Det är många som sagt så till mig på senaste tiden, i samband med tillkännagivandet att jag slutar efter drygt åtta år som vd för Östsvenska Handelskammaren. Modig? Ja, kanske det. Men det verkar också vara ett barn av tiden att säga upp sig från ett jobb först, och sedan fundera på vad som är nästa steg. Nästan så att det är modernt. Särskilt hos kvinnor, såvitt jag kan uttyda från mina egna, slumpmässiga empiriska studier baserade på min egen filterbubbla.

LUSTIGT NOG VERKAR SAMMA FENOMEN finnas i relationer. Det sägs åtminstone att det oftare är kvinnan som lämnar en relation utan att ha någon ny som väntar. Det sägs att män väntar tills de har en ny hand att greppa. Jag själv har ingen aning. Men det leder snabbt tanken till en för det kvinnliga släktet tillfredsställande slutsats; är kvinnor det modigaste könet?

VID KÖKSBORDET fick jag knapert medhåll för den tesen. Han menade att det genom tiderna nog får anses modigare att ge sig ut i strid, med risk att få ett spjut i pannan, än att vara hemma vid spisen oaktat att den stora barnaskaran i sig kunde vara lätt förlamande.

FÖRVISSO, SVARADE JAG. Men nu hade vi kvinnor inget egentligt val i det avseendet. Kulturen och traditionen förbjöd en kvinna att lämna hemmet, än mindre ge sig ut på slagfältet. Om vi hade tillåtits göra detta, vilket mod hade vi då inte visat? Och förresten, är det modigare att ta försöka ta någon av daga än att med mer diplomatiska metoder avstyra kriget?

I EN POPULÄR BARNBOK här hemma måste sköldpaddan Franklin, som just fått en boll på skalet på fotbollsträningen, genomgå en mindre operation. Han är rädd, såklart, men genomgår ändå operatio- nen. Doktorn, en stor kvinnlig björn med pärlhalsband, sitter på sängkanten på kvällskvisten och säger att vara modig, det är att göra det man måste fastän man är rädd. Kanske är det en i sin enkelhet en väldigt bra beskrivning av att vara modig. Att göra det man anser sig nödgad till, eller inte nödgad till, fastän man skälver inombords.

I MITT EGET FALL kände jag mig nödgat att sätta punkt till ett fantastiskt arbetskapitel i mitt liv. Min station hade kommit och jag längtade till ett annat typ av arbetsliv. Ett arbetsliv som tillåter friare former, mer skrivande och mer kaffe. Det var läskigt, jag erkänner det. Men nu, när jag just tar mig an mitt nya liv, känns det lika berusande. På mitt nya visitkort, som inte är tryckt än, står det med härlig svengelska; styrelseproffs, leadership evangelist och fristående debattör.

SÅ OM NI INTE MISSTYCKER, tänkte jag fortsätta med liknande rader även framöver.

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden 9 – 2019

Johanna Palmér
fd vd,
Östsvenska Handelskammaren

Johanna Palmer - Foto: Crelle

Tillbaka till krönikor