Affärsstadens Mirjam Lindahl har fått en stund med Marcin de Kaminski där han berättar om sin resa från nybliven internetentusiast med drömmar om att göra världen bättre, startandet av Piratbyrån till att nu jobba med säkerhets­frågor för aktivister i ett människorättssammanhang. Dessutom avslöjar han vad han själv anser vara det bästa med internet.

Leonard Kleinrock, en amerikansk datavetare och it pionjär, ledde den 29 oktober 1969 ett forskarlag som lyckades få en UCLA-dator att ”prata” med en annan dator, på ett annat forskningsinstitut. Experimenten startade med att ingenjörer skrev ”LOG” för att logga in på den andra datorn. Men den senare kraschade efter att den tagit emot ”O”:et. Så det första meddelandet som sändes blev just ”LO” – som på engelska kan stå för Lo and behold (Fritt översatt ”Ser man på”).
Leonard Kleinrock menar att man inte kunde ha skickat ett bättre första meddelande.

Många år senare, läsåret 1993/94 är en ung Marcin de Kaminski nybliven högstadieelev på en skola i Uppsala som blivit utvald att i delta i ett EU-projekt där man som första skola i Sverige ersatte skrivmaskinssalarna med fullt utrustade datasalar med internet.
Jag har stämt möte med Marcin på Linköpings Universitet, där han är på besök över dagen. Han bor med sin familj i Ljungsbro, men arbetar i Stockholm och är ofta på resande fot. Vi tar en kopp kaffe på Kårallen och Marcin berättar om sin resa från nybliven internet-entusiast med drömmar om att göra världen bättre, via startandet av Piratbyrån till att nu jobba med säkerhetsfrågor för aktivister i ett människorättssammanhang.
– I början av 90-talet hade en del av redan datorer hemma, men internet var alldeles nytt och tack vare en driven och intresserad datalärare fick vi vara med och bygga upp skolans nätverk från grunden. Koppla ihop och koppla upp. Och jag minns det fortfarande som en otrolig en aha-upplevelse.

Han berättar om en helt ny värld som öppnade sig – och att han blev fast.
– Det var så fascinerande. Förut hade datorer bara varit en maskin, nu kunde man kommunicera med andra människor. Världen blev med ens både väldigt liten och väldigt stor på en gång. Den man chattade med kunde ju sitta i rummet intill eller på andra sidan jorden.
Marcins föräldrar kom till Sverige som politiska flyktingar på 60-talet, och engagemanget att förändra och förbättra har han med sig hemifrån.
– Jag hittade min plats, som tonåring, i möjligheten visa mitt samhällsengagemang digitalt. Att bygga plattformar för information, för dem som behövde nå igenom bruset i massmedia. På den tiden handlade det mycket om miljöaktivister och antirasistiska nätverk och vi var ett kompisgäng som drevs av samma vilja att förändra världen och som insåg att de här plattformarna var fulla av vad vi tyckte var oändliga möjligheter.

»Förut hade datorer bara varit en maskin, nu kunde man kommunicera med andra människor«

Och så startades Piratbyrån. En organisation och tankesmedja med syfte att påverka den politiska opinionen i fråga om upphovsrätt och annan immateriell egendom.
– Hacking har fått en negativ klang, som någon som bryter sig in och förstör. Men vi såg oss som kreativa hackers. Vi skapade ett sätt att använda tekniken på sätt som ibland var oväntade, och så kunde vi skapa något helt nytt. Det blev bland annat Pirate Bay – en plats som var tänkt att dela filer med sina närmaste vänner, men som blev världens största fildelningsplattform. Som mest hade sidan flera miljoner användare över hela världen, rejält mycket större än vi någonsin kunnat tänka oss. Här satt vi, en liten sammanslutning kompisar i Sverige och muckade med de stora jättarna ute i världen. Det var lite kul.

Men Piratbyrån handlade inte bara om fildelning, förtydligar Marcin. Det handlade om allas rättighet till tillgång till internet Om nätfrihet och frågan om vad som får finnas på nätet. Och om att kommersiella och politiska krafter ville begränsa den här tillgången.
– Nätaktivismen startade med frågan ”Vem är det som bestämmer om internet?”.
Med den arabiska våren och dess kamp för rättighets- och rättvisefrågor utgjorde internet en helt ny spelplan. Nu fanns det plötsligt möjlighet att nätverka, att både sprida och ta till sig information. Marcin berättar att hittills hade man överlag haft en positiv, nästintill lyriskt entusiastisk syn på internet och dess möjligheter.
– Möjligen något naivt, kan man kanske tycka så här i efterhand. Men friheten, möjligheten att prata med alla – och om allt, var en stor känsla. Men som med all teknik lärde sig våra motståndarna sig allt mer och ganska snart kom diskussionerna istället att handla om faror och risker. Vi var då ganska oförberedda på att de verktyg vi hade för att förändra världen till det bättre nu lika gärna kunde användas för att kväsa den samhällsförändring vi stävade efter att åstadkomma. Att de möjliggjorde censur och övervakning istället för mobilisering.

Marcin menar att tekniken, det som är ettor och nollor, är intressant och fascinerande. Men det är vad vi gör med tekniken som är det riktigt häftiga.

Marcin menar att tekniken, det som är ettor och nollor, är intressant och fascinerande. Men det är vad vi gör med tekniken som är det riktigt häftiga.

Arbetet med nätaktivismen, som skedde helt ideellt medförde inte bara positiva erfarenheter. Marcin berättar om många vänner, som genom nätverket och dess digitala supportfunktion åt aktivister runt om i världen, blivit riktigt goda vänner, som idag försvunnit på ett eller annat sätt. Han har varit med och via chattar och filmer sett människor bli bortförda. Bilder som sitter fast på näthinnan och som fortfarande präglar.
– Arabiska våren blev en ögonöppnare, säger Marcin. Det kom så nära. Internet handlar främst om människor, och det blir känslomässigt när vi delar upplevelse med varandra, om det så är fysiskt nära eller på digitalt avstånd.

I början på 2010-talet kom internetfokus att ligga på digitalisering och effektivisering inom många verksamheter och Marcins breda kunskaper var flitigt efterfrågade, vilket gjort att han fått medverka som sakkunnig i en mängd olika sammanhang. Piratbyrån lades ner och Marcin som flyttat till Linköping, och läst till sociolog och beteendevetare vid Linköpings Universitet blev engagerad som expert i ett forskningsprojekt i rättssociologi vid Lunds universitet. En forskning som handlade om sociala normer på internet kring fildelning.
– 2014 blev jag sedan rekryterad av Sida för att arbeta med digitalisering av biståndsagendan. Fortfarande rådde en era av positivism och möjligheter, men i takt med att diskussionen svängde kom arbetet att handla mindre och mindre om nätfrihet och mer om digital säkerhet och hur man kunde undvika att teknik användes på negativa vis.

Idag arbetar Marcin på den internationella människorättsorganisationen Civil Rights Defenders, som chef med ansvar för skydd och säkerhet för aktivister i repressiva miljöer.
– På något vis har jag gått varvet runt, ler Marcin. Det som började i högstadieklassrummet med en vilja att förändra världen har lett fram till att kunna arbeta aktivt med dem som är extra utsatta. Som är obekväma och ifrågasätter maktstrukturer och politiska strömningar – vilket inte alltid ses med blida ögon. Vi ser till att våra aktivister är säkra, att de inte är hackade och inte övervakade. Jag är med och arbetar i en världsförändrande organisation, och jag vill inte ha det på något annat sätt.

Tekniken går fort framåt, och den unga vuxna generationen av idag har aldrig levt utan tillgång till internet. Något som ställer krav på att våga titta tillbaka. Inte bli historielös utan lära av de misstag som begåtts för att inte gör om dem.
– Vi är inte i mål än. Varje cykel inom utvecklingen har en tendens att tro att den är slutet, att nu har vi lärt oss. Men jag tror inte att vi ännu förstått hur internet verkligen påverkar oss, säger Marcin. Internet är en arena för utbyte mellan människor och jag blir alldeles varm av att tänka på hur många människor som når varandra genom forum på nätet. Hur många möjligheter det finns att nätverka, om det så handlar om en gemensam hobby, politiska sammanslutningar eller andra intressegrupper. När människor hittar likasinnade, ett sammanhang där man känner sig hemma och kan diskutera och argumentera, få medhåll och testa sina åsikter mot andras; då växer man. Då blir man en lite klokare människa.

Marcin menar att tekniken, det som är ettor och nollor, är intressant och fascinerande. Men det är vad vi gör med tekniken som är det riktigt häftiga.
– Jag var i den första generationen som fick internet. Jag fick vara med och skapa en progressiv kraft, jobba politiskt digitalt och förändra världen. Våra barn, som tar internet för givet har alla möjligheter i världen att vara med och påverka, att förändra och jobba för rättvisa och rättigheter i världen genom den digitala plattformen. En möjlighet jag hoppas att de tar vara på.
Han dricker upp sitt kaffe och går mot bilen för att åka hem till Ljungsbro och en väntande sommarfest tillsammans med barnen.
– Det bästa med internet, avslutar han, det är det som inte är internet. Det är människorna som använder internet, helt enkelt.

 

TEXT: Mirjam Lindahl
FOTO: Björn Lisinski