Jag brukar vara ganska negativ i de här krönikorna, men förra gången såg jag lite ljus i tunneln tack vare BP:s fundamentalt ändrade strategi. Det finns ytterligare ljuspunkter med alltfler som går från ord till verkstad och det fullkomligt sprudlar av innovationer. Helt plötsligt är sådant som bara för något år sedan kändes som labbprojekt på gång att förverkligas i stor skala. Det är i sista minuten, men det verkar börja hända.
Vätgas är på mångas agenda. Ibland kan man undra om vätgasfokuset bara är ett sätt att fördröja omställningen. Men, med den stora uppmärksamhet vätgas får så kommer också stora investeringar och satsningar, och det ger resultat. En stor utmaning är att vätgas i dagsläget framför allt produceras med hjälp av naturgas, med noll klimatnytta. Nu har australiensiska forskare hittat ett sätt att göra vätgas av avloppsvatten. En bonus från produktionen är biokol. På global nivå finns det stora volymer avloppsvatten som inte används och som orsakar metanutsläpp och andra miljömässiga utmaningar. Med den här tekniken, som ska vara både kostnads- och energieffektiv, slår man flera flugor i en smäll. Det är oklart hur lång tid kvar det kan vara till kommersialisering i stor skala, men det blir hur som helst intressant att följa.
Vätgas kan också bli räddningen för PREEM. Enligt uppgift ligger bolaget risigt till ekonomiskt. Gissningsvis var ett starkt skäl till att de drog tillbaka tillståndsansökan för raffinering av tjockolja att det helt enkelt var svårt att få investerare att vilja satsa. Men – om PREEM istället satsar på något som ligger i tiden kan de säkra både privata pengar och generösa offentliga bidrag. Det är här vätgasen kommer in. EU-kommissionen lanserade i somras en vätgasstrategi och den svenska regeringen hakade på genom att ge Fossilfritt Sverige i uppdrag att ta fram en nationell färdplan för vätgas. Eftersom en stor fördel med vätgas är att den funkar som ett energilager så kan kombinationen förnybar energi och vätgasproduktion göra att den kan ersätta olja och kol på ett klimatsmart sätt. Vätgas är en nyckelkomponent i HYBRIT, projektet för att göra fossilfritt stål (drivs av SSAB med stöd av LKAB och Vattenfall). Siemens har just annonserat satsningar på vätgasteknik för tågtrafik och de stora lastbilstillverkarna tävlar om vem som blir först på marknaden med vätgasfordon. Det finns förstås en del utmaningar, men om det är möjligt att få till storskalig vätgasproduktion utan att använda fossila bränslen, så är jag den första i kön att gratulera PREEM till ett smart beslut. De kommer att bli regeringens och finansmarknadens klimatgullegris istället för att representera den fossila djävulen själv.
Ett företag som ligger flera steg före PREEM är SCA. De har just fått tillstånd att bygga ett bioraffinaderi i anslutning till massafabriken i Östrand, vilket kräver mycket tekniskt nytänk. Raffinaderiet ska producera biodrivmedel från skogsprodukter, och självklart är den nyligen annonserade utvecklingskurvan för reduktionsplikten en stark motivator. En av biprodukterna även här blir biokol. Ett tydligt exempel där långsiktiga styrmedel leder till att företag vågar satsa på ny teknik. Men SCA stannar inte vid att bygga raff. De har också inlett samarbete med Renewcell, ett företag som tagit fram revolutionerande teknik för textilåtervinning. I digitaliseringens spår har efterfrågan på tryckpapper minskat kraftigt. Därför lägger SCA ner tillverkning av tryckpapper i Ortviken och hyr istället ut anläggningen till Renewcell som kommer att ta hand om 60 000 ton textilavfall varje år. Det motsvarar ca hälften av den årliga textilkonsumtionen i Sverige. Företaget har redan skrivit avtal om leveranser av två tredjedelar av den producerade textilmassan till en kinesisk producent av viskosfiber. Och dessutom är H&M delägare. Det är nog inte en högoddsare att det kommer att vara sug efter Renewcells aktier om de väljer att börsnotera sig under hösten.
Även om vi lyckas ställa om från fossila bränslen så räcker inte det. Vi måste få ner kol i marken också. Carbon Capture Storage (CCS), dvs när man fångar upp koldioxid i utsläpp från skorstenar, leder ner gasen i en båt och fraktar den till exempel till Norge där den trycks ner i gamla oljeborrhål, är ju en teknik som pratats mycket om på senare tid. Tekniken finns, men det är fortfarande dyrt. CCS riskerar att bli ett alibi för att slippa dra ner på användning av fossila bränslen, utan istället fokusera på att fånga upp utsläppen. Men som övergångsteknik fyller det en funktion. Än större potential har bio-CCS – när de uppfångade utsläppen kommer från förbränning av förnybar råvara, exempelvis flis. Då uppstår ett negativt utsläpp. Tekniken skulle kunna bidra till minskad CO2-halt i atmosfären, men dit har vi långt kvar. Norge annonserade nyligen att man satsar två miljarder norska kronor i statsbudgeten för 2021 på att fånga och lagra koldioxid, allt för att ta ledningen i utvecklingen av tekniken. Troligen en av strategierna för att ersätta framtidens förlorade oljeintäkter.
Biokol, som uppenbarligen är i ropet hos flera aktörer är ett annat, ”nygammalt” sätt att få ner kol i marken. När man pyroliserar (mycket stark upphettning i syrefri miljö) restavfall som toppar, grenar och stubbar från skogen eller avloppsslam genereras värme som kan användas till fjärrvärme eller för att producera el. Den kvarvarande askan innehåller det mesta av kolet som den ursprungliga råvaran innehöll, och när man gräver ner det skapar man inte bara en kolsänka – utan det är också ett utmärkt sätt att förbättra jordens kvalitet och mullhalt.
Jag tror att vi kan se fram emot en otroligt intressant tid, med snabba förändringar och många överraskande vändningar. Det är bara att sätta sig på parkett och hänga med.
Tidigare publicerat i Affärsstaden 9 – 2020
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050