Den fjärde advent satt jag på en gudstjänst och hörde hur prästen återgav historien om hur Maria blev havande. Prästen reflekterade en del över hur Maria reagerade. Bibeln handlar faktiskt ganska lite om Marias perspektiv och återger endast ett fåtal tankar från en ung flickas reaktion på att en ängel talar om för henne att hon snart ska föda ett barn. Eftersom hon var oskuld så undrade hon förstås hur detta skulle kunna ske. Det kliar i fingrarna att utveckla ett resonemang om synen på kvinnor etcetera. Men det var inte därför jag tog upp Marias belägenhet, så jag låter det vara. Min koppling är istället att mänskligheten just nu ställer sig samma fråga som Maria, men relaterat till lösningen på klimatfrågan – hur ska detta kunna ske? Och även vi skulle behöva en ängel Gabriel som förkunnar att det kommer att ske ett mirakel. För mirakel börjar te sig alltmer nödvändiga.
Ytterligare en parallell med Jesus tidsålder är hur delar av omgivningen reagerar på budskap om klimatkrisen. Precis som de romerska kejsarna förföljde kristna, förföljer extremhögern dagens klimatjournalister och debattörer. När jag läste om hatmailen som SVT:s klimatjournalist Erika Bjerström möts av varje morgon så måste jag nypa mig i armen. Är detta verkligen 2020-talet? Och hur bemöter man någon som kallar en för mentalsjuk klimathora? Vem är det som skriver de här inläggen? Önskar nästan att Robert Aschberg kunde göra en insats och ringa på hemma hos dem så att vi får se hur de ser ut… (men vill poängtera att jag bara NÄSTAN önskar det). Jag tycker att det är illa nog att utmaningarna med att sänka klimatavtrycken är så stora, men att arbetet dessutom ska bemötas med spott och spe är faktiskt helt sjukt.
En strimma hopp – eller oro beroende på hur man ser det – kommer från den, i tidskriften Science, nyligen publicerade artikeln om teorin Critical mass dynamics (https://www.science.org/doi/full/10.1126/science.aas8827). Författarna har studerat hur stor en grupp behöver vara för att förändra rådande normer och på så sätt initiera samhällsförändringar. Empiriska studier visar att det räcker med en minoritet på ca 25% för att skapa en tipping point. Storleken beror lite på vad det handlar om. Det här skulle kunna vara en förklaring till hur vi helt plötsligt accepterar ett annat, hårdare, språk i sociala medier, en annan syn på kriminalitet och invandring, etcetera. Trots att detta från början bara förespråkades av en mindre grupp. Den stora frågan är om minoriteten nättroll som häcklar och hånar klimatforskare och journalister kan skapa en tipping point som välter klimatarbetet över ända – eller om minoriteten som på riktigt vill bekämpa klimatförändringarna är tillräckligt stor för att få den stora massan att följa efter? Det inger viss oro att det kräver en mindre insats att sitta i sin soffa och hata på sociala medier än att agera i verkliga livet för att bekämpa klimatförändringen.
Tack och lov tror jag att vi börjar nå en tipping point i näringslivet. Det är en solklar trend att företag går från ord till handling och att ambitiösa klimatmål omvandlas till konkreta handlingsplaner. Att detta tyvärr matchas av en nytillträdd klimat och miljöminister som i ett av sina första utspel säger att hon inte alls är säker på att Sverige kommer att klara utsläppsmålet, är ju bara att beklaga (om det nu var det hon menade). Men politiken kanske kan låta sig inspireras av en del duktiga företagsledare. Ett samtal mellan H&M:s VD Helena Helmersson och IKEA:s VD Jesper Brodin avslutades med att Helena Helmersson gav några råd till andra företag som vill ta sig an klimatfrågan.
Det första rådet handlar om att ta till sig av vad forskningen säger och anpassa ambitionsnivån därefter. Forskningen är helt glasklar att utsläppen måste ner drastiskt under det närmaste decenniet (och därefter också förstås). Då duger det inte att säga att vi kanske inte når målen, som i sig är för lågt satta.
Det andra rådet från H&M:s VD var att lära känna sin värdekedja, framför allt ur klimatperspektiv, men också att förstå under vilka förutsättningar leverantörer i värdekedjan verkar och vad som triggar förändring. Eller hos konsumenter om man tittar nedströms. Det här är kanske den viktigaste uppgiften för svenska företag det närmsta året, eftersom de allra flesta har majoriteten av utsläppen i scope 3 (det vill säga i leverantörs- eller kundledet). Här kan politiken hjälpa till på olika sätt, till exempel genom att skapa finansieringsmöjligheter för omställning av leverantörer i utvecklingsländer samt införa styrmedel som skapar förutsättningar för högre grad av återbruk och återvinning i kundledet.
Det tredje rådet fokuserar på att integrera hållbarhet i företaget genom tydlig ansvarsfördelning och att det handlar om företagets affär och långsiktiga lönsamhet. Så länge hållbarhet ses som ett parallellt spår till ”den vanliga” ekonomin så kommer hållbarhetskriterier inte värderas lika högt som traditionellt ekonomiska. Ansvar måste fördelas och utkrävas på alla nivåer inom alla områden för att det på riktigt ska genomsyra verksamheten. Här har politiken ett makroansvar i samhället.
Politikens ansvar är att få med alla på banan, oavsett man använder pekpinnar eller morötter. Det räcker tyvärr inte att få folk att tycka att det är häftigt att man bygger en batterifabrik i Norrland. Man måste också integrera hållbarhet som en naturlig del av människors vardag. En del kommer att tycka att det är jobbigt, och andra att det är kul. Men om jag får välja fokuserar politiken på att skapa så bra förutsättningar som möjligt för en hållbar samhällsutveckling, och inte på att alla ska tycka att allt är kul. För annars kommer vi att behöva en himla massa mirakel om framtida generationer ska kunna leva på ett sätt som är tillnärmelsevis lika angenämt som majoriteten av vår generation har möjlighet att göra. Och det känns lite skakigt att förlita oss alltför mycket på att ett nytt julevangelium kommer att skrivas med en ängel som huvudperson.
Tidigare publicerat i Affärsstaden 1 – 2022
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050