När man arbetar med juridik i en rådgivande roll så finns det vissa delar som återkommer. Exempel på det är bilagor. Bilagor tenderar att hanteras som om de inte skulle utgöra avtalsinnehåll på riktigt. Det är inte alltid de signeras, inte ovanligt att de inte gåtts igenom och relativt vanligt att man får avtal där bilagorna inte finns med. Allmänna villkor är också ett magiskt dokument som man ibland verkar uppfatta som om de vore helt omöjliga att förhandla, de är skrivna i sten och inte mödan värda att läsa igenom, då de inte kan påverkas.

Inget av ovan är förstås sant och alla delar baseras på valmöjligheter, där den yttersta valmöjligheten ändock får anses vara att välja att inte ingå avtal. Föregående kanske man gör av den anledningen att när man väl läst igenom de allmänna villkoren så inser man att det är för stor risk för bolagets existens.

LOI, ”letter of intent” dvs på ren svenska en avsiktsförklaring är ett vanligt dokument i affärsvärlden. Det är ett dokument som man författar för att klargöra vilka intentioner som de båda bolagen har för exempelvis ett framtida samarbete. Syftet med LOI är att det inte ska vara bindande och det är också det som många företagare bär med sig. Skönt att kunna skriva ett dokument som visar var vi står men som inte är för oss bindande. Det man då ska komma ihåg med avtalsrätt är att ett avtal inte definieras av sin rubrik utan vad ni faktiskt skriver i dokumentet. Exempel på föregående skulle kunna vara att man skriver i rubriken att ett avtal är ett ”Återförsäljaravtal” men när man läser avtalet så inser man att lagstiftningen kommer att klassa det som ett agentavtal, rubriken i sig blir då inte relevant. Samma sak uppstår med LOI, om man i dokumentet formulerar sig på ett sätt som uppfattas som åtaganden kommer det också att vara åtaganden. Poängen med inlägget? Lita inte blint på rubriken eller den trygga ramen kring vad det är för dokument som ni har för avsikt att upprätta utan var i alla avseenden kritiska till vad ni skriver under. Att tro att man inte lovar motparten försäljning om 10 000 000 kronor och sedan tvingas betala efter flera års tvist i domstol kring ett LOI är en tråkig upplevelse som med lätthet kan undvikas genom att vara varsam med de ord man väljer.

Slutligen några tankar kring sekretessavtal, då det också bör understrykas att det inte är ett avtal som lämpar sig i formen ”one size fits all”. Det är relativt vanligt att man är medveten om att man behöver ett sekretessavtal och det är inte ovanligt att man känner sig trygg i att ha undertecknat ett sekretessavtal utan att ha det anpassat till den faktiska situationen. Det är samma princip som med de övriga exemplen, rubriken sätter inte innehållet och det är viktigt att man tillåter sig gå igenom innehållet och anpassar det utifrån vad ni de facto vill skydda. Att motparten viftar med sitt egna sekretessavtal är inte ett tecken på smidighet. Det kan förvisso finnas situationer när man nödgas acceptera att utgå ifrån motpartens sekretessavtal men de ska likt alla andra avtal kritiskt granskas och sannolikt justeras utifrån behovet att skydda sin konfidentiella information. Låt oss vara överens om att det inte är en bonus att motparten redan har ett sekretessavtal utan det tyder bara på att motparten har en plan och är ett par steg före dig.

Tidigare publicerat i Affärsstaden 02 – 2019

Elisabeth Wedenberg

Advokat, 
Maminza Advokatbyrå AB

Elisabeth Wedenberg

Tillbaka till krönikor