gud över naturen? Eller gud förresten, man kan nog säga att vi snarare tar rollen av djävulen. Det kanske är dags att vi uppbådar lite vanlig anständig respekt för levande varelser som aldrig bett om en vardag som helt styrs av mänsklighetens påfund som med lite perspektiv ter sig helt vansinniga!
Dags för nästa skogspromenad.
Tidigare publicerat i Affärsstaden 8 – 2021
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050