Under några år på 20-talet var min mormors föräldrar medlemmar i sekten Efraims budbärare. Det finns ganska lite skrivet om sekten, men det verkar som om den var grundad av en svensk som hade emigrerat till Amerika, var inspirerad av adventisterna och huvudsakligen predikade Jesus nära återkomst. Det enda min mormor har berättat är att sekten pådyvlade familjen regler att man inte fick ha några utsmyckningar hemma, som gardiner och mattor, och att barnen inte fick några julklappar.
Åren med sekten ledde åtminstone till två saker. Det ena var att mormor blev grymt bra på att sy (de fick inte köpa några kläder under åren med sekten) och det andra var att hon utvecklade en nästan fanatisk syn på prylar. Tyvärr är det senare det enda som direkt har präglat senare generationer i familjen. Man var ju livrädd att göra sönder något som tillhörde mormor (eller mamma för den delen). Och trots att det nästan är 20 år sedan mormor gick bort, får jag fortfarande en snabb övergående panikkänsla om jag gör sönder någon av hennes gamla grejer.
Varför är detta ens intressant i en krönika? Jo, för att mormor på många sätt förespråkade cirkulär ekonomi i hela sitt liv. För mormor var det helt otänkbart att slänga något som skulle kunna lagas. Hon sköljde ur plastpåsar och återanvände dem tills det helt enkelt inte gick längre. Ugnsfolie slängdes inte förrän det absolut inte gick att använda igen. Hon sydde om kläder och om inget annat funkade lagade hon både det ena och andra med häftmassa. Jag tror att många känner igen det här från äldre generationer. Det är kanske inte så konstigt att många som föddes under de första 20-30 åren av 1900-talet blev vilsna när de helt plötsligt befann sig i en slit och släng-värld. De var vana vid att alla grejer hade ett värde, och skulle tas om hand med stor varsamhet. Helt plötsligt var de tvungna att vänja sig vid att samhället gick ut på att man köpte grejer som sedan slängdes. Resultatet för en del blev att de köpte massvis med grejer, men aldrig kunde slänga något.
Jag har funderat lite över vad det var som hände? Hur gick vi från en värld där det mesta gick att reparera, till en där nästan inget går att laga? I alla fall inte på ett enkelt sätt. Jag läser just nu en kurs i cirkulär ekonomi på Linköpings universitet och ju mer jag läser om ämnet, desto mer svårnavigerat känns det.
Det finns flera skäl till att cirkulära flöden är väldigt svåra att få till. Det första är skillnaden i priset på råvaror som jungfrulig olja jämfört med kostnaden för råvara gjord av återvunnet material. Det känns jättekonstigt att olja skulle vara billigare än återvunnen plast. Jag tror att det framför allt beror på att kostnaden inte inkluderar alla samhällskostnader som oljan för med sig. Med finare ord kan man säga att man inte har internaliserat externaliteterna! Just idag kostar ett fat olja cirka 82 USD. Det innebär ett pris per ton på cirka 602 USD. Men i detta inkluderas inga samhällskostnader. Forskarna van den Bergh, J.C.J.M. & Botzen har försökt räkna fram ”the Social Cost of Carbon”, vilket förenklat kan översättas till kolets samhällskostnader. Det finns massor med åsikter om hur detta ska beräknas, men de menar att en konservativ undre gräns för samhällskostnaden är 125 US$ per ton CO₂. Då tar man hänsyn till vilka kostnader som förutspås vara kopplade till global uppvärmning och vilka risker som finns för oanade konsekvenser. När ett ton olja förbränns orsakas utsläpp på ungefär 3,4 ton CO₂. Det innebär att samhällskostnaden för ett ton olja är 425 USD. Priset per fat olja borde alltså egentligen varit 140 USD, det vill säga drygt 70 % mer än det nuvarande priset. Kontentan är att plastproduktion som använder råolja som råvara är subventionerad genom att samhällskostnaden inte påförs och prisbilden blir därmed skev. Vilket gör det ännu svårare för återvunnet material att konkurrera!
Ett annat problem är att återvinning och återbruk ofta är arbetsintensivt. Och var brukar vi förlägga arbetsintensiv verksamhet? Jo i länder långt bort där lönerna är betydligt lägre. När man producerar stora volymer produkter i låglöneländer så kan dessa transporteras på ett kostnadseffektivt sätt med båt, och den geografiska distansen blir därmed ett mindre problem. Men om vi ska reparera en diskmaskin, så blir det inte kostnadseffektivt att först transportera den till ett låglöneland för reparation och sedan transportera tillbaka den. Den nuvarande regeringen försökte hantera detta genom att införa lägre moms för reparationer, men kostnadsskillnaden är fortfarande alldeles för stor. Detta förstärks förstås genom att producenterna ofta tar ohemult betalt för reservdelar. Generellt är detta en effekt av globaliseringen och jag har svårt att se andra lösningar än att genom ekonomiska styrmedel säkerställa att kostnaden för nyproducerade produkter blir högre – så att längre livslängd och möjligheter att reparera blir mer attraktivt.
Utöver dessa strukturella problem så finns få skäl för producenter att prioritera längre livslängd och att materialen i produkten ska vara enkla att återvinna. Dessutom har kunderna i de flesta fall ett mindset där nya produkter är bättre än begagnade. Fråga till exempel din kommun hur många begagnade kontorsmöbler de köper in. De flesta offentliga kommuner har haft policys att all kontorsutrustning som köps in ska vara ny – vilket är hål i huvudet både ur ett miljöperspektiv och för oss skattebetalare. Just kontorsmöbler är ett område där det finns bra och kvalitativt andrahandsutbud till mycket bra priser (exempelvis hos RP möbler).
Det är nog en svår väg att ändra vårt beteende så att vi blir mer lika mormor och hennes generation, men det är definitivt önskvärt. Och förändringarna måste ske både hos oss individer, inom näringslivet och i offentlig sektor. Både producenter och kunder måste ta sitt ansvar, och om inget annat hjälper krävs kraftfulla styrmedel från politiken!
Tidigare publicerat i Affärsstaden 10 – 2021
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050