– Jag föddes i norra Syrien 1982 och kom till Sverige med min familj som fyraåring, berättar Charbel. Min mamma hade drabbats av en stroke med en halvsidesförlamning som följd. Hon behövde vård och eftersom min morbror bodde här blev det vårt val.
Familjen som bestod av mamma, pappa och sju barn engagerade sig mycket för flyktingar och hemmet i Hageby var ofta fullbelagt, med madrasser på golvet och många munnar runt matbordet. Ibland räckte maten, och ibland fick Charbel gå till skolan hungrig.
– Eftersom mamma var sjuk har jag fostrats av mina systrar och av min moster. Det är så vi gör i vår kultur. Familjen tar hand om varandra. Men samtidigt som jag var stolt över att min familj kämpade och engagerade sig skämdes jag. Min mamma, som vara analfabet, haltade och pratade konstigt. Vi hade aldrig några pengar och det var brorsans ärvda kläder som gällde.

Han säger att alla barn förstås skäms för sina föräldrar emellanåt. Men i en kultur där familjen är viktigast är det än värre att uttala det. Obesvarade frågor om saker man inte pratar om. Var han syrian eller svensk? Kanske hälften av varje? Kulturkrockar som man blundade för, och ibland en vilja att missförstå, skapade rädsla för myndigheter och för det svenska samhället och gjorde att Charbel hade svårt att hitta tillrätta i livet.
– Tonårstiden var stökig, berättar han. Otrygghet och obearbetade trauman, som jag idag kan se som orsaker men som jag då inte förstod, drev mig in i ett destruktiva relationer med fel sorters människor. Tack vare fotbollen och en dröm om att bli fotbollsproffs höll jag mig från drogerna, men jag har gjort mycket annat dumt.
Han berättar om att döva ångesten och få ut frustrationen genom att festa, bråka och spela, vilket ledde till att han bland annat fastnade i ett spelmissbruk.
– Jag drev spelbutik, vilket naturligtvis möjliggjorde det hela under en alltför lång period, berättar Charbel och säger att när det var som värst och självskadebeteendena höll på att ta över var han nära att hoppa i Strömmen flera gånger.

»Rasism handlar egentligen om rädsla. Och om avsaknad av kärlek och förståelse gentemot en annan människa.«

Då var det svart mörkt och hotande. Idag ser han ut på vattnet som rinner förbi utanför kontoret och kan samla kraft i det. Se skönheten och lugnet.
– Vändningen kom en dag när jag var 23 år. Förtvivlat anklagade jag mig själv för att inte göra det bästa jag kunde av det liv jag fått och leva som den jag ville vara. Men jag hade ju provat allt! Eller…? Jag insåg att det enda jag hade kvar att göra var att ge Gud en chans. Så jag sa till Gud att ”nu är det din tur”. Och vet du, jag vaknade upp som en helt ny människa nästa dag!
Han förstår att svårt att förstå och menar att det är lika svårt att förklara. Men livslusten återvände och ett lugn infann sig när han kunde släppa prestige och fasader. Svagheten blev styrkor och idag använder han dem för att, genom att hjälpa andra, bit för bit reparera barnet Charbel som fortfarande håller på att läka.

Han berättar om hur han en dag, som ungdomsledare i kyrkan, skulle berätta om sitt liv.
– Jag minns att jag började prata och att jag sedan vaknade till av en rungande applåd. Men vad jag hade sagt har jag ingen aning om. Så nervös var jag! Men reaktionerna efteråt sade mig att jag gjort något rätt och jag blev uppmanad att berätta min historia vidare.
Så kom det sig att Charbel under tio år åkte runt och föreläste ideellt på skolor, i kyrkor och hos organisationer och fotbollslag.
– Scenerna och estraderna blev min psykolog och min terapeut. Jag ger av mig själv för att få något annat tillbaka. Förlusten av att inte bli det fotbollsproffs jag ville, ställde frågan på sin spets om vad jag ville istället. Och svaret blev naturligtvis att arbeta med människor.

Så småningom blev efterfrågan på föreläsningarna allt större och Charbel som inte ens tagit betalt innan började fundera på det här med att vara föreläsare som yrke.
– Jag hade 12 IG i betyg från gymnasiet. Jag hade ingen aning om att det ens fanns något som hette retorik och googlade helt enkelt på ”Hur talar man?” skrattar han.
Det här var för fem år sedan och sedan dess har Charbel hunnit med att starta sitt företag Integrera Flera, hitta sitt eget språk och sitt eget uttryckssätt och menar att det egentligen handlar om hur man engagerar lyssnaren till att förstå det man vill säga.
– Jag har läst mycket och studerat andra föreläsare. Lärt mig vad jag tycker funkar och vad jag inte vill ta med mig. Jag har nätverkat otroligt mycket, lärt mig presentera mig och mitt företag och hämtat mycket lärdom från improvisationsteater, där jag blivit trygg i min egen kropp och lärt mig utnyttja kroppsspråket som faktiskt ofta säger med än de uttalade orden. Och jag har ringt väldigt många kalla samtal.

Att berätta sin historia för ungdomar, som nu är där han själv var, är ett stort och viktigt förtroende menar Charbel. När han kommer in i en föreläsningssal med erfarenheter och upplevelser som är hans egna, men också många andras, och visar på att det går att förändra och styra livet dit man vill – om man vill – Det skapar framtidstro.
– Jag har varit med om att ungdomar, både med svensk och med utländsk härkomst, har berättat om aha-upplevelser och förstått varför de reagerat med rädsla och skepsis gentemot andra. En reaktion lät: ”Tack för att du förklarade mitt liv på en timme!”

Charbel menar att det till stor del handlar om hur vi omedvetet blir programmerade att tänka i olika kulturer.
– Många utlandsfödda ungdomar har frågat mig ”Men hur blir man kompis med en svensk- på riktigt?” Ja, hur? Det handlar om relationer. Att våga ge och våga ta. Att släppa in och rasera fördomar. I Syrien är det familjen som står för den sociala tryggheten. I Sverige är det staten, i och med skatten. Vi måste förstå kulturskillnader och vilja överkomma dem.
Han berättar om en man som reste sig upp efter en föreläsning på att företag, och sa: ”Jag inser att jag varit en fördomsfull person. Nu ska jag ändra mig!”
– Det är riktigt stort, ler Charbel och är glad över att de svårigheter han överlevt nu kan hjälpa andra att få perspektiv. Jag hatade mammas sjukdom. Nu älskar jag den. För den gjorde henne till den krigare hon är. Som kämpade och utmanade sig. Lärde sig läsa och skriva. Och som formade mig till att bli den jag är idag.

Mamma är stolt över sin son, förstås. Men det togs inte riktigt emot med glädje i familjen när Charbel skulle ut och visa upp familjens förflutna till allmän beskådan. Idag är dock flera familjemedlemmar involverade i företaget och i föreläsningarna.
– Vi delar ju samma historia och samma sammanhang, även om vi alla har olika upplevelser.
Ett kvitto på att Charbels föreläsningar nått ut var när han fick ta emot Narren-priset ”Årets genombrott” 2018. Och 2019 kom nomineringen till stora talarpriset.
– Ärligt talat så fattade jag inte ett dugg, skrattar Charbel. Jag läste de nominerade i listan och såg ett namn jag hajade till på. Charbel…någon som hette som jag! Charbel Gabro… Men det är ju jag!

I sällskap av bland andra Jonas Gardell, Greta Thunberg och Barbro Fällman (som roligt nog skrivit den bok om retorik som var den första han läste) var Charbel nominerad tillsammans med 17 andra talare och förväntningarna på en vinst var obefintliga. Men motiveringen som lyder: ”Han är föreläsaren som älskar att beröra – och utmana vår tankevärld. Med en sällsynt närvaro griper han tag i frågor om mångfald, integration och inkludering. Han ifrågasätter och skakar om. Med sin begåvade retorik lika mycket kompetensutvecklar han svenskfödda som utlandsfödda att lyfta blicken, se sig själva utifrån och höja medvetenheten om vad goda relationer innebär på djupet. Med stort hjärta gör vår vinnare skillnad och hjälper andra till framgång.” Allt detta talar med tydlighet om att det han gjort, och gör, verkligen betyder något större.
– Det var helt otroligt, och oväntat, ler Charbel. Men välkommet! För visst är det slitigt och ensamt många gånger. Ibland vaknar jag upp i ett hotellrum och kommer inte riktigt ihåg var jag är. Men när jag ser publiken, deras ögon, och hur orden tar sig in och blir levade för dem – då är det värt det.

Att kunna finnas där för en ny generation känns viktigt, menar Charbel. Det finns visserligen en ny acceptans, men också en bredare rasism.
– Rasism handlar egentligen om rädsla. Och om avsaknad av kärlek och förståelse gentemot en annan människa. Så enkelt- men så svårt. Och egentligen behövs det många fler om pratar om integration, om mångfald och om inkludering. Som sätter ljuset på det och spräcker trollen som gömmer sig i mörkret.
Han delar med sig av ett enkelt inkluderingstest som förhoppningsvis väcker tankar hos var och en:
– Tänk på din situation och där du lever och rör dig. Hur ser din bekantskapskrets ut? Är ni lika? Har ni samma hudfärg, samma sociala status, samma intressen? Har ni samma tro och samma åsikter? Iså fall hjälper du inte till i integrationen tyvärr. Men om du har människor med olika bakgrund och olika livsåskådning runt dig – grattis! Då bidrar du till att Sverige blir ett bättre land!

För att bryta segregationen måste det skapa plattformar och platser för möten. Möjligheter att skapa relationer och förståelse. Charbel är en viktig kugge i det hjul som nu snurrar på, även om hans mamma ibland undrar om inte alla hört hans historia snart.
– Mamma är underbar. Med humor och sarkasm tar hon ner mig på jorden, skrattar Charbel och härmar ”Vad ska du med ännu ett pris till när du inte har någon fru…?”

Han skrattar mycket under intervjun, Charbel Gabro. Men under skrattet finns ett allvar. Och en obändig vilja att göra något åt en situation som höll på att kosta honom själv livet, och som hotar många unga även idag.
– Det är ett otroligt stort tryck på ungdomar idag. Det är därför jag vill berätta. Det är därför jag vill vara på stan om nätterna. Trösta, pratat med och ta hand om. Och kan jag förhindra att en enda ungdom hamnar där jag var, så är det värt alla timmar. För egentligen är det lilla Charbel inuti mig som jag tar hand om.

 

TEXT: Mirjam Lindahl
FOTO: Björn Lisinski