Men – det finns en annan irriterande aspekt i livet som klimatengagerad. Det är att höra att när folk umgås med just mig, så måste de skärpa till de vanor som i den övriga vardagen är ganska osmarta ur ett klimatperspektiv. Jag får höra spridda kommentarer av typen Nu när vi ska åka någonstans med Malin så måste vi väl åka tåg – eller Man får väl inte äta kött när man umgås med dig – eller Ojdå ungar, nu är Malin på besök så då måste vi se till att inte slänga plasten i soporna. Jag får känslan att folk tycker att det är lite rart att Malin är engagerad, och vi kan väl göra vissa eftergifter så att hon blir nöjd när vi umgås. Själv undrar jag om folk är…. ja vad ska jag säga –helt lost in space? Dumpuckon (för att travestera ett kommunalråd)? Mindre begåvade? Kanske låter lite hårt, men förstår inte hur man har kunnat missa att vi står inför en enorm kris. Krisen stavas koldioxidhalten i atmosfären. Koldioxidutsläppen (eller dess ekvivalenter) som uppstår när vi kör bil, flyger, när varor produceras, etc. Att vidta åtgärder för att minska sina CO2-utsläpp just när man umgås med mig är infantilt och näst intill oförskämt. Om man inte på allvar är beredd att göra förändringar i sitt liv så kan man lika gärna skita i det – för jag har ingen lust att gå omkring och vara folks klimatsamvete. Vill man ha ett klimatsamvete så föreslår jag att man tittar på sina (eller andras) barn och funderar över vilken värld man vill att de ska växa upp i.
En annan aspekt som irriterar minst lika mycket är att många verkar tycka att jag har ett större ansvar att leva klimatsmart än de själva. Visserligen kan jag hålla med om att ju större kunskap man har, desto större ansvar kan man ta. Men nu har vi kommit till en punkt där till och med Aftonbladet är fullkletat av artiklar om den globala uppvärmningen – så om man över huvud taget är läskunnig, så kan man inte säga att man inte visste. Man vet att en bil som körs på bensin eller diesel släpper ut CO2. Man vet att det bara sprutar ur CO2 molekyler ur ett flygplan. Man vet (förhoppningsvis) att plast är gjort av råolja och att slänga plast i soporna därmed är detsamma som att hälla olja i diskhon. Man vet att varje klädesplagg och pryl har orsakat utsläpp i produktions- och transportfaserna. Man vet vilka katastrofala konsekvenser CO2 halterna i atmosfären håller på att få. Eftersom koldioxidmolekyler inte bryr sig om var de kommer ifrån eller vem som orsakat dem så vill jag påpeka att mitt ansvar är precis lika stort eller litet som alla andras.
Ytterligare ett irritationsmoment är alla kommentarer på temat Varför gör ingen något? Jag har ofta lust att ställa frågan Vad gör du själv? Har du sett över ditt bilåkande och övriga resande, din energiproduktion, din konsumtion, din återvinning av material och grejer, etc? Det här händer ofta med folk som man är lite mer ytligt bekant med, så jag brukar försöka knipa ihop munnen och låtsas som det regnar. I mitt stilla sinne undrar jag dock vem det är som ska göra något om det inte är du och jag?
Smått komiska är kommentarerna att Alla kan väl inte vara som Greta! Nä – det är kanske för mycket begärt att vuxna människor ska kunna nå upp till en 16-årings nivå. Och jag kan villigt erkänna att jämfört med Greta så är jag själv en stor klimatbov. Att hon på allvar siktar på ett netto-noll liv förtar dock inte det faktum att alla åtminstone kan försöka vara hälften så bra som Greta!
Tack och lov möter jag ofta människor som är både mer engagerade och kunniga än jag och som snarare inspirerar än irriterar. För ett litet tag sedan var jag engagerad att prata på en branschförenings årsmöte. De hade slagit på stort och bjudit in meteorologen Martin Hedberg att tala innan mig. Det var så skönt, för jag kunde bara luta mig tillbaka och låta någon annan ta rollen som klimatsamvete. Martin gjorde en mycket proffsig och engagerande dragning som inkluderade olika katastrofala scenarier i olika delar av världen, pågående eller nära förestående. De flest avsnitt avslutade han med att säga Och det har vi skapat. De ca 40 äldre gentlemännen (och två kvinnor) som satt i lokalen blev alltmer illa till mods. Jag hade helt enkelt ett toppenupplägg när jag skulle skapa motivation för att de ska minska sina företags klimatavtryck.
Troligen är alla de här dumma kommentarerna som jag får mig till livs ett sätt att försöka stoppa huvudet i sanden för att slippa ändra livsstil. Jag tror dock att folk tänker fel. Att arbeta för att stoppa den globala uppvärmningen är ett bra sätt att försvara vår nuvarande livsstil. Misslyckas vi så kommer vi definitivt inte att kunna leva som vi gör idag. Och de förändringarna kommer att göra mycket mer ont!
Tidigare publicerat i Affärsstaden 06 – 2019
[one_half last=”no”]
Malin Forsgren
Seniorkonsult,
2050
[/one_half]
[one_half last=”yes”]
[/one_half]