Nyligen Sverigeaktuella Michelle Obama skriver i förordet till sina memoarer ”Min historia” att hon som barn ofta fick frågan ”vad ska du bli när du blir stor?”. Ja, vem har inte fått den och kanske nu själv ställer den? Obama menar att det är en av de mest meningslösa frågor man kan ställa: ”Som om det vore någonting slutgiltigt att växa upp. Som om man vid någon tidpunkt blir någonting och så är det klart”, skriver hon, och fortsätter att hon hittills i livet varit jurist, kommunikationschef, arbetarklasstudent, kvinna, afroamerikan, brud, mamma, dotter och fram till nyligen – USA:s First Lady.

Frånsett den där sista uppdraget, kan nog de flesta känna igen sig i Obamas beskrivning. Få människor i dag bestämmer sig för ett yrke, ägnar sig sedan åt och identifierar sig med det resten av livet.

Att vårt arbete inte är vår identitet på samma sätt som förr, är en av poängerna som tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt lyfter i sin från flera håll hårt kritiserade rapport ”Arbeta till 75 – en bra början”. Mycket av kritiken handlar om Reinfeldt som person. Hans inkomst och karriärval är dock tämligen irrelevanta argument för att bemöta den verklighet som rapporten beskriver: Att vi är allt friskare, lever allt längre och föder färre barn skapar en demografi som kräver ett arbetsliv som för de flesta inte slutar vid 65 års ålder.
I dagsläget försörjer 57 procent av befolkningen (20-64 år) övriga 43 procent (barn och äldre). Nu för tiden börjar vi dessutom ofta inte arbeta förrän vi närmar oss 30-årsstrecket, samtidigt som vi går i pension omkring 65. Med en aktuell medellivslängd på 83 år, innebär det att 35 års arbetsliv ska försörja 18 års pension.
Det säger sig självt; omständigheterna kräver att vi börjar diskutera pensionen – och vår syn på arbete.

Många av oss kommer att byta karriär två, tre eller fler gånger under vårt arbetsliv. Det innebär att vi kommer att behöva utbilda oss vid olika tidpunkter i livet, inte bara i början. Den här utvecklingen tillåter ett längre arbetsliv, eftersom möjligheten och behovet att byta jobb kommer att öka. Digitalisering och automatisering kommer dessutom många yrken ”lättare” och inte slita lika mycket på kroppen.
För att nå framgång måste Sverige också göra upp med den åldersfixering (och diskriminering) som råder på arbetsmarknaden. Samtidigt som det mesta tyder på att vi behöver jobba längre, vittnar 50-åringar om att de har svårt att hitta arbete – på grund av sin höga (!) ålder. Kunskap och erfarenhet, många arbetsföra år framför sig, småbarnstiden bakom sig och ofta vid god fysisk hälsa, borde göra den här åldersgruppen till arbetsmarknadens mest attraktiva! Istället bedöms 50-plussare ofta som uttjänta. Den attityden duger inte i ett Sverige där kompetens är en bristvara.

Ett mer flexibelt och föränderligt arbetsliv kräver ett pensionssystem om rimmar med det. Fler kommer att kunna och vilja arbeta längre, och det kommer att krävas för att Sverige ska klara sina välfärdsåtaganden. Detta hänger samman med större valmöjligheter mellan yrkesval och utbildning.
Så nästa gång du träffar bekantas barn, fråga inte vad de ska bli när de blir stora. Risken är att svaret blir väldigt långt.

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden 08 – 2019

Robert Wallin 
Bitr. Regionchef, Företagarna
Småland och Östergötland

Robert Wallin

Maria Björk Hummelgren 
Ansvarig Analys och Tillväxt,
Östsvenska Handelskammaren

Maria Björk Hummelgren

Tillbaka till krönikor