Såg ett inslag på TV om stödet för Kanadas premiärminister Justin Trudeau, som snabbt mynnade ut i olika åsikter om hans klimatpolitik. Journalisten intervjuade bl.a. en man som bodde på den kanadensiska landsbygden och som var emot Trudeau. Han resonerade som så att eftersom all verksamhet i den delen av Kanada var kopplad till råvaror som orsakar koldioxidutsläpp – nämligen kol, olja och naturgas – så kunde han inte tro på att koldioxidutsläpp orsakar global uppvärmning.

Det är lätt att ta sig för huvudet och undra hur människan är funtad och hur han har kunnat undgå all övertygande bevisning för att förbränning av kol, olja och naturgas leder till klimatförändringar. Men man måste ändå fundera över vad det är som gör att en människa hårdnackat bestämmer sig för att bortse från det forskningen så tydligt säger.
Man kan dra paralleller till de som tror att jorden är platt, s.k. flat earthers (faktiskt fler och fler). Att tro att jorden är platt är inte skadligt i sig, men problemet är att fenomenet är starkt kopplat till olika typer av konspirationsteorier. För om världen verkligen är platt så är det ju någon som lurar oss. Och det verkar inte som om det spelar någon roll vilka vetenskapliga bevis man visar för flat earthers – går bevisen inte att ta på eller att se med egna ögon så tror de inte på dem. Det här är analogt med svårigheten att konkret visa på kopplingen mellan koldioxidutsläpp, högre temperaturer och enorma negativa konsekvenser för planeten.

I Sverige har vi också klimatförnekare, men ett större problem är nog de som inte förnekar den globala uppvärmningen, men som tycker att brådskan är överdriven, eller som inte tror på allvaret och hastigheten i de scenarier som IPCC (FNs klimatpanel) beskriver. I en demokrati har alla rätt att tycka vad de vill, så vad är problemet? Tja, om man tror på den överväldigande forskning som finns samlad sedan lång tid tillbaka, så är det ju ett problem om åtgärder försenas för att folk väljer att tro på något annat. För att rätt beslut ska fattas och rätt åtgärder vidtas är vi ju helt enkelt beroende av att en majoritet ”väljer” att tro på vad vetenskapen säger och också ta till sig budskapet om hur bråttom det är.
 
Risken är att alltfler väljer att tro på dem som säger att det inte är så bråttom. Frågan är hur en person som inte kommer i kontakt med klimatfrågor i större utsträckning vare sig i sitt privata liv eller yrkesliv tar ställning i den här viktiga frågan? För många tror jag att klimatfrågan kommit upp på agendan först de senaste 1-2 åren. Och jag tror att kunskapsläget är ganska ogenomträngligt. Det är otydligt för många vad som egentligen orsakar de farliga utsläppen och vad vi kan göra åt det. Att läsa och förstå IPCC-rapporterna är helt ogörligt för de allra flesta. Myter och ofullständig information sprids i olika medier. I det läget måste man som individ välja förhållningssätt – antingen väljer jag att tro på de som säger att detta är en enorm utmaning för mänskligheten som kräver stora åtgärder snabbt, och som kanske innebär att jag kommer att nödgas ändra vissa beteenden. Eller så väljer jag den bekväma vägen att tro att de värsta scenarierna sprids av alarmister, och riktigt så där illa kan det ju inte vara.

Jag har egentligen ganska stor förståelse för att man väljer det enklare alternativet. Historien är full av människor som ropat att vargen kommer, och hur ska man kunna veta att det är på riktigt den här gången? Det är dessutom förknippat med stor maktlöshet att välja att tro på att den globala uppvärmningen accelererar på ett katastrofalt sätt. Men eftersom jag inte tror att forskarnas högljudda varningar handlar om en global konspiration, eller ens är överdrivna, så tycker jag att den bekväma vägen ungefär motsvarar känslan av att det är rätt skönt i början när man kissat på sig, men inte lika behagligt när kisset kallnat. Fast i det här fallet tillfaller den varma och sköna känslan de som lever nu och den obehagliga känslan av kallt kiss kommer snarare att landa på de som är unga idag och deras barn. Så egentligen är analogin felaktig – de flesta som kissar varmt kommer nog inte att behöva uppleva de värsta konsekvenserna. Och såvida man inte tror att det är möjligt att hämnas på döda generationer så faller liksom hela sambandet mellan orsak och verkan, vilket jag anser är jättefarligt.
 
Det är otroligt viktigt med personer som lyckas förmedla budskapet om orsaker till och effekter av global uppvärmning. Det är nog mycket att hoppas på att få responsen – aha, nu ser jag klart, vad fel jag hade förut! Men man kanske kan så ett frö, som så småningom kan leda till lite större mottaglighet för vetenskapliga argument. Greta har gjort en jätteinsats för att i stor skala väcka den unga generationen. Och det finns många fler. Men jag tror vi behöver en armé av människor som orkar ta diskussionen. Som orkar bemöta de som väljer den bekväma vägen med respekt, men också med goda argument. För klimatkrisen löses bara inom ramen för en demokrati, med öppen och konstruktiv dialog.

För egen del har jag börjat tappat orken att diskutera. Inom de flesta svåra frågor kommer man till en punkt där man inte tycker att det nyttar till att prata längre, det är dags att agera. Och där är jag. Så om du vill prata om åtgärder som kan bidra till minskade utsläpp får du gärna hojta till – det pratar jag gärna om! Men om du vill debattera ifall det verkligen är så bråttom eller inte så får du ta det med någon annan.

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden 9 – 2019

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

Malin Forsgren

Tillbaka till krönikor