Satt på tåget hem och frågade lite så där på skoj grannen som satt mitt emot:
– Vad tycker du att jag ska skriva om i min krönika?
Efter en stund svarade han:
– Kan du inte skriva något hoppfullt? Om lösningar som kan hjälpa oss att stoppa uppvärmningen?
Jag tänkte på den norska psykologen och ekonomen Per Espen Stoknes. Han menar att för varje klimathot som man fokuserar på bör man också kommunicera tre möjligheter. Efter den senaste tidens allt häftigare nyhetsrapportering om konsekvenser av klimatförändringarna tycker jag att det är svårt att fokusera på möjligheterna. Frågar istället om vilka nyheter om klimat och miljö grannen har snappat upp på sistone och inser att jag är något viktigt på spåret. Jag fattar ju inte riktigt varför omställningen går så långsamt med tanke på all den information som öser över oss. Det är när jag börjar få svar från grannen, killen som sitter bredvid honom och från andra som jag inser att jag nog lever i en bubbla. Bubblan där det är helt självklart vad som håller på att ske och vad vi behöver göra åt det, men som inte alls är självklar för alla andra. Tydligt var att gubben som satt bredvid mig snabbt låtsades att han sov för att slippa blir utfrågad!
Den första nyheten som kom upp var ett svagt minne av ett case där man lyckades ta till vara på koldioxid. Kan det ha handlat om BECCS (Bio-energy with carbon capture and storage)? När man använder biomassa i en process, t.ex. ett kraftvärmeverk där man eldar flis för att producera fjärrvärme, så fångar man upp koldioxiden som bildas i processen och lagrar den i underjorden. Det där är lättare sagt än gjort, men i Norge lagras faktiskt redan ganska stora volymer koldioxid i havsbottnen i Nordsjön.
Grannen hade också hört glunkas om att elbilar snart finns på marknaden till rimliga priser. Det kanske mest handlade om önsketänkande, men är nog rätt snart en realitet. Sol och vind kommer osökt upp i samtalen. Varför anlägger vi så få solparker? (min egen reflektion är att skattesystemen inte främjar storskalig produktion) Är det verkligen rimligt att försvaret kan lägga en blöt filt över alla vindkraftsprojekt inom en radie på fyra mil från Malmen? Skulle de inte kunna vara lite mer finmaskiga och skapa korridorer el dyl. Om det blir skarpt läge så måste väl piloterna kunna flyga även i de delar av Sverige där det finns vindkraftverk? Östgötaslätten är ju optimal för vindkraft!
Mina intervjuer mynnade ut i bredare samtal. På tåget diskuterades hur ska vi egentligen bli fossilfria till 2030 (jag kunde inte låta bli att korrigera årtalen lite och säga att Sverige har ju satt upp mål om fossilfrihet till 2045, men transporterna ska ha minskat sina utsläpp med 70 procent till 2030) Alla var överens om att det saknas en plan som går rakt över alla partier och blockgränser. Vi behöver handlingskraft! Partierna har enats om mål, men inte om hur de ska uppnås. Någon hade läst på Facebook om en idé att när det ändå är så rörigt i politiken så kan vi lika gärna skapa en stor samlingsregering som endast fokuserar på klimatfrågan i fyra år.
Samtalen landar ofta i att det är kört. Vi kommer inte fixa det här. Att åka till månen är något en mindre grupp fixar och får många pluspoäng för, men det här är för stort. Människans hjärna är helt enkelt inte skapt för den typen av utmaningar. Grannen gjorde liknelsen med diskmaskinen på jobbet. Jag tömde diskmaskinen senast så nu är det någon annans tur. Både på individuell och nationell nivå går det alltid att hävda att någon annan är sämre än en själv och skitar ner mer. Någon suckade och sa:
– Mig kallar de plastpolis, när jag bara försöker förklara att det är viktigt att återvinna plast.
En annan reflektion var att försiktighetsprincipen konstigt nog gäller omvänt för klimatfrågan. I vanliga fall tar vi det säkra före det osäkra. Men nu kör vi på tills vi riktigt säkert vet att det går åt pipan bortom allt rimligt tvivel! Kan det heta djärvhetsprincipen?
Någon hade snappat upp nyheten att Kiruna i genomsnitt nu är 3,5 grader varmare än tidigare. Och att permafrosten håller på att tina i norra Skandinavien. Konsekvenserna går inte att ta in.
Den intervjuade 16-åringens berättade att svenskläraren hade gett dem i uppdrag att lyssna på Magnus Carlssons sommarprat och göra ett referat av Johan Rockströms inlägg. Tonåringen konstaterade:
– Jag pratar inte så ofta om miljö och klimat. Men det går dåligt för miljön. Isarna smälter.
Min slutsats är att det är viktigt att vi pratar mer om de här frågorna. Hjälper varandra att reda ut missförstånden. Diskuterar vad som är centralt och vad som är mindre relevant. Ta ner diskussionen till här och nu. Vad kan vi göra just här i detta nu?
Månadens tumme ner till Svenskt Näringsliv som inte ens ligger i linje med medlemsföretagens inställning till EUs klimatmål. Månadens guldstjärna till svenskläraren på Katedralskolan!
Tidigare publicerat i Affärsstaden 09 – 2018
[one_half last=”no”]
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050
[/one_half]
[one_half last=”yes”]
[/one_half]