Jag skulle vilja berätta en historia som handlar om hur engagemang och pannben kan göra jättestor skillnad. I Sverige är skolan ett alltmer hett diskussionsämne. Många är oroliga över att kvaliteten på skolan inte är tillräckligt bra, eller tillräckligt jämn och ibland kan man få bilden av att allt är helt bedrövligt i skolans värld. Här om dagen läste jag en debattartikel skriven av några forskare som kunde visa statistik på att det inte alls stämmer med verkligheten, och det var ju skönt att höra. Hur det än är med detta så har svenska barn just startat en ny termin och ingen behöver fundera över om de får gå i skolan eller inte. På global nivå är det fler och fler barn som går i skolan, men det finns fortfarande områden där det är oöverstigligt.
I mitt tidigare liv jobbade jag med en organisation som heter Operation Smile som hjälper barn med läpp-, käk- och gomspalt i länder där barnen annars inte skulle få tillgång till någon operation. Operation Smile hade byggt upp ett centrum i en stad som heter Guwahathi i Assamregionen. Det är en bortglömd del av Indien som gränsar mot Himalaya, Kina och Bhutan, är fantastisk vackert, superfattigt och dessutom med en strävan mot självständighet med gerillagrupper som orsakat en ganska tuff säkerhetssituation. Det har kommit många flyktingar från Bangladesh till Assam genom tiderna. De är muslimer, ofta statslösa och bor mestadels i slumområden. Under flera år jobbade en engelsk sjuksköterska på Operations Smiles centrum i Guwahathi. Hon kom i kontakt med flera familjer som bodde i skjul längs järnvägen och klarade inte av att se hur undernärda barnen var, så varje helg lagade hon mat i stora mängder till barnen längs järnvägen. Det här blev en grej för volontärerna i Guwahathi så de som kunde hjälpte till att laga mat och dela ut matpaket så att barnen skulle få äta sig mätta åtminstone någon gång i veckan. En av de som tillbringade mycket tid i Guwahathi var min fantastiska före detta kollega Gunilla.
I slummen går barnen inte i skolan, framför allt inte tjejer. När Gunilla följde med till slummen de första gångerna träffade hon Kasitan som var undernärd, i ganska dåligt skick och som inte gick i skolan. Nu råkar Gunilla vara en sådan där som gör det där som vi andra ofta bara pratar om och löser problem. Hon tog upp problemet med Runa, en indiska som jobbade på centret i Guwahathi (en otroligt härlig indiska, hennes liv skulle kunna bli bästa TVserien, men det är en annan historia). Hur som helst Gunilla och Runa engagerade sig för Kasitan och försökte hjälpa till så att hon kunde gå i skolan. Det gick ett tag, men när hon kom upp i högre årskurser blev hon så mobbad av både elever och lärare för att hon kom från slummen och var kastlös, så hon gav upp. En dag ringde Runa till Gunilla och sa – nu vet jag inte vad vi ska göra. Om vi inte gör något dör nog Kasitan. Runa hade träffat på henne i ett förskräckligt skick och var jätteorolig. När Gunilla strax därpå kom på besök i Guwahathi satte de igång att försöka hitta en lösning. För att göra en mycket lång historia lite kortare, hittade de till slut en internatskola som drivs av katolska nunnor och av en person som Runa litade på. Skolan är subventionerad och ser till att flickorna som bor där tas om hand på ett bra sätt. Skolan var dock full redan.
I samma veva dök två flickor till upp från samma slum och ungefär i samma situation som Kasitan. Det var förstås mycket bättre att alla tre fick börja på skolan tillsammans tyckte G & R, så trots att det egentligen inte fanns plats ens för Kasitan, lyckades de få in alla tre. Före och efter bilderna på tjejerna säger allt för mig. I år har Kasitan fyllt 18 år. Eftersom hon började skolan lite senare än normalt så kommer hon nog att behöva gå ett antal år till för att få motsvarande gymnasieexamen.
Jag träffade Gunilla här om veckan och hon berättade då att de tre tjejerna idag har blivit elva stycken som går på internatet. Elva tjejer som fått en unik möjlighet att skapa sig ett annat liv, tack vare Gunilla och Runa – och individuella givare som valt att stötta detta. Om allt hade gått som det skulle hade det varit tolv tjejer. Men en tjej klarade inte omställningen, att lämna sin familj och hamna i en helt ny miljö. Hon lämnade skolan när hon var tolv år. Nu är hon tretton år, bortgift och gravid. Det säger en del om vilket liv de andra tjejerna har räddats från. De här tjejerna tillhör också de människor som ursprungligen kommit till Indien från Bangladesh och är muslimer. De löper stor risk att utvisas (framför allt sedan Indien blivit alltmer hindunationalistiskt), men eftersom familjerna varit i Indien i generationer, har de ingenstans att utvisas till. Om man har ett födelsebevis i Indien (vilket man oftast inte har om man fötts i slummen) så kan man bevisa sitt medborgarskap och löper inte risk att utvisas. Här har Runa gjort underverk och lyckats få fram födelsebevis för alla tjejerna, så de får inte bara en utbildning, de får också rättigheter som medborgare i det land där de är födda. Det finns givetvis många fler tjejer som behöver den hjälpen, men jag är övertygad om att Gunilla och Runa kommer att göra allt för att hjälpa så många som möjligt! Och vem vet – det kanske till slut skapar tryck på myndigheterna att göra något för de här barnen.
Varför vill jag berätta den här historien? Mest för att den visar att även om ingen av oss kan lösa alla problem och rädda alla, så kan alla göra något för någon annan. Men också för att vi har en hel del att lära av detta när det gäller klimatet. Det kanske faktiskt är så att vi alla behöver vara beredda att pitcha in för att andra människor inte ska drabbas. Jag har just lyssnat på sommarprataren Maria Worlath Söderberg. Hon förklarar det här på ett väldigt bra sätt. Har du inte hört det, så rekommenderar jag verkligen att du tar en stund och lyssnar!
PS Om du vill veta mer om Kasitan-go-to-school projektet så finns det förstås på facebook! https://www.facebook.com/kasitan.gotoschool
Tidigare publicerat i Affärsstaden #8 2023
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050
Tillbaka till krönikor
