Man brukar säga att alla vägar leder till Rom. På samma sätt kan man resonera att det finns många sätt att komma till rätta med samhällsproblem – allt beror på ens grundvärderingar. Hur man ser på individens ansvar, på samhällets ansvar att straffa de som begår fel, vilka problem ska den offentliga sektorn lösa, vilken roll ska civilsamhället spela och hur ska vi hantera människor som inte ­fungerar i den samhällsstruktur vi byggt upp? 

Det kan låta som en uppräkning av schablonmässiga frågeställningar som i praktiken inte betyder så mycket, men för mig har många av dessa frågor ställts på sin spets under de senaste åren. Jag förstår att man kan se på detta med olika perspektiv, och komma fram till olika svar. Det har jag också respekt för. MEN, det finns vissa frågor där jag helt enkelt tycker att det är rent av moraliskt förkastligt att anta vissa förhållningssätt som politiker, och för den delen som medborgare. För de som känner mig är det ju inte helt otippat att klimatfrågan hör dit. 

I månadsskiftet januari/februari har Sverigedemokraterna flyttat fram sina positioner vad gäller deras syn på global uppvärmning och vilka åtgärder som bör genomföras i Sverige. Det är ­visserligen inte några nya ställningstaganden de har annonserat, men tidigare har känslan varit att så länge de får som de vill i migrationspolitiken så kommer de inte att bry sig så mycket om vilka beslut som fattas inom andra områden. Men där har jag (och andra) bedragit mig å det grövsta. Martin Kinnunen (SD:s klimatpolitisken talesperson), Charlie Weimers (EU-parlamentariker för SD) och Jessica Stegerud (SD:s energi­politiske talesperson) lät sig intervjuas i DN. De är öppna med att de nu jobbar stenhårt i regeringskansliet (där de också har tjänstemän på plats tack vare Tidö­avtalet) för att reduktionsplikten ska tas ner till noll under 2023. Det kanske låter som en nischfråga, men det är det ­verkligen inte. Vare sig för klimatet eller för stora delar av näringslivet som har satt mycket ambitiösa klimatmål. Dessutom verkar SD vilja göra det till en stor valfråga i nästa EU-val att dels demontera unionens gemensamma klimat­mål, dels att backa på hela åtgärdspaketet (Fit for 55). På svensk nivå kommer ­frågan om att radera de ­svenska ­ambitiösa klimatmålen ligga högt på agendan under mandatperioden. 

Man kan ju tycka att SD bara har 18 procent av svenskarnas röster och att de inte borde få igenom denna typ av sakfrågor som de andra partierna har stått bakom (klimatmålen röstades igenom med stöd av sju av riksdagens åtta partier). Men tyvärr har min tilltro till regeringspartiernas förmåga att stå emot SD helt försvunnit efter de första månaderna av denna mandatperiod. 

Hösten 2017 signalerade ­Moderaterna att klimatfrågan skulle bli en av de prioriterade. Och då verkade de inse att klimatpolitik var mer än bara kärnkraft. Så sent som 2018 hade KD en ambitiös agenda för klimatet – de ville till exempel att det skulle bli så dyrt att köpa och köra fossilbilar att de skulle fasas ut till 2025. Samma år gick L i bräschen för höga klimatambitioner inom Alliansen. Jag vet inte riktigt vad som hänt i politiken, eller rättare sagt, jag vet inte varför det har hänt – men jag vet i alla fall att jag tycker ungefär samma som jag tyckte på den tiden då jag såg en borgerlig regering som det absolut bästa alternativet. Det är de som har ändrat sig, inte jag. 

Det jag tycker är märkligt är att jag uppfattar flera av de politiker som leder M och L som rätt smarta. De har klarat av högskoleutbildningar och verkar vara ­relativt läskunniga. Då är det en total gåta för mig att de inte är livrädda för var den globala uppvärmningen är på väg och att de inte väljer att nyttja den makt som folket givit dem att göra rätt saker. 

I stället verkar de vara helt tagna på sängen när medier frågar dem om vad de egentligen vill göra i klimatfrågan och så rädda att bli osams med 18-­procentarna att de bara mumlar i skägget vad gäller hur de svenska målen ska nås om de slutar kräva inblandning av biodrivmedel i diesel och bensin. De verkar också förutsätta att svenska folket är helt världsfrånvända och lätt retarderade och bara fokuserar på att det ska vara billigt att köra bil och att elpriset inte får vara för högt (om de har bedömt svenska folket på rätt sätt, så är det ännu viktigare att de jobbar med en bra pedagogik för att förklara varför vi måste ställa om och det snabbt). 

Var ska detta sluta? Tja – det blir ett rafflande år. Ska Kristersson till slut komma till sans och förstå att ju mer han ger efter för SD, desto mer ­kommer de att vilja ha? Kommer Kinnunen vakna upp och förstå att om alla länder bedrev den politik han föreskriver så kommer folk dö, svälta, förlora sina hem och kostnaderna kommer att bli oöverstigliga för oss alla? Kommer näringslivet att hjälpa Busch till ett Heureka så att hon fattar att hon måste satsa på alla lösningar för att förnybar/fossilfri energi ska byggas ut snabbt som attan?

En tröst i detta mörker är att Sverige trots allt ”bara” står för mindre än en procent av de globala utsläppen. Hur mycket Sveriges attityd kan påverka andra länders beteende på ett negativt sätt är oklart. 

Att vi har varit viktiga för att visa andra länder att det går att minska utsläppen har visats tydligt i forskning, men jag vet inte om vi också skulle påverka andra länder negativt om vi helt ballar ur. För privatpersoner finns det också många trender som styr åt rätt håll – det har ju aldrig varit så attraktivt att installera solceller och vem vill köra en fossilbil efter att ha kört en Tesla? 

Ett annat ljus i mörkret är alla företag som redan är på väg att ställa om sina verksamheter. Varje företagsledare jag pratar med som bara vill framåt i frågan, får mig nästan att börja gråta av lycka. Tack för att jag har förmånen att jobba med er! 

Annars hade jag nog också funderat över att göra som kinesiska ungdomar och bara säga ”bai lan” (översätts som låt det ruttna, och är namnet för en trend där unga bara ger upp och inte orkar kämpa). I stället får vi låta det spanska uttrycket ánimo (som kan översättas som en uppmaning att kämpa på) prägla den här våren. 

Tidigare publicerat i Affärsstaden #2 2023

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

Tillbaka till krönikor