Att stoppa en katastrof eller sälja lite mer olja – det är frågan!

Jag brukar tjata om ansvar i mina ­krönikor och detta är även något som man inte kan låta bli att reflektera över när COP28 just har invigts. FN:s general­sekreterare, António Guterres, har snart inga ord kvar i ordlistan för att beskriva hur han ser på klimatfrågan. I invigningstalet poängterade han att mänsklighetens öde hänger på en tråd och att världens ledare måste agera nu för att stoppa en katastrof. Lyssnar världens ledare? Tar de sitt ansvar? Nja. Efter de första dagarna av klimatmöte så framstår mångas agerande mest som pojkarna i sandlådan. Ta inte min spade! Jag är bäst, jag kan bygga högst sandhög. Etcetera.

Vi kan börja med konferensens ­ordförande, Sultan al-Jaber, tillika VD för Abu Dhabis nationella oljebolag. Han har visat korten och tydliggjort att i hans värld finns det ingen forskning som står bakom kraven på utfasning av fossila bränslen. Och att det inte går att fasa ut fossila bränslen på ett socialt acceptabelt sätt utan att folk får bo i grottor. Parallellt rampar inte bara Förenade Arabemiraten upp sin oljeproduktion fram till 2030, dessutom använder man COP-värdskapet för att under själva klimatmötet förhandla avtal med deltagare på plats om försäljning av olja och gas. Smaklöst. Det har också kommit fram att grannlandet Saudiarabien planerar att stimulera oljekonsumtion så mycket som möjligt i Afrika och Asien under de närmsta åren. 

Man kan konstatera att mellanösterns ledare inte imponerar. Tragikomiskt nog har det också kommit lite sura kommentarer från talibanerna i Afghanistan. De är ju personer non grata, och inte välkomna på mötet. Talespersoner har uttalat sitt missnöje, eftersom 20 miljoner afghaner påverkades av klimat­förändringar under förra året. Hade de blivit inbjudna till COP28 så hade de kunnat fokusera på att minska växthusgasutsläppen enligt egen utsago. ­Klimatforskningen visar tydligt en koppling mellan kvinnors möjligheter till utbildning samt deltagande i besluts­fattande och ett framgångsrikt klimat­arbete – så de skulle ju kunna börja där. 

En annan grupp som inte riktigt förstår sitt ansvar är oljeindustrin. De försöker med alla medel hindra en överens­kommelse om ett stopp för fossila bränslen och menar att man visst kan använda olja så länge man kombinerar det med kolinfångning. Det är tyvärr inte sant. De två största användningsområdena för olja i världen är transporter och uppvärmning. CCS-teknik är mycket dyr och elintensiv, så hur det skulle kunna vara en lösning för transporter där man skulle behöva installera kolinfångning vid varje avgasrör är mig en gåta. El- och värmeproduktion i stora kraftvärmeverk går visserligen att kombinera med CCS, men inte när det är distribuerad värmeproduktion i små enheter, typ oljepannor. Så sanningen är att för stor del av användningen av olja går det inte att fånga in kolet. Femtio oljeföretag har också åtagit sig att sänka sina metanutsläpp från olje­produktionen. Det är väl i och för sig bra, och något som är viktigt så länge vi har oljeproduktion, men knappast något de ska slå sig för bröstet om. Det är ju deras ansvar! 

Flera andra avtal har redan lagts på bordet. Mer än hundra länder åtar sig att trippla kapaciteten för produktion av förnybar energi till 2030. Både USA och Australien är med i detta – vilket är jättebra. Dock saknas Kina och Indien än så länge. Om åtagandet genomförs skulle det kunna minska de globala utsläppen med en fjärdedel de närmsta sju åren. Det skulle vara väl­behövligt. Lika mycket vill 22 länder öka kärnkraftskapaciteten med till 2050, bland annat Sverige och USA. Det var nästan jobbigt att se hur de svenska politikerna strålade som ett luciatåg av att ha fått stå på samma scen som John Kerry (USA:s klimatsändebud). Det är möjligt att vi behöver kärnkraft för att klara energiförsörjningen utan fossila bränslen, men jag gillar inte att man utmålar det som något så enkelt. Kärnkraften är till exempel beroende av tillgång till uran, en resurs som blivit tre gånger dyrare de senaste åren. Det är ett skäl till att kärnkraft är dyrt, och kostnaden för ny kärnkraft kommer att belasta skattebetalarna. Idag behöver heller inte kärnkraftsföretagen bära hela andelen av framtida kostnader för lagring av det uttjänta bränslet (det har man lyft över till staten), eller för risker förknippade med kärnkraftsolyckor. 

USA är även med i en pakt för att fasa ut kol till 2030. I sig är det bra eftersom USA är världens tredje största kol­användare, men enligt energi­analytiker hade den amerikanska kolkraften stängts ner till 2030 ändå, drivet av dålig ekonomi. Lite ironiskt har den tyska förbundskanslern tryckt på vikten att fasa ut kol på global nivå, samtidigt som regeringen har aviserat att utfasningen i Tyskland kan försenas. De länder som verkligen borde vara med i denna pakt är världens två största kolanvändare: Kina och Indien, men de saknas även här. Indien är ett orosmoment– ­visserligen har de satsat jättemycket på förnybar energi, men subventionerna till fossil energi, framför allt kol, är mångdubbelt större. Modi (Indiens premiär­minister) tar alla tillfällen i akt att peka på att klimatproblemet är orsakat av industrialiserade länder som bör ta ansvar för att göra något åt det. Med tanke på hur lite indierna släpper ut per person, jämfört med oss, så är det trots allt svårt att peka finger mot Indien. Modi har föreslagit att Indien ska vara värd för COP33-mötet som ska hållas om fem år. Det kanske bådar gott. Om man inte vill ha strålkastarljuset på sitt eget klimatarbete, ska man nog inte bjuda in till ett COP-möte. Fråga Förenade
Arabemiraten! 

Kina har aviserat att de kommer att ­presentera nya målsättningar och initiativ för både 2030 och 2035. Det är spännande eftersom det är just de närmsta 5-10 åren som är avgörande för hur det kommer att gå i kampen mot uppvärmningen. Kina under­stryker också behovet av ny teknik för att klara målen – undrar om de har något i bakfickan?

Sen kan man undra man vad UK ­håller på med. Den här gången fick kung Charles åka till COP (det fick han inte förra året för brittiska regeringen) och han var där i två dagar. Men så viktigt tyckte uppenbarligen inte Sunak att det var, för han stannade i 11 ­timmar. Kanske för att han tyckte det var så pinsamt att han just drivit igenom möjligheten till ökad utvinning av gas och olja i UK. Många menar nu att UK har tappat sin roll som global ledare i klimatfrågan. I gott sällskap av Sverige. 

Slutligen vill jag citera Östtimors presidents som uppmanade världens nationer att helt stoppa utvinningen av fossila bränslen. Allt annat är bara en fråga om krokodiltårar. Och han har rätt, det är dags att visa lite verkstad och inte bara prata. Vi har bara några år på oss att vända kurvorna – så nu är det upp till bevis!  

Tidigare publicerat i Affärsstaden #11 2023

Malin Forsgren

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

Tillbaka till krönikor