Innan jag läste boken hade jag inte riktigt förstått hur det kom sig att judarna gick rakt in i döden utan att protestera. Det är naturligtvis att hårdra vad som hände, men med facit i hand tyckte jag att det var konstigt att inte fler reste sig mot nazisterna när de förstod vartåt det barkade. Efter att ha läst boken insåg jag hur en successiv tillvänjning gör att det som i efterhand ter sig som fasansfulla övergrepp inte uppfattas som så förrän det är för sent. När rättighet efter rättighet tas ifrån en, men inte alla på samma gång, blir varje förändring ganska liten. I efterhand när man kan jämföra slutdestinationen med utgångspunkten, ser man en helt annan bild.
Den här insikten har slagit mig gång efter annan. Till exempel när situationen på en arbetsplats försämras gradvis, tills det är ganska outhärdligt, men den som är mitt i det uppfattar inte hur illa det egentligen är förrän efteråt. Jag tror att jordens befolkning just nu går igenom en global och kollektiv tillvänjning till en helt ny situation, där det är svårt att se hur stor förändringen är eftersom den kommer successivt. Den nya situationen handlar förstås om uppvärmningen av vår planet. För tjugo år sedan var det en rejäl happening de somrar då man hade flera kvällar med temperaturer över tjugo grader framåt midnatt. Nu förväntar man sig sådana kvällar, annars känns det som en dålig sommar. Förändringen kan möjligtvis uppfattas som lite trevlig här uppe i Norden, men i Indien kan de hålla sig för skratt när de varit tvungna att justera normalvärdena för nederbörd. Det regnar helt enkelt mindre, och därför måste genomsnittsvärdena justeras. Det har blivit normalt att det är ”för” torrt.
Som vanligt har rekorden haglat den här sommaren. I Alaska har genomsnittstemperaturerna legat 10 grader över det normala. Arktis går mot ännu ett år med rekord lite is. Frankrike har slagit sitt gamla värmerekord med två grader. Både juni och juli var de varmaste juni- respektive juli månaderna som uppmätts på global nivå. Vi som har möjligheten att vidta åtgärder för att klara förändringarna vänjer oss successivt vid detta. Drar på lite luftkonditionering, ser till att vi håller oss nära bad eller tar kalla duschar. Problemet är tvåfaldigt. Dels givetvis att de som drabbas hårdast av förändringarna, oftast är de som har minst resurser att hantera förändringen (och som dessutom står för försvinnande små CO2-utsläpp). Dels att det finns en risk att vi inte inser hur snabbt vi färdas mot den globala uppvärmningens motsvarighet till koncentrationsläger. Nej – vänta lite med att humma om att hon ska då alltid vara sådan domedagsprofet. Faktum är att vare sig du eller jag har den minsta aning om var detta kommer att sluta.
På senare tid har alltfler gamla militärer lagt sig i diskussionen om riskerna med den globala uppvärmningen. En ganska uppmärksammad rapport skrevs av en tidigare ÖB i Australien tillsammans med en tidigare höjdare från den fossila industrin. De hade tröttnat på att alla förutsägelser utgår från best-case scenarier (att det är så har nog många missat) och testat hur det skulle se ut om alla worst-case scenarier slår in. Typ att Amazonas imploderar (om det blir för torrt i Amazonas är det stor risk att regnskogen börjar brinna, och efter ett antal år kan ett enormt stort område förvandlas till savann), att hela tundran smälter och släpper ut all metan, att glaciärerna på Himalaya helt smälter bort (vilket riskerar färskvattenförsörjningen för ca 1,5 miljarder människor), att Grönland smälter så att havsnivån på kort tid höjs med någon meter, osv. Deras slutsats var att även om det INTE är sannolikt att allt detta skulle ske på en gång, så om det skulle hända bedömer de att ett kärnvapenkrig kommer att vara i princip oundvikligt. Således skulle mänskligheten i stort sett ha utraderat sig själv till år 2050. Även den amerikanska militären har kommit till liknande slutsatser. Säkerhetsläget är extremt riskfyllt.
Det här med riskbedömningar påminner om en amerikansk högstadielärare som gjorde egna små youtube klipp för dryga tio år sedan om hur man borde behandla sannolikheten för olika scenarier vad gäller klimatförändringarna. Då uppskattade FN det till att om vi kunde begränsa den globala uppvärmningen till två grader var det ca två tredjedels sannolikhet att världen skulle klara sig ganska bra (nu anser de flesta att FN underskattade konsekvenserna av två graders uppvärmning). I debatten har många haft en tendens att glömma den där tredjedelens sannolikhet för oönskade konsekvenser. Inom företag räknar man ofta på risk genom att uppskatta kostnaden för det värsta scenariot och multiplicera den kostnaden med sannolikheten att risken inträffar. Det kalkylerade värdet kan ställas emot kostnader för åtgärder som minskar sannolikheten att detta ska inträffa. Det här är förstås bara en räkneövning – men jag tror att det vore ganska sunt om alla länder gjorde en kalkyl över hur BNP, alternativt statens budget, skulle påverkas om de värsta klimatscenarierna skulle inträffa. Det bör jämföras med vad det skulle kosta att nå koldioxidneutralitet.
För att återgå till den amerikanska science-läraren. Han drog parallellen till sannolikheten att ett flygplan skulle krascha. Om riskerna vore lika höga som för klimatförändringarna skulle det innebära att av 100 000 plan som lyfter i världen varje dag, skulle ca 33 000 krascha. I ett sådant scenario skulle ingen sätta sig på ett plan. Jämförelsen haltar på flera sätt, men är värd att fundera över. Bara för att det är mycket lättare att förstå konsekvenserna av en flygkrasch, betyder inte det att riskerna med den globala uppvärmningen inte förtjänar samma förhållningssätt.
Länk till The Guardian om rapporten:
http://bit.ly/2YAh2fq
Länk till ett av science-lärarens fortfarande giltiga youtubeklipp:
https://youtu.be/zORv8wwiadQ
Tidigare publicerat i Affärsstaden 07 – 2019
[one_half last=”no”]
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050
[/one_half]
[one_half last=”yes”]
[/one_half]