Det man inte ser mår man inte dåligt av. Med det sagt sällar jag mig mycket motvilligt till skaran av människor som har mer eller mindre stora skygglappar på när det gäller att engagera sig i klimatfrågan, den förlorade biologiska mångfalden och andra mänskliga missutnyttjande av planeten jorden. Till och med när vi sover tär vårt sätt att leva på jordens ändliga resurser. Om alla levde som vi i Sverige skulle det behövas cirka fyra planeter. Liknelsen ger mig klimatångest.
År 2005 studerade jag hållbar samhällsutveckling på Stockholms Universitet. Där fick jag ingående kunskap och insikt i att vi inte kan leva som vi gör utan att det kommer att skapa stora förändringar av klimatet. Jag fick lära mig betydelsen av resiliens och faran med ”tipping point”. Jag skrev essäer om hållbara transporter av livsmedel mellan hushåll och butiker, vikten av att barn promenerar och cyklar till och från skolan och om valberedningens betydelse för bolagsstyrelsens kompetensförsörjning avseende hållbarhetsfrågor. Och Hans Rosling lärde hela klassen att förstå världen.
Trots denna nyfikenhet, intresse i ämnet och inhämtande av kunskap tillhör jag den stora skaran människor som lever över våra gemensamma tillgångar. Jag undrar vad det krävs för att jag på riktigt ska ändra beteende och bara göra klimatsmarta val. Kanske måste du eller min familj kalla mig miljöskurk för att jag ska vakna till. Eller offentligt bli beskylld för att aktivt och medvetet bidra till klimatkatastrofer och miljontals klimatflyktningar. Klimatångesten greppar tag.
Så länge jag minns har jag sopsorterat men igår fick jag höra av min äldsta dotter att jag inte gör det tillräckligt bra. Dessutom blir det sådana volymer av förpackningar och plast varje månad, trots att vi bara är två personer i hushållet. Jag cyklade till och från jobbet när jag bodde i Stockholm men nu när jag bor i cykelparadiset Östergötland så dammar cykeln i garaget. Jag äter mest närodlat ekologiskt och till 80 procent grönsaker och frukt och jag erkänner gärna att vi har en elbil. Fast den är ju min sambos, själv har jag en ”grön diesel” för att kunna dra min hästtransport. Ja du hör ju hur det låter. Jag skäms. Dottern skakar på huvudet över att jag har fönstret öppet och elementet på hela dagen. ”Inte klimatsmart mamma”.
Så vad ska till för att jag som enskild människa och vi som företagare ska agera och inte bara gå runt och ha klimatångest? Jag tror inte vi kommer klara det själva fullt ut på eget initiativ. Våra politiker måste ta större ansvar, våga sätta gränser och stifta lagar som gör att vi medborgare och juridiska personer snabbare styrs i rätt riktning. Prioritera miljön. Ta fram checklistor för hus och hem. Finns det något viktigare än att våra kommande generationer också kan leva ett gott liv i en fungerande miljö? Indianerna tänkte sju generationer framåt. Det måste vi också göra. Vi kommer att klaga nu men vi vet att vi är duktiga på att anpassa oss.
Sedan är det säkert väldigt effektivt att införa koldioxidransonering, personliga utsläppsrätter och/eller en bestämd storlek på det ekologiska fotavtrycket. De som vill unna sig utsvävningar får köpa överskott av andra mer ekonomiskt lagda = de som är duktiga på att hushålla med knappa resurser.
Så här sitter jag nu och funderar över min egen betalningsvilja. Vad är jag beredd att ändra i min konsumtion för att vara säker på att få uppleva glada barnbarn som springer barfota i gräset och leker med hundarna på vår fina gård i Östergötland. Det blåser upp till mer klimatångest. Och det finns ingen terapi i världen som kan lindra den. Bara fler klimatsmarta val.
Tidigare publicerat i Affärsstaden 10 – 2018
[one_half last=”no”]
Suzanne Sandler
Valberedare och bloggare inom affärsutveckling och bolagsstyrning
[/one_half]
[one_half last=”yes”]
[/one_half]