Några dramatiska bilder på statusen i klimatfrågan. Det är vad jag brukar inleda mina presentationer med för ledningsgrupper och andra uppdragsgivare. Eller rättare sagt, ofta inleder jag med två rätt roliga bilder – den ena med en galen domedagsprofet som jagar efter Tintin med en massa svarta spådomar, och Tintin kommenterar: ”Vilken irriterande typ det där”. Den andra bilden är på en massa grodor i en gryta där en groda säger ”Enligt mina beräkningar håller vi på att koka oss själva till döds” medan de andra grodorna hävdar att de inte känner någon skillnad alls och kallar den första grodan för alarmist. 

Med bilderna försöker jag åskådliggöra dels hur man kan uppfatta mina alarmistiska bilder om klimatfrågan, det vill säga som domedagsprofetior, dels att jag inte alls tycker att jag är en domedagsprofet utan snarare att mänskligheten beter sig som grodor som långsamt kokas till döds utan att göra något åt det. 

De så kallade alarmistiska bilderna visar hur den globala genomsnittstemperaturen har stigit de senaste 150 åren och hur detta korrelerar med stigande halt av växthusgaser i atmosfären. Båda bilderna visar stabila variationer under 800 000 år som sedan sticker uppåt som hockeyklubbor. Därefter visar jag huvudorsaken till uppvärmningen, det vill säga förbränningen av fossila bränslen (olja, kol och naturgas), hur mycket vi redan släppt ut och vad forskarna tror återstår av vår budget innan vi når katastrofala nivåer (det är inte mycket). Slutligen ingår några bilder om vilka konsekvenser detta redan har fått för planeten, typ extremhetta och ihållande torka i vissa regioner, skyfall och översvämningar i andra regioner, enorma skogsbränder, sämre odlingsmöjligheter, störningar i elförsörjning, minskad biologisk mångfald och uppvärmda hav med allt vad det innebär i förstörda ekosystem och annat. 

Ju längre tiden gått, desto färre katastrofbilder har jag med i mina presen­tationer. Det beror framför allt på att jag alltmer möts av människor med rätt så god insikt i hur illa det är. Det är ju bra, för då kan jag fokusera på det som är viktigt i dragningen – nämligen vad man bör göra åt det och vad man kan vinna på att agera. 

I den fasen av presentationen börjar det dock bli segare. Min slutsats är att vi har kommit in i en ny fas där de flesta människor faktiskt har lite krisinsikt (med undantag för de som TV-nyheterna ­raggat upp på bensinstationer ute i landet och som får besvara frågor om bränsle­priser). I den nya fasen är fokus mer på vad vi behöver göra än varför. Men – det är här det blir besvärligt för folk. För ju mer krisinsikt man har, desto mer förstår man att vi nog behöver ändra en hel del beteenden. Och det kan göra ont. 

För att få lite struktur i vad som faktiskt behöver förändras kan man utgå från ”Polluter pays principle” eller principen om att förorenaren betalar. Utgångspunkten är att man ska ta ansvar för de skador man orsakar samhället, oavsett om det handlar om klimat­förändringar, förgiftat vatten eller mikroplaster i ­naturen (för att bara nämna några exempel). 

Att släppa ut koldioxid, metan eller andra växthusgaser orsakar väldiga ­kostnader för samhället, idag och ­imorgon. Så det är helt logiskt att ha en koldioxidskatt som motsvarar den kostnaden. Dock är den svår att uppskatta. Förutom kostnader för kontrollsystem och för att hantera själva skadorna, måste man dessutom värdera mänskligt lidande i pengar. Idag är det bara drygt 20 procent av de globala växthusgasutsläppen som täcks av någon form av skatt eller avgift. Sverige har länge haft en kännbar koldioxid­skatt, vilket lett till att vi har väldigt lite fossila bränslen i vår värme- och elproduktion. 

Tyvärr har stora delar av industrin, jordbruket och flyget varit undantagna skatten. Detta har gjort att de incitament för omställning som funnits i energisektorn inte alls varit särskilt starka inom exempelvis flyget. Industrin omfattas viss­erligen av EU:s handel med utsläppsrätter (det vill säga man måste ha utsläppsrätter som motsvarar de utsläpp man orsakar), men många företag, framför allt inom pappers- och massaindustrin får fortfarande stora volymer utsläppsrätter gratis (ofta fler än vad de själva behöver). 

Ett område som inte alls omfattas av någon koldioxidskatt idag är alla konsumtionsvaror som produceras i länder med hög andel fossila bränslen i energi­produktionen (i klartext länder som använder koleldade kraftverk för att producera el). Detta gäller till exempel kläder, elektronik och allt annat som vi älskar att konsumera. Kontentan av detta, och den märkliga hanteringen av flygets utsläpp, blir att när europeiska företag i allt större utsträckning drivs mot att ställa om sin verksamhet till fossilfrihet, behöver folk i allmänhet inte till fullo betala för de samhällskostnader vårt leverne orsakar. 

Om åtminstone flyget hade behövt betala samma skatt för bensinen som en vanlig bilist, så hade det stuckit lite mindre i ögonen. Men idag är det i princip obeskattat, förutom flygskatten som ju är en styggelse i många politikers ögon (och som vare sig gör från eller till för den är alldeles för låg). Det här gör att det för många är helt naturligt att flyga si så där en 6-7 gånger per år på olika golfresor, till huset i Spanien, weekendresan i Paris, etcetera. 

Eftersom folk – trots krisinsikt om vart klimatet är på väg – inte ändrar beteende självmant, så är det en viktig politisk fråga att kostnaden för att flyga ­åtminstone ska motsvara de skador flygresan orsakar. Det är samma sak med kläder. Och mat. Vi betalar inte helt enkelt inte det korrekta priset för att producera till exempel kläder, mat och elektronik.

Innan politiker och beslutsfattare på riktigt vågar ta steget fullt ut och låta förorenaren betala, så är det vettigt som privatperson att upprätta någon form av personlig utsläppsbudget. Man måste inte klä sig själv i säck och aska, men man kanske ändå kan införa vissa begränsningar, till exempel vad gäller ­antal flygresor per år (förslagsvis en resa). Minimidistanser för när det är OK att flyga (istället för att ta tåget). Maxantal inköpta plagg per år. 

Efter hur många år är det OK att byta ut sin elektronik. Målsättning för minimerat matsvinn hemma. Mål för minskat bilåkande eller bilbyte. Prioritera solceller i stället för nytt kök. Och så kan man ju trycka på politiken att förorenaren borde betala! Och på sikt att förorenaren helt enkelt borde förbjudas. Något att ­fundera på i solstolen! 

Trevlig sommar! 

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden #6 2023

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

Tillbaka till krönikor