– Jag har ett problem med mitt team, säger ledaren och ser ut som om all världens olyckor ramlat ner i hans knä denna eftermiddag.
Oj han ser verkligen bekymrad ut, tänker jag och tar med mig mannen med pannan i mycket djupa veck in på ett litet mötesrum som passar sig för komplicerade fall. Med åren har jag lärt mig att läsa av människor som är i verkligt behov av hjälp och är i akut nöd. Jag stänger av mobilen och koncentrerar mig på total närvaro och på att lyssna.
– Jag har medarbetare som vägrar att åka på konferens nästa vecka. Vad ska jag göra? Jag har planerat detta flera månader och dessutom ska jag informera om våra nya affärsplaner och vi ska arbeta med strategier tillsamman. Det är jätteviktigt att alla är med.
Jag andas ut en smula och tänker att detta ska man väl ändå kunna lösa. Så illa är det väl ändå inte.
Arbetslivet är fullt av konferenser som ska fyllas med innehåll, boende på hotell och goda middagar. De flesta av oss tycker att det är ett skönt avbrott, älskar hotellfrukostar och att hänga i baren på kvällen men långt ifrån alla. För vissa av oss är det faktiskt inte alls någon njutning.
För några år sedan kom det ut en bok med titeln ”Introvert”. Boken handlar om människor som hellre hämtar energi med en god bok framför brasan än att gå på en AW och till och med avskyr att gå på konferens, förväntas hoppa ner i en badtunna eller delta i stora tillställningar. Normen i vårt samhälle bygger dock oftast på att de flesta är extroverta, vill träffa människor långa stunder och åka på konferens med hela arbetsgruppen. Men man har beräknat att cirka 30 % av vår befolkning är introverta och att det är personliga drag i våra DNA som påverkar graden av att vara introvert/extrovert. För den introverta kan en konferens innebära en stor anspänning och inte alls upplevas lustfyllt.
I vår dominerande extroverta tillvaro är det dock inte så många som vågar säga som det är och till och med vägrar att åka. Jag minns själv hur jag på olika internatfrukostar försöker hitta en egen vrå med min kaffekopp för att slippa sitta och prata med andra innan jag knappt har vaknat och hur jag ibland tittar på klockan och önskar att middagen ska ta slut snart för jag vill upp på rummet och sortera dagens intryck. Det har jag naturligtvis inte berättat för särskilt många. Inte heller att jag smiter iväg på ”damrummet” som en ursäkt för att få vara ifred några minuter för att få en stunds tystnad. På olika arbetsplatser har jag ganska ofta hittat ursäkter för att slippa sitta för länge i fikarummet och ofta varit en av dem som brutit upp först.
Jag förväntades komma och fika på både för- och eftermiddag men utvecklade en strategi där jag åtminstone fikade en gång om dagen. Då kunde jag både uppfylla andras förväntningar på social samvaro och samtidigt ta hänsyn till mina egna behov. Andra skulle utan tvekan kalla mig för extrovert och social men jag har i den sociala anpassningen faktiskt inte tagit hänsyn till mina introverta drag. Inte förrän nu. Det händer att när jag själv leder konferenser beställer in en sallad på rummet och uteblir från på den gemensamma middagen. Det är hittills ingen som kritiserat mig för det. Dessutom är jag konferensledare och inte en naturlig del av gruppen.
Det senaste året har jag varit på en arbetsplats med många introverta specialister och slagits av hur tyst det är i fikarummet och hur ganska många föredrar att sitta och läsa i sina mobiler än att samtala. I den extroverta världen kan det tyckas ohyfsat. I den introverta är det vilsamt. Notera dock att introvert inte innebär att man är asocial snarare att man behöver mer egen tid för att återhämta sig och samla och sortera sina tankar.
– Varför vägrar två av dina medarbetare att följa med på konferensen, frågar jag till slut den bekymrade ledaren. Det visade sig att den ena av dem vägrar att dela rum och den andra inte vill sova över alls. Ledaren vill vara rättvis, säger han och vill inte ge förmåner till vissa som får egna rum. Vi pratar vidare och jag undrar varför det inte är OK att åka hem på kvällen och komma tillbaka morgonen därpå. Måste allt vara så rättvist även om vi som individer har olika behov?
Kanske hade en av pannans rynkor rätats ut något när han lämnar mig men hans steg var fortfarande tunga. Jag vet dock att han efteråt både ordnade ett enkelrum och tillät de som önskade att åka hem på kvällen att åka mellan. Trots att han lät middagen var frivillig så blev alla ändå kvar. Ja, han löste det till slut, tänker jag och ler.
Denna krönika handlar inte alls om att det är OK att inte göra sitt jobb och vara med och ta fram strategier för framtiden. Snarare handlar den mer om att förstå orsaken till att visa medarbetare vägrar. Vad består motståndet i och vad kan man förändra som skulle göra en skillnad?
Hur kan man skapa mer förutsättningar och former som både passar den introverta och extroverta konferensdeltagaren? Jag leker med tanken om en konferensmiljö där man kan samla sina tankar i det tysta frukostrummet eller toalettrummet med sköna fåtöljer som på Grand hotell i Stockholm där man sätter dig ner och reflekterar en stund bland blommor och vackra guldinramade speglar och röda tapeter. Men lika ofta handlar det väl om alla vi som designar fullspäckade konferensprogram.
Vi borde ha modet att ge mer egen tid för reflektion och skrivande, bidra till små utforskande samtal i par med en kaffekopp, ge fem tysta minuter för meditation eller ge mer egen tid under lunchen där den introverta kan dra sig undan för ett litet tag. 30 procent av deltagarna presterar då mer. Frågan är då om de mer extroverta har somnat och tröttnat för länge sedan.
De flesta av oss har faktiskt lite av både det introverta och det extroverta i oss även om de sociala normerna mer accepterar den extroverta livsstilen. Hur som helst. Det kanske inte bara är jag som behöver egen tid även på konferens. Vi ses i det tysta frukostrummet eller i vilstolarna utanför toaletterna. Där hittar du mig säkert om jag inte har gömt mig med en sallad på rummet vid middagstid.
Tidigare publicerat i Affärsstaden #8 2023
Susanne Bergman
Organisationskonsult & författare
Tillbaka till krönikor
