Man får lätt känslan av dramatik när man följer den politiska och ekonomiska utvecklingen på global, europeisk och svensk nivå. Den dramatiska inramningen kommer sig av att vi kanske står vid ett historiskt vägskäl. Vägen vi väljer kommer att definiera hur vårt land och värld kommer att se ut om tio, tjugo år. Det är inte ett enskilt val, utan många som avgör var vi landar någonstans. Hur det kommer att gå är svårt att sia om, även för de främsta förståsigpåarna.
Vad är det för val jag pratar om? Det handlar om säkerhetspolitik och hur vi låter klimatfrågan påverka politiken som förs inom alla områden. Detta i sig kommer att påverka vilken världsordning vi lever i framöver. I en antologi som publicerades i början av sommaren beskriver Patrik Oksanen det värsta scenariot som en mardröm a la Mad Max, där vi misslyckas med att bedriva en effektiv global klimatpolitik, vilket leder till en eskalerande uppvärmning där viktiga resurser (som vatten och mat) blir alltmer begränsade. Konkurrensen om livsnödvändiga resurser ökar, länder som Kina fortsätter bygga sin konkurrenskraft på allt större användning av kol och får med sig stora delar av övriga Asien samt Afrika. Ryssland fortsätter sitt korståg mot väst och i USA får Trump eller någon av hans gelikar makten igen. I det positiva scenariot misslyckas Ryssland i Ukraina, vilket får Kina att hellre leka med västländer och världsordningen kan utvecklas i mer liberal riktning. Det kinesisk-ryska samarbetet (det gränslösa samarbetsavtalet som ingicks i början av 2022) grundar sig till stor del på olja och gas, så ju svagare det samarbetet utvecklas, desto bättre ur ett klimatperspektiv. En stabilisering av Kinas relationer till väst kan i sin tur skapa en grogrund för att öka takten i klimatarbetet.
På global nivå är Kina en definitiv vattendelare. Sedan åtta-nio år tillbaka har Kina odlat bilden av sig själva som en grön stormakt. Det här ifrågasätter bland annat Carl Hallding, som är expert på Kina ur ett hållbarhets- och säkerhetsperspektiv. Visserligen har landet satsat en hel del på förnybar energi, men i många fall med skrala resultat. Utbyggnaden inom ramen för det planekonomiska systemet har fokuserat på att installera ny elproduktion, men inte på att säkerställa att elnätet kan hantera den el som tillkommer i systemet. Därför är den förnybara andelen av Kinas energiförbrukning mindre än tio procent idag, jämfört med cirka tjugofem procent 1990. Istället har Kinas användning av kolkraft exploderat och dessutom har det så kallade Sidenvägsprojektet till stor del inneburit kinesisk finansiering av fossil energiproduktion i andra länder. Samtidigt som Kina i eskalerande takt bidrar till den globala uppvärmningen så kommer landet också att vara bland de som drabbas hårt av konsekvenserna, vilket ökar de säkerhetspolitiska riskerna. I kombination med Rysslands invasion av Ukraina, där utgången kommer att påverka det globala säkerhetsläget under många år, kan situationen utvecklas i helt olika riktningar framöver.
På Europanivå har det hänt mycket bra ur ett klimatpolitiskt perspektiv sedan Ursula von der Leyen tillträdde som kommissionens ordförande i slutet av 2019. Det senaste halvåret har också visat den täta kopplingen mellan energi- och klimatpolitik samt säkerhetspolitik. Vilka vägval inom klimatpolitiken EU gör framöver kommer att vara avhängigt vilken typ av ledare som väljs i olika länder. Just nu är Italien på tapeten igen där Mussolinis efterföljare är på uppgång. Ungern och Polen har varit konstanta huvudvärkar ur ett demokratiperspektiv. Ju starkare nationalkonservativa strömningar, desto mindre utrymme för kraftfulla klimatåtgärder.
I Sverige har valupptakten inte skapat en känsla av att vi får en lugn och sansad valdebatt. Det är kanske som det brukar vara, men i år präglas utspelen av ett så populistiskt tonläge att man får dålig smak i munnen. Flera partier spelar på frågan om bränslepriser, som om det vore svenskarnas största utmaning. Sanningen är ju att i relation till inkomst har svensken aldrig lagt så lite på drivmedel. Partiledaren för ett av de så kallade statsbärande partierna är också tydlig med att han inte tycker att svenskarna ska behöva ändra något beteende för att hantera klimatkrisen. På andra kanten sitter en annan partiledare och hojtar om att svenskarna minsann ska fortsätta åka på charterresor som om det vore en grundläggande mänsklig rättighet. En representant för det andra stora partiet säger samtidigt att det nog vore smart att sätta en övre gräns för hur många med utomnordisk bakgrund ett bostadsområde får ha. Som om han på allvar propagerar för att vi ska införa någon form av märkningssystem av människor. Att detta inte alls skulle vara förenligt med svensk lag och värderingar, utan ger en deja-vu känsla till 30-talets Tyskland verkar inte bekomma vederbörande. Utan att fortsätta listan på inlägg i debatten som ökar ansamlingen grå hår hos mig, så räcker det nog med att konstatera att det känns som om få partiföreträdare ens försöker få till en vettig debatt om sakfrågor på ett sätt som inte fördummar.
Det gör det här valet extra svårt. Jag vill inte ge ett rasistiskt parti med obefintlig klimatpolitik inflytande de närmsta fyra åren. Men jag vill heller inte bidra till att ge makt till ett parti som vill förstatliga så mycket som möjligt, med en politisk inriktning som skulle vara gravt skadlig för näringslivet och som ska lösa alla problem med högre bidrag – och som dessutom har en obefintlig klimatpolitik. Det känns över huvud taget totalt oansvarigt att rösta på partier som låtsas som det regnar i klimatfrågan, men det finns ju andra frågor som också är viktiga. Problemet är att många partier verkar helt ha tappat bort sina ursprungliga värderingar, så det går inte ens att gissa hur de kommer att förhålla sig till olika frågor som kommer att dyka upp under mandatperioden. I vanliga fall brukar jag veta hur jag skulle vilja att en regering skulle se ut efter valet, men i år vet jag inte det. Inget alternativ är särskilt lockande.
Den enda trösten i den här kökkenmöddingen är den målmedvetenhet och det engagemang som visas av många företag i klimatfrågan just nu. I Almedalen var bilden samstämmig – aldrig har näringslivet legat så långt före politikerna som nu, både mentalt och vad som konkret görs. Så förhoppningsvis spelar det ingen roll vilka clownerier som politikerna hittar på. Omställningen sker ändå.
Tidigare publicerat i Affärsstaden 7 – 2022
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050