Ibland hör man om barn som får frågan om vad de önskar sig i julklapp med oskyldig blick svarar att det de mest av allt önskar sig är fred på jorden. Jag har inget minne av att jag själv var så altruistisk, och har faktiskt aldrig stött på något barn som inte haft fullt fokus på vilka leksaker som kan finnas inom räckhåll. Men nog hade man som barn en tro på människans inneboende godhet och att alla egentligen vill väl.

Illusionen sprack ju rätt snart – om inte förr när man i småskolan fick i uppdrag att göra ett referat av de senaste nyheterna och fick läsa om Pol Pots framfart. Men hoppet om en värld där människor har samma chans i livet har nog alltid funnits kvar. Och därför blev jag så nöjd när jag började sätta mig in i vad Agenda 2030 – de Globala Målen – eller FNs hållbarhetsmål (kärt barn har många namn) faktiskt innebär. Det är ju helt enkelt världens bästa plan för en värld som man vill och kan leva i oavsett var man är född och vad man har för kön, personlighet eller preferenser.

Frågan man ställer sig är om det här bara är en pappersprodukt, eller om det faktiskt händer något tack vare den här ultimata planen? Agenda 2030 antogs på hösten 2015 och ska uppfyllas till år 2030. Nu har det gått tre och ett halvt år, och om målen ska nås börjar det bli dags att se lite verkstad.

Varje år görs en oberoende utvärdering av hur det egentligen går med Agenda 2030 i världens länder. För att världen ska nå de ambitiösa målen krävs stora och brådskande förändringar i strukturer och styrmedel. En slutsats är att inget land ligger i linje med vad som är nödvändigt för att nå målen, men skillnaderna är stora. Det är väl ingen överraskning att konflikter gör att en del länder får allt svårare att uppnå fattigdoms- och hungermålen (Mål #1 och #2). För rika, utvecklade länder är problemen störst att uppnå målet om hållbar konsumtion och produktion (Mål #12) samt målet om Hav och marina resurser (Mål #14). På totalen ligger hela världen ganska ur spår när det gäller klimatmålet (Mål #13) där utvärderingen visar att i princip alla länders nuvarande politik är starkt otillräcklig för att nå uppsatta mål (dvs. att den globala uppvärmningen stannar under två grader).
När man tittar på hur starkt det politiska ledarskapet är i G20 länderna (där EU räknas som ett land) för att lyckas med genomförandet av de globala målen, ser man det nedslående, men inte oväntade resultatet, att USA hamnar på en total jumboplats, ganska tätt följda av Ryssland. Brasilien får bäst resultat ur det här perspektivet, men då hade ju inte Bolsonaro tillträtt ännu, så risken är väl stor att de kommer att tappa mycket av de strukturella förutsättningar som skapats.

Vilka toppar listan i utvärderingen – jo, förstås tre nordiska länder – Sverige (#1), Danmark (#2) och Finland (#3). Men, rapporten påpekar att även de länderna får rött på vissa mål och indikatorer. Blev lite nyfiken – inom vilka områden har vi mest att jobba på? Eftersom alla mål har definierade indikatorer kopplade till sig (totalt 232 stycken) så är det lätt att se vilka konkreta områden som är mest kritiska för ett land.

Såg till min förvåning att alla tre länder hade en indikator som utvecklas åt fel håll och är rödmarkerad under Mål #2 – Hungermålet. Men eftersom det är fler människor i världen som är överviktiga än som är undernärda, så är förstås fetma med som en indikator. I de nordiska länderna har ca 20-22% av den vuxna befolkningen ett BMI över 30. Under målet jämställdhet mellan könen (Mål #5) så har danskarna en minskande andel kvinnor i Folketinget – så där får de rött. Finland får rött för stora löneskillnader mellan män och kvinnor och har också få kvinnor inom forsknings- och ingenjörsyrken, vilket ger en röd plupp under Mål #9 (Hållbar Industri, Innovationer och Infrastruktur). Tragiskt nog sticker Sverige ut med en nedåtgående trend för hur skolelever presterar inom naturvetenskapliga ämnen, vilket ger oss en riskvarning under Mål #4 (God utbildning för alla) Det ena målet där vi alla ligger sämst till är konsumtions-/produktionsmålet. Vi genererar 21-24 kg elavfall per person och år, vilket är helt ohållbart.

Danskarna och finnarna lägger dessutom en hel del hushållsavfall på deponi och det får man inga pluspoäng för. Det andra målet där vi får mycket rött är Hav och Marina resurser (Mål #15). Bland annat trålar vi för mycket enligt utvärderingen.

Det finns mycket spännande att läsa i utvärderingen. Den stora frågan är förstås fortfarande, spelar Agenda 2030 någon roll? Det är svårt att säga. Från näringslivet är min erfarenhet att om man sätter upp mål, följer upp dem och helst kopplar utfallet till belöningssystem, så gör de stor skillnad. Har man inte tänkt ordentligt när man satte upp målen, så riskerar de att leda till suboptimering, men om målen är smarta kan de vara en viktig drivkraft i framgångsrikt företagande. Har dock sett en del avarter inom offentlig verksamhet. Målen har definierats på ett lagom fluffigt sätt, de har inte kommunicerats särskilt tydligt, man har inte identifierat hur man ska nå målen och de har inte följts upp ute i verksamheten. Utfallet beror sedan mest på slumpen. Fördelen med Agenda 2030 är att på indikatornivå är de väl definierade och kvantifierade. Därmed tror jag att det finns en god chans att de kan styra rätt. Men det kräver förstås att vi har modiga och smarta ledare. Och just nu känns det ont om dem på global nivå. De har helt enkelt inte fattat att genomförandet av Agenda 2030 handlar om att det finns saker som man måste göra, annars är man bara en liten lort (citat: Astrid Lindgren).

PS Utvärderingen hittar du här.

Tidigare publicerat i Affärsstaden 02 – 2019

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

Malin Forsgren

Tillbaka till krönikor