Det finns vissa begrepp som används så mycket att de till slut är så urvattnade att de nästan har tappat sin mening. Hållbarhet är ett sådant ord som används i ur och skur och emellanåt tolkas på olika sätt. Det jag oftast fastnar på är hur folk definierar ekonomisk hållbarhet.
Begreppet hållbar utveckling introducerades 1981 av den amerikanske miljövetaren Lester Brown. 1987 använde Brundtlandkommissionen begreppet i rapporten ”Vår gemensamma framtid” för att beskriva hur olika aspekter av hållbarhet hänger ihop. Utgångspunkten var att hållbar social utveckling och ekonomisk tillväxt är omöjligt att uppnå om miljön ödeläggs och naturresurserna överexploateras. Man fastställde alltså att utveckling och tillväxt måste äga rum på miljöns villkor och myntade definitionen som fortfarande används: ”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Brundtlandkommissionens rapport låg till grund för det internationella hållbarhetsarbetet och var också basen för Agenda 2030 som lanserades 2015.
Många företag har anammat de tre dimensionerna av hållbarhet och pratar om people, planet, profit. Men det är här det blir lite rörigt. Jag tycker att en del har missuppfattat den ekonomiska dimensionen av hållbarhetsbegreppet. Det gäller enskilda företag, men också många av de människor som på olika sätt jobbar med att främja företagande i Sverige. För dem är ett företags ekonomiska tillväxt något som är lika viktigt som att företaget säkerställer att deras verksamhet inte får negativa sociala eller miljömässiga konsekvenser. Detta skapar lätt incitament för trade-offs. Om man i stället ser ekonomisk hållbarhet som en ram för företaget där vinster inte får ske på bekostnad av människor eller miljö så får man en helt annan styrning.
Att ett företag gör vinst tycker inte jag per se gör företaget hållbart. Att ledning och styrelse har ansvar för att företaget ska göra en skälig vinst ingår ju i grundförutsättningarna (och är dessutom lagstadgat). Det som avgör om det är hållbart eller inte handlar om vilka andra typer av konsekvenser verksamheten får, som idag inte mäts i reda pengar. Det är klart att ett företag som går i konken inte kommer att bidra till fler arbetstillfällen eller betala skatt, men om företaget inte kan bedrivas utan negativ påverkan på människor eller miljö så är det kanske inte en verksamhet som borde fortgå. Personligen tycker jag att man borde släppa definitionen people, planet, profit och i stället se ESG (Environmental, social, and corporate governance) som ett ramverk för en hållbar verksamhet. De två första delarna är i princip identiska med planet och people, men den tredje fokuserar på hur företaget styrs. Med ett fokus på hur bolagsstyrningen ska utvecklas i mer hållbar riktning, blir det mer av en fråga om hur företaget säkerställer ett ansvarsfullt företagande där verksamheten inte bedrivs med skadliga effekter på människor och miljö. Det handlar till exempel om vad företaget redovisar, vem som har ansvar för vad inom bolaget, vilka system som finns på plats för att motverka korruption, riskhantering och hur affärsmodellen bidrar till en hållbar utveckling.
Jag tror att ett skäl till att jag retat mig på hur folk tolkar ekonomisk hållbarhet på sistone handlar om ansvarsbegreppet. Den där trade-offen som man kan göra om man likställer people, planet, profit gör att en del kan glida undan sitt ansvar. Man kan ju alltid säga att det inte går att sänka sina utsläpp för att det kostar för mycket. Eller att det faktiskt inte går att jobba med jämställdhetsfrågor i just vår bransch, för det finns inte tillräckligt många kompetenta kvinnor. Här någonstans brukar mitt inre topplock gå, och jag får kämpa med att bibehålla neutrala anletsdrag. Jag vill bara säga åt folk att sluta hymla och säga som det är – att de inte bryr sig och inte tycker att det alls är viktigt för deras företag.
Som bekant kan ekonomi översättas som läran om hushållande med begränsade resurser. Att pengar är en begränsad resurs är tydligt. Att människor också bör ses som en begränsad resurs är mindre uppenbart, även om det är lika sant. Och att planeten är en begränsad resurs håller nog de flesta med om, men bara på ett teoretiskt plan. Om man verkligen ser planeten som en tillgång som utarmas skulle vi kanske inte se med blida ögon på förbränning av fossila bränslen, skövling av gammelskogar, utsläpp av PFAS och vad det nu är. Men den känslomässiga kopplingen mellan planetens gränser och verkligheten saknas ofta. Många lägger mycket energi på att förklara varför just deras miljöpåverkan är acceptabel. Och det är det ansvarslösa beteendet från företag som G:et i ESG kan bidra till att begränsa.
Jag tycker dock att många företag har börjat ta större ansvar, utöver gällande lagstiftning. Detsamma kan inte alltid sägas om privatpersoner och politiker. Igår såg jag ytterligare en debatt på Agenda om reduktionsplikten. Nu har Romina antagit en lite mindre självsäker attityd och också infört en ny typ av argumentation. Typ – det finns partier som gick till val på att sänka drivmedelspriserna (med tydlig hänvisning till att (L) inte gjorde det), så nu får vi förhålla oss till det. Hon inser förmodligen att loppet är kört vad gäller reduktionsplikten och vill vara tydlig med att det är de andra partiernas fel, även om frågan ligger inom hennes ansvar. Både hon och Kinnunen upprepar hur dåligt svenskarna har det och vilken kris vi genomgår, men ingen sätter vår ekonomiska situation i relation till de kostnader ökade växthusgasutsläpp medför i förlängningen. Kostnaden för de som drabbas av den globala uppvärmningen just nu är definitivt av större dignitet, men det pratar man inte om. Det är självklart OK att ha olika åsikter om saker och ting, men man får åtminstone vara tydlig med konsekvenserna av det man förfäktar.
Att regeringens kommande beslut om reduktionsplikten kommer att leda till att Sverige inte når klimatmålen till 2030 och hur det påverkar koldioxidhalten i atmosfären är helt ovedersägligt. Det ansvaret borde både Martin Kinnunen och Romina Pourmokhtari vara öppna med inför sina väljare.
Tidigare publicerat i Affärsstaden #4 2023
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050
Tillbaka till krönikor
