När folk frågar mig om jag inte brinner för kvinnors rättigheter, så blir mitt svar självklart ja, men att det kanske inte är den viktigaste frågan att fokusera på just nu. Jag brinner för klimatfrågan och eftersom det är så extremt tidskritiskt att stoppa den globala uppvärmningen får jag ibland en ryggmärgsreaktion att vi inte har tid att prioritera andra centrala områden. Både jämställdhet och att bekämpa klimatförändringarna är representerade i FNs hållbarhetsmål (Mål 5 och Mål 13) och grunden för Agenda 2030 är att målen är integrerarede och odelbara. På senare tid har jag alltmer insett hur starkt just de här målen hänger ihop. Varför då?

Om man tittar på vilken roll kvinnor respektive män spelar för att driva på den globala uppvärmningen, ser man stora skillnader. Jag trodde inte att det var så stor skillnad mellan mäns och kvinnors utsläpp i t.ex. Sverige, men det är det faktiskt. Enligt Naturskyddsföreningen (och andra oberoende studier), orsakar mäns transporter betydligt högre koldioxidutsläpp än kvinnors, framför allt för att kvinnor åker buss och cyklar i större utsträckning. Dessutom äter män mer kött. På totalen orsakar svenska män ca 25% högre koldioxidutsläpp än kvinnor. Jag frågade några kvinnor om de trodde att män eller kvinnor orsakade störst utsläpp i Sverige. Instinktivt svarade alla att det var nog män. Efter en stunds resonemang frågade en kvinna sig: Undrar om män i allmänhet är medvetna om detta och vad de skulle säga om man informerar dem?

En annan relevant aspekt är hur kvinnor drabbas av klimatförändringarna. På global nivå kommer den absolut fattigaste delen av befolkningen vara de som drabbas hårdast. Och bland de allra fattigaste dominerar kvinnor (drygt 60%). Dessutom tar kvinnor generellt sett ett större ansvar för barn och gamla, vilket gör att kvinnor blir mindre flexibla, inte kan flytta på sig lika lätt och drabbas hårdare. (Hur kvinnors och mäns engagemang skiljer sig när det gäller ansvar för familjen konstaterade Percy Barnevik när han startade upp organisationen Hand in hand för ca 30 år sedan, vilket i förlängningen resulterade i att organisationen slutade ge mikrolån till män). I ojämlika samhällen är dödligheten därmed större bland kvinnor i katastrofsituationer. Extrema väderfenomen, torka och andra konsekvenser av klimatförändringarna leder till ökade flyktingströmmar, vilket är en betydande riskfaktor när det gäller sexuellt våld mot kvinnor.
På övergripande nivå bidrar alltså kvinnor mindre till den globala uppvärmningen, men drabbas hårdare. Vilken roll spelar kvinnor när det gäller att bekämpa klimatförändringarna? På mikronivå har kvinnors engagemang visat sig vara centralt för att lyckas med klimatanpassningsåtgärder. Det är kanske inte genetiskt betingat, men tack vare kvinnors större engagemang i barn och äldre är intresset av att kunna bo kvar helt enkelt större.

En fråga jag funderat över är om den globala uppvärmningen kan bana väg för fler kvinnliga beslutsfattare i politiken? Ligger lösningen på klimatfrågan i att få fram fler kvinnliga politiska ledare? Det skulle vara ett enkelt svar att lyfta fram tjejer/kvinnor som Greta Thunberg, som Alexandria Ocasio-Cortez (strävar efter att bli demokraternas presidentkandidat i nästa val i USA), alla kvinnliga hållbarhetschefer i svenska företag (Åsa Pettersson Scania, Anna Gedda H&M, Charlotta Szczepanowski COOP, Anna Denell Vasakronan för att bara nämna några) och andra extremt drivna och kompetenta kvinnor som driver klimatfrågan stenhårt i en mängd olika branscher (Agneta Wannerström på Skanska och Helena Lindahl på SPP). Men faktum är att för varje kvinna jag kommer på så poppar det upp lika många män som dedikerar hela sin tid och engagemang i klimatfrågan. Två män har satt extra stora avtryck på senare tid. Under resan till Berlin (dit jag åkte tåg i min förra krönika) hade jag förmånen att träffa professor Ottmar Edenhofer, en av världens ledande klimatforskare som är flitigt nyttjad både i FNs klimatpanel och av världens politiker. Professor Edenhofer gav ett mycket seriöst och bildat intryck och hans tydliga budskap att världen måste stänga ner ALL kolkraft till 2030 för att vi ska ha en rimlig möjlighet att hantera klimatkrisen gick rakt in i maggropen. Den strikta kostymen och distinkta tyska dialekten förstärkte budskapet. En annan kostymnisse som överraskade mig högeligen här om veckan var Carl Cederschiöld, VD för Handelsbanken Fonder. Han skulle prata lite om deras hållbarhetsarbete. Även om de flesta VD:ar är ganska duktiga på att presentera vitt skilda ämnen, så brukar de inte vara superskarpa när de pratar om klimatfrågan. Men Carls budskap var klockrent. Tror inte att någon i publiken var oberörd. Han var helt enkelt både oerhört engagerad och påläst, och lyfte den viktiga rollen finansbranschen har i omställningen.

Jag tycker att det är viktigt att vi förstår att kvinnor som grupp bidrar i mindre utsträckning till den globala uppvärmningen samtidigt som kvinnor riskerar att drabbas hårdare än män. Och inte minst av det skälet är det centralt att fler kvinnor blir delaktiga i beslutandeprocesser på olika nivåer. Men det absolut viktigaste tror jag ändå är att se till individers möjligheter, skyldigheter och ansvar. Alla goda krafter behövs för att vända kurvorna och få ner utsläppen, oavsett kön, ålder eller etnicitet. Det är helt enkelt både en mänsklig rättighet och skyldighet att vi alla sätter fart.

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden 05 – 2019

Malin Forsgren

Seniorkonsult, 
2050

Malin Forsgren

Tillbaka till krönikor