Att jordbruksmark är en ändlig resurs och att den dessutom kräver ganska mycket omsorg och vård för att hålla god kvalitet är något jag insett först på senare år. Men på sistone har jag noterat att människors syn på marken varierar och i vissa fall präglas både av fartblindhet och av missriktad idealism. Det här riskerar att få riktigt usla konsekvenser.

Världen lider skriande brist på förnybara drivmedel. Både Europa och Sverige har satt upp tuffa mål om sänkta utsläpp från transporter, som just nu framstår som rena utopierna. I Sverige gick utvecklingen tidigare åt rätt håll, men Trafikverkets rapport för 2018 visar till och med på en liten ökning av utsläppen. De skulle behöva minska med 10-15% per år för att vi ska nå en sänkning med 70% till 2030. På EU-nivå har kurvan länge pekat åt fel håll. Parallellt har EU under flera år lagt pannan i djupa veck för att bestämma vilka råvaror som får användas i biodrivmedel efter 2020. Det har pågått ett bra tag och jag har skrivit om det förut. Men nu har kvarnarna malt på ytterligare ett varv, och de slutliga beslutsförslagen har gått ut på remiss.
Trots påtryckningar, förklaringar, försök till nyansering etc från företag och organisationer, präglas beslutsunderlaget av en mycket märklig inställning till jordbruksprodukter som råvara. Den starka koppling som gjorts mellan odling av grödor för biodrivmedelsproduktion och livsmedelsbrist (utan detta går att påvisa i forskningen) lever kvar i många EU-parlamentarikers verklighetsuppfattning. Därför är det ett totalt no-no att använda raps, vete, korn etc om man vill kalla ett drivmedel för förnybart efter 2020. Man tar heller inte hänsyn till olika omständigheter i olika länder, utan drar alla över en kam.

Varför är resonemanget så galet?

  1. Idag betalar EU bönder för att hålla mark i träda? Ibland är stödet större än en potentiell intäkt från odling. Hur smart är det när vi har en transportsektor vars utsläpp inte minskar som de borde?
  2. I Sverige har ytan åkermark minskat under årtionden och gör det fortfarande. Detta avspeglas i att skogsbeståndet har fördubblats på 100 år. Åkermark som växer igen tar åratal att återställa för odling. Vore det inte smartare att odla grödor för biodrivmedel istället för att låta marken gro igen?
  3. Sverige importerar ca 50% av det livsmedel vi konsumerar. Det är i och för sig inga problem så länge den internationella handeln fungerar som den ska. Men vi kanske måste ha viss beredskap för att snabbt kunna öka livsmedelsproduktionen om importen hindras av ett eller annat skäl?

Summa summarum – för varje år bygger vi på koldioxidansamlingen i atmosfären från våra transporter samtidigt som vi inte nyttjar den åkermark som finns. Galet.
Dessvärre är det inte bara EU-politiker som lämnar övrigt att önska i sina prioriteringar. I Norrköping pågår just nu en process där man hittar fler fel ju mer man gräver sig ner i detaljerna. Kommunen håller på att driva ett ärende så långt att man är beredda att tvinga en markägare att sälja (dvs. expropriering) 240 hektar åkermark som tillhör Östergötlands bördigaste. Marken ska användas för att uppföra ett logistikcentrum med ca 20 lador á la Rusta som redan står i närheten. För oss lekmän är det svårt att bedöma om 240 hektar är mycket eller lite, men som jämförelse har i runda slängar 300 hektar jordbruksmark tagits i anspråk för bebyggelse eller industriell verksamhet i hela Östergötland under den senaste uppmätta femårsperioden (2011-2015). Därtill hör att marken i Norrköping tillhör en gård som i allra högsta grad brukar den.
Marken är en väsentlig del av hela Björnsnäs verksamhet inom livsmedelsproduktion och om kommunen driver igenom sin tvångsinlösen driver de företaget i konkurs. Varför tar jag upp det här i samma andetag som processen inom EU? Jo – för att det visar på den totala brist på konsekvens och röd tråd som präglar offentliga beslut. Å ena sidan är det helt fel att bruka mark och producera drivmedel, med argumentet att vi inte ska köra upp sådant som går att äta. Å andra sidan kan man, utan att tveka, för all framtid förstöra oerhört fin åkermark för att bygga några logistiklador som ingen ens vet om de behövs. Förutom ingreppet i den privata äganderätten (som i det här fallet är monstruöst) och den helt irreversibla förstörelsen av marken vänder jag mig mot en expropriering av marken av följande skäl:

  1. Ingenstans i det offentliga materialet framgår om man gjort en ordentlig utvärdering av alternativa placeringar.
  2. Miljökonsekvensbedömningen visar på stora till mycket stora konsekvenser för den biologiska mångfalden. Det lever utrotningshotade arter på marken, det sagolikt vackra eklandskapet är unikt, etc.
  3. Kommunen hänvisar till att logistikladorna ska skapa 2000 nya arbetsplatser. Den beräkningen skulle jag bra gärna vilja se. Sedan när har logistikföretag visat sig vara arbetsintensiva? Och om inget annat – hur kommer det se ut om 5-10 år med tanke på digitaliseringen?? Och hur väl har kommunen lyckats nyttja den mark i grannskapet de exproprierade för tio år sedan?

Det finns många fler argument mot detta, men inte fler tecken i krönikan. Frågan jag ställer mig är varför driver kommunledningen detta? Är det kommunalpolitiker som vill bygga monument över sig själva? Är det en rest av drömmen om en stor batterifabrik som man hoppas ska ersättas med något annat som kan skapa lyskraft åt Norrköping?
Har under de senaste åren hört, just från kommunalråd i Norrköping, att det är bedrövligt när man förstör fin åkermark. Vad hände med den politiska ståndpunkten? Önskar att vi vore lite mer aktivistiska i Sverige – för då borde det vara 10 000 människor i gula västar som stod och skrek ”Bort med tassarna!” på Björnsnäs ägor. Eller som åtminstone begärde lite vett och sans från sina politiker.

Tidigare publicerat i Affärsstaden 03 – 2019

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

Malin Forsgren

Tillbaka till krönikor