För 30-35 år sedan var jag en hängiven användare av interrailkort. Jag gjorde inte de där traditionella luffarna då man åkte runt lite på måfå. Jag skulle alltid någonstans. Till kompisar i Spanien, hem från Grekland efter ett halvår i Israel, etc. Att flyga var inte aktuellt. Minns inte hur jag resonerade, men tåget var kanske billigare, och jag hade nog inte så bråttom.

Jag minns inte att jag tyckte att det var komplicerat. Man gick till biljettluckan på stationen och bad om information om tågtider ner i Europa. För populära destinationer hade de utskrivna papper med tidtabeller för alla anslutningar som man fick i handen, för mer obskyra destinationer fick de slå i sina tjocka tidtabeller och så fick man en lapp med uppskrivna tågnummer och tider. Tror inte att jag någonsin fick felaktig information, och jag minns heller inte att det var några större problem med tågförseningar. Det mest komplicerade var att, om man skulle till Spanien, byta tågstation i Paris. Man träffade alltid spännande människor på tåget, och en och annan som man inte var helt förtjust i.

På senare år har man fått intrycket att åka tåg ner i Europa – det kan vi glömma, för det är så svårt att boka. Och nattågen går inte, och tågen går för övrigt aldrig i tid. I skrivande stund sitter jag på tåget till Berlin. Har just klivit av färjan i Puttgarden (vilka minnen bara orden Rödby-Puttgarden framkallar) och sitter bekvämt på intercitytåget som susar fram genom den tyska landsbygden. Utanför fönstret passerar blommande fruktträd, knoppar som håller på att slå ut, små tyska byar och en uppsjö av vindkraftverk och solcellsinstallationer. Var det svårt att boka? Nä – inte det minsta. Faktiskt betydligt lättare att boka tågresan än en normal flygresa, för man förpestas inte av alla dessa extraavgifter och ”tjänster” som flygbolagen försöker lura på en och som man måste ta ställning till. Har laddat upp Deutsche Bahns app på mobilen där biljetterna ligger nedladdade och det är bara några knapptryck för att boka flera. De har för övrigt inte degenererat på samma sätt som SJ, så man kan göra bokningar hela vägen Sverige-Tyskland. Dyrt? Nä, inte nämnvärt. 50 Euro Köpenhamn-Berlin. Och då slipper man transferkostnaden till och från flygplatserna. Kan ju också nämna att det ger en väldig arbetsro. Eluttag och bra internetuppkoppling är självklart.

Hur var det med nattågen. Nja, de går faktiskt, men inte med sovvagnar, man måste sitta. Min ryggmärgsreflex blev att nej – det är jag för gammal för, det går bort. Jag orkar verkligen inte sitta en hel natt. Alltså bokades både tur och retur på dagtid. Berättade detta för en vän som undrade om det innebar att jag aldrig mer tänkte flyga långt? För de flygresorna är ju ofta nattetid och då måste man ju sitta. Jag var tvungen att stanna upp och inse att även jag faller i den där fällan som jag ofta retar mig på att andra gör. Dvs har en helt annan referensram för mer miljövänliga alternativ än för de gamla vanliga alternativen. Självklart kommer jag att gnälla över att det är jobbigt att sitta och sova på flyg (med tanke på min höga ålder menar jag), men i ärlighetens namn kommer det inte att stoppa mig från att göra fler resor till länder långt bort.

Under Earth Hour i Domkyrkan samtalade jag med biskop Martin Modéus med flera om klimatfrågan. Fick med mig en tanke om effektivitetshets. I våra ansträngningar att vara så effektiva som möjligt i alla lägen, undrar jag om vi inte förväxlar jakt på tid med att faktiskt vara effektiva på riktigt. Berlin C-Linköping C med flyg via Arlanda tar ca 7,5 timmar. Tåg samma sträcka tar 12 timmar. Vilket värde har de 4,5 timmarna? Hur kan man nyttja de 7,5 respektive 12 timmarna? Det tål att tänka på!
För några veckor sedan åkte familjen traditionsenligt tåg till Björkliden för att åka skidor. Det tar drygt 17 timmar från Stockholm. Men är man inte alltför snål utan bokar sovkupé och som vi gjorde, bara två personer i en hytt för tre, så är det faktiskt bekvämt. Och man sover jättegott. Tåget gick 18.10 från Stockholm och var framme 11.24 i Björkliden. Hur mycket skönare är inte det än de där maratonresorna med bil man gjort upp till fjällen, där man suttit i 9-10 timmar och kommit fram helt slut?
Järnvägen Luleå-Narvik färdigställdes 1902. Den tog 20 år att bygga och var en stor utmaning. Jag kan tänka mig att många diskuterade huruvida det var värt investeringen, skulle man någonsin räkna hem den, vad var det samhällsekonomiska värdet? Vi ska nog vara tacksamma att exporten av järnmalm ansågs vara så viktig för Sverige att det räckte som argument för att bygga banan. Dock har järnvägen gett många andra nyttor genom åren som man inte förutsåg då. Och det är så jag tror att det är med stora infrastrukturinvesteringar generellt sett. Det är svårt att bedöma vilken nytta de kommer att ge på lång sikt och när det gäller spårbunden trafik tror jag att man underskattar betydelsen av en massa fördelar som inte går att kvantifiera. Och vilken historia som sitter i spåren. Det kanske man ska ta i beaktande när man fattar beslut om nedläggningar av små tågbanor ute i landet? Spåren har varit jätteviktiga för att binda ihop Sverige under lång tid, och de kan mycket väl få en renässans i framtiden! Det är lätt att lägga igen spår, men desto svårare att återuppväcka den.

Den tyska järnvägen levererar och snart rullar jag in i den gamla Hansastaden Lübeck – i tid. Inte långt kvar. Uppmanar verkligen alla att fundera över att testa tåget ut i Europa! Det är en fin upplevelse, och inger en stark känsla av att vi måste värna den spårbundna infrastrukturen och satsa på att bygga ut den. Den är oundgänglig för en klimatsmart framtid där vi kan vara effektiva på riktigt.

Tidigare publicerat i Affärsstaden 04 – 2019

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

Malin Forsgren

Tillbaka till krönikor