Västvärlden verkar ha ett aldrig sinande behov av ledarskap. Dåligt ledarskap är roten, bättre ledarskap är lösningen. Tusentals böcker ges ut varje år, och har så gjorts de senaste årtiondena. Problemet är bara att ingen, inte ens de tusentals personer som forskar på ämnet, kan enas om vad ledarskap egentligen är.

Många har försökt skriva fram en generalklausul, något som alla kan ställa sig bakom. I Sverige är ledarskapsforskningens ställning svag jämfört med klassiska företagsekonomiska discipliner. Men i USA står ledarskapsforskningen på egna ben, och det är från det stora landet i väst som nedan förslag till generalklausul är hämtad:
”Ledarskap är en process där en individ på­verkar en grupp av individer att åstadkomma ett gemensamt mål.” (Northhouse, 2007)

Så utslätat att det nästan förlorar innebörden, lika missvisande som att beskriva ett gott vin som en måltidsdryck. Men så här blir det när det, precis som inom vinkännarkonsten, finns en lång rad av trätoämnen.

Är ledarskapet själva ledaren, personen, eller är det ledarskapet som denne utövar?
Handlar ledarskap om påverkan, eller om makt? De som anser att ledarskap är lika med påverkan, anser att tvång och ledarskap är oförenliga. De som hävdar att det handlar om makt, anser att tvingande makt också måste tas med i studiet av ledarskap. Makt och lojalitet inte kan isoleras från varandra.

Och så fortsätter det. Ledarskap låter sig inte fångas i text, ändå är det föremål för spaltmeter och något som vi diskuterar på fikarasterna. Det är helt okontroversiellt att tala om ledarskap i ganska svepande termer. Alla har rätt att prata om det, man behöver inte ha en akademisk förståelse för hur ledarskapet som begrepp har benats ut. Någon menar att den enda riktiga definitionen av ledarskap är ”ledarskap är affärer.” Branschen för ledarskapskurser blomstrar. Det är motiverat att betala för att individer blir bättre ledare och efter utbildningen, förhoppningsvis kan ställa saker till rätta.

Kanske är det så att ledarskapet är så svårfångat med akademiska verktyg eftersom mycket av människans inre liv än så länge också är svårfångat? Plus att ledarskapet inte bara formas av den aktuella situation och den aktuella ledaren, utan är beroende av vad som händer runtom. En ledare som lyfts fram i tidningen för sitt goda ledarskap, blir delvis en god ledare eftersom den bilden sprids till många människor. Texterna, vittnesmålen och orden förstärker ledarskapet. Enkelt uttryckt: Ledarskap är inget annat än det som omgivningen kallar ledarskap.

Fast så är det väl för många saker? Jag kan titta mig i spegeln och likt drottningen i Snövit anse att jag är den vackraste i landet. Men om jag är ensam om att tycka det, så kan det inte vara den allmänna uppfattningen.
Man kan låta sig nedslås av att ledarskapet är svårfångat. Om ingen kan enas om vad det är, hur kan jag då bli en bättre ledare? Vilken är den allra mest rätta instruktionsboken?

Eller så kan man se det som en riktig jackpott. Om ingen, inte ens de främsta kockarna, kan smaka av de exakta ingredienserna i en utmärkt ledarskapssoppa, så kanske det är okej att koka en soppa på fri hand?
Jag är vän av tanken att ledarskapet börjar med en själv. Vi är alla komplexa individer, uppbyggda genom ett liv av erfarenheter, viljor, rädslor och resultat. Sitter du just nu och funderar på vilken typ av ledarskap som är den rätta? Välj något, men var säker på att du kan hitta hundra böcker och föreläsare som säger emot eller kanske helt tvärtom. Du är helt enkelt menad att tänka själv.

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden 03 – 2019

Johanna Palmér
vd,
Östsvenska Handelskammaren

Johanna Palmer

Tillbaka till krönikor