Å ena sidan känns det som om det händer mycket positivt inom klimatområdet just nu. Å andra sidan finns det inga tecken på att utsläppen av växthusgaser minskar. Mentalt får jag det inte riktigt att gå ihop.

Jag jobbar med stora som små företag som påbörjat sitt arbete med att minska sina klimatavtryck. Många företag har stora internationella leverantörskedjor, och för att nå sina mål jobbar de även med leverantörerna för att deras verksamhet ska ställa om. Det jag ser är stort engagemang och arbete på riktigt. De flesta har ännu inte riktigt kommit till punkten där de inser att de måste acceptera lite högre kostnader, åtminstone under en övergångsperiod innan den nya tekniken blir lika kostnadseffektiv som den gamla. Hur som helst är min känsla att många företag faktiskt har lämnat de fina orden och börjat kavla upp ärmarna. Och det inger hopp!
Jag tycker att man också upplever ändrade beteenden hos många privatpersoner, vilket syns i statistiken. Vi har så sakteliga börjat dra ner på vår köttkonsumtion. Tågåkandet har ökat rejält. Vintage och återbruk blir alltmer normalt. Både flygskam och shoppingskam börjar bli utbredda.

Om det nu sker så mycket – varför ser vi så lite resultat i utsläppssiffrorna? Det har jag inget bra svar på. Men man kan hoppas att det beror på att det tar tid innan ändrade beteenden och åtgärder syns i statistiken och att det helt plötsligt kommer en ketchupeffekt. Gudarna ska veta att vi behöver den där ketchupeffekten!
Under den senaste tiden har jag satt mig in i hur FNs klimatpanel funkar. Det är ett ganska imponerande upplägg vars enda nackdel möjligtvis är att slutsatserna som dras i deras rapporter riskerar att bli lite för försiktiga. Klimatpanelen, som grundades 1988, har 195 medlemsländer. Syftet är att regelbundet sammanställa all aktuell forskning om den globala uppvärmningen. Klimatpanelen bedriver ingen egen forskning utan baserar sina rapporter på publicerad forskning från hela världen. Ungefär var sex-sju år publicerar panelen en stor rapport om klimatläget. Bakom den senaste rapporten från 2014, stod över 830 forskare med representation från hela världen och med en mix av olika ursprung, kön och erfarenhet. I rapporterna beskrivs olika scenarier och vilka konsekvenser dessa får. Däremot ger man inga politiska pekpinnar eller förordar specifika lösningar. Under två stora remissrundor granskas rapportinnehållet av externa experter. I den senaste granskningsrundan deltog ca 1000 externa forskare och experter. Dessutom kan vem som helst skicka in kommentarer, som panelen är skyldig att besvara. Senast kom det in mer än 140 000 kommentarer från fler än 2000 personer, företrädesvis forskare. Mellan de stora rapporterna släpper IPCC specialrapporter. Förra året kom till exempel en rapport som beställdes under klimatmötet i Paris (2015) som beskriver skillnaderna i konsekvenser mellan 1,5 och 2 graders uppvärmning. För en månad sedan kom en specialrapport om landanvändning och livsmedelsproduktion kopplat till klimatfrågan.

Syftet med det här långa stycket är att påvisa att FNs klimatpanel är allt annat än fake news, och att det mig veterligen inte finns något annat forskningsområde där man genomför en så avancerad bearbetning och granskning av aktuell forskning inom ett så brett område. Men det intressanta är egentligen vad som sägs i de här rapporterna. I klimatpanelen har man etablerat ett gemensamt språk för att beskriva sannolikhet. När en forskare använder sig av dessa, måste man också kunna visa på hur man räknat fram det. Sannolikhetsgraden ”likely” säger att något har åtminstone 66 procent sannolikhet att det inträffar. Hela den globala klimatdebatten utgår från IPCCs bedömning att om vi håller halten av växthusgaser till under 450 PPM (måttet för att mäta halten av CO2 i atmosfären) så är det ”likely” att vi klarar att hålla uppvärmningen till under 2 grader. Och då är det hyfsat sannolikt att konsekvenserna blir hanterbara (förutom att 99 procent av korallreven dör, att vattentillgången minskar med 17 procent, att vi kommer att få 1,5 månads värmeböljor i snitt, etc). Det känns ju dock inte helt stabilt med en sannolikhet på 66 procent.

Om vi är lite optimistiskt lagda och tror på IPCC-scenariot – hur troligt är det att vi klarar att hålla halten av växthusgaser till under 450 PPM? I juli låg halten på 412 PPM, vilket ger oss 38 PPM att leka med. De senaste tio åren har halten ökat med 26 PPM. Vi har alltså cirka 14 år innan vi har slagit i taket med nuvarande takt. Koldioxid har lång halveringstid, vilket innebär att det inte försvinner ur atmosfären på kort sikt. Alltså innebär varje kg koldioxidutsläpp att man bygger på halten i atmosfären. Så när forskarna säger att vi måste halvera utsläppen till 2030 på global nivå och i princip nå netto-noll utsläpp till 2050, så är det inte mumbo-jumbo eller hittepå. Det är rent krasst vad som behövs göras för att vi ska ha en chans att undvika katastrofala konsekvenser i många av världens länder.

Ergo måste vi minska utsläppen med sju-åtta procent varje år. Vi behöver alltså en rejäl jäkla ketchupeffekt!

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden 08 – 2019

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

Malin Forsgren

Tillbaka till krönikor