Att Linnea själv skulle bli en datatjej var långt ifrån självklart. I funderingarna på vad hon skulle göra med livet gick hon tillsammans med en vän på en universitetsmässa och fastnade för en demonstration om mediateknik.
– Om man på sitt arbete får sitta och klura på saker som hur man med lite matte kan få en eld att brinna och hur bilarna i tv-spel fungerar, då kommer man ju aldrig har trist på jobbet. Så kommer jag ihåg att jag tänkte, skrattar Linnea som började läsa till civilingenjör i medieteknik på Campus Norrköping vid Linköpings universitet.
I Norrköping kom hon strax i kontakt med föreningen CoderDojo Norrköping och engagerade sig i föreningens verksamhet med bland annat programmeringsläger för barn. Och det var här hon för första gången fick uppleva vilka starka känslor det kan framkalla när invanda normer rubbas.
– Vi var tydliga med att hälften av platserna på lägret skulle gå till tjejer och hälften till killar, berättar Linnea. Icke-binära fick söka i vilken kategori de ville. Men när en kille inte kom med på grund av att killarnas kvot var fylld, gick en rasande förälder i taket, hotade att anmäla lägret för diskriminering av pojkar och ett stort medieuppbåd drog igång.
Linnea berättar om hot och om verbala påhopp som att de skulle vara batikhäxor, kommunister och apartheidförespråkare och där någonstans tändes den iver som senare låg till grund för att Linnea tillsammans med Marcus Nygren startade Edvira som en del av LiU Impact Factory, ett inkubatorsprogram för att utveckla världsförbättrande idéer till sociala företag.
– Det här var uppenbarligen ett långt större problem än jag någonsin trott, säger hon. Det finns en djupt rotad tanke, nämligen den att tjejer inte skulle vara lika intresserade av teknik som killar. Att de inte vill. Och en viss typ av människor, oftast de som tycker att det var bättre förr, så som det alltid har varit, ställer sig frågan varför man då ska tvinga dem?
Men svaret är lika enkelt som självklart menar Linnea.
– IT- och teknikutvecklingen går så fort framåt, och om vi inte börjar utbilda våra barn i teknik så kommer de inte har några jobb om trettio, fyrtio år. Stora teknikländer som Kina, Japan och Thailand satsar på teknik som ett lika viktigt ämne i skolan som fysik, kemi och biologi. Om vi vill ha kvar de här arbetstillfällena i Sverige i framtiden måste vi hänga med. Och då gäller det både tjejer och killar.
Resan från den första informationskampanjen, när Linnea och Marcus ringde runt till utbildningschefer runt om i landet, till att programmering i skolan från och med höstterminen 2018 faktiskt ingår som en del av bland annat matematik- och teknikämnet i läroplanen, har varit allt annat än en rak motorvägskörning. Men arbetet slutar inte här, snarare tvärtom. Många lärare saknar själva kunskapen om programmering, insikten om varför det är nödvändigt och hur man kan lära ut det på ett pedagogiskt sätt.
Linnea visar upp en färgglad bok, tänkt att använda i förskolan, och sedan en bok för gymnasiestudier.
– De här sidorna behandlar exakt samma sak. Så viktigt det är att skapa ett intresse och en nyfikenhet kring ett ämne och inte bara servera torra fakta som kan verka mer avskräckande.
På programmeringslägen testas nya sätt att ta tillvara på barnens nyfikenhet genom att använda sig av leken, av bollar som programmeras att lysa i olika färger, av robotar som kodas att följa en viss bana och undvika att köra in i väggar samt med hjälp av chokladbollar.
– Vem kan motstå när resultatet av en lyckad programmering blir smaskiga chokladbollar, som man dessutom sedan får äta upp, skrattar hon.
Att finnas som stöttning och som bollplank för kommunerna som nu ska utbilda sina lärare i programmering är ett av Edviras viktigaste uppdrag.
– För många huvudmän inom skolvärlden är kompetensutbildningen stort nog att ta tag i. Att dessutom få serverat att det finns en genusproblematik i samband med teknikämnet är något som gör att många hellre stoppar huvudet i sanden och tänker att ”det där löser sig”. Men det gör det inte.
Linnea berättar om mansdominerade arbetsplatser där flera anställda vittnar om att man inte haft en kvinnlig kollega på över tio år. Att hon fått höra att ”vi har inget problem med jämställdheten eftersom vi bara är män på jobbet” Hon berättar om urspårade diskussionstrådar i Facebookgrupper för programmeringsintresserade där man anser att genustänk inte har i programmeringsutbildningar att göra.
– Det är en fråga som blivit oerhört stigmatiserad och inte alls enkel att jobba med. Det tar lite tid att förklara det som låter underligt, att det faktiskt är ett problem att tjejer inte får lära sig programmera i förskolan. Men vi måste tänka längre och inte backa för det som är obekvämt. Vår framtid- och våra barns framtid hänger på det!
TEXT: Mirjam Lindahl
FOTO: Mirjam Lindahl
