Jag har byggt ut mitt hus. 60 fina kvadratmeter i tre våningar. Nu har familjen nya ytor att röra sig på med släta fina väggar och tak och en fasad som gnistrar, men vägen dit, har inte varit särskilt lätt. Jag har sovit på en tältsäng i fyra månader och vi har varit fem personer på tre rum och kök sedan i somras och med en tomt som består av tre meter höga grushögar. Vi har kastats mellan glädje över nya ytor och förtvivlan på grund av alla misstag. Sammanfattningsvis har vi levt i ett totalkaos inte ens Ingmar Bergman kunnat ångestbeskriva rättvist.

Att bygga till har jag förstått är det svåraste sättet att bygga. Det enklaste är modulvarianten och att bygga helt nytt. Att 50-talshuset ser helt annorlunda ut i verkligen än på ritningarna och att tomten och rördragningar inte heller matchat originalskissen gjorde inte saken lättare.

Från första början såg det ju riktigt bra ut. Alla papper var på plats liksom tidsplan och även någon form av budget. Vi var taggade att komma igång och ivriga att äntligen sjösätta det där projektet vi ritat på, planerat och diskuterat i sju års tid. I januari rev vi altanen och grävmaskinerna körde in på tomten strax därefter. Någonstans kring dag ett började bekymren. De fick gräva djupare än planerat för att hitta avloppet och mitt i allt hittade de en stålbalk som gick rakt in i källargrunden och som de försökte forcera bort med grävmaskinen. ”Var inte i sovrummet eller vardagsrummet under tiden vi jobbar med den. Om den delen av huset skulle rasa!” Och vi fick äta middag vid ett bord med skallrande tallrikar i en fastighet som skakade när de med skopan försökte slå bort balken. Det gick ju inte såklart. Nya metoder fick lösa problemet. Under tiden rasade en del av källarväggen.

Sedan kom nästa problem några månader senare. Stommarna satt uppe, men var för låga mot ritningen eftersom byggaren ansåg att hans lösning var bättre. Han missade detaljen att informera oss. Sedan kom nästa grej när fönstren monterades asymmetriskt och varken i linje med varandra eller centrerat på huskroppen. Därefter nästa grej och nästa grej och nästa grej. Hela tiden har vi önskat uppdaterade tidsplaner och kalkyler som uteblivit och frustrationen har vuxit sig starkare för varje dag. Tidsplanen sa att bygget skulle stå klart till midsommar och där satt vi på en kvarbliven gräsplätt, med studsmattan i ryggen och drack nubbe till sillen och tittade upp mot ett naket husskelett och byggställningar. ”Bara lite fix kvar nu”, sa en av gästerna och det tog vi en skål på. Tältsängen och minst två barn i rummet skulle vara kvar ett tag till.

I augusti hade vi endast en presenning mellan matplatsen och nya vardagsrummet som då saknade ytterdörr. Tur för oss att det inte blev kallare än 12 grader det dygnet och vi åt frukost insvepta i filtar med yllesockor på fötterna. Ute steg solen i en vacker soluppgång bakom presenningen och på andra sidan plastduken spelade spackelmannen skuggteater till barnens förtjusning. Dessutom ackompanjerad av ljudet av en härligt ihållande cirkelsåg, ekande innanför betongväggarna. Katten Frans vågade inte ens komma hem under perioden.

Jag tror inte att jag har pratat med någon som med ett leende varit nöjd med sin byggprocess. Att det höll tidplan, att det var friktionsfritt eller att budgeten höll. Jag har hört historier om kakelplattor som lossnat från väggarna, golvplattor som går att gunga på och som spruckit, altaner som är sneda, duschar utan avrinning, byggare som såsar för att de jobbar på löpande timme och där ägaren fått rycka in och bära plattor för att det inte ska bli lika dyrt som en årslön att lägga ny plattgång i trädgården, dräneringar som läcker in och avloppskopplingar som är för stora och för små. Så vad är det med denna bransch och varför är de helt undantagna vanliga affärsetiska regler?

I alla andra företag som jobbar med att sälja expertkompetens finns en plan, ett mål, en kostnad och ett säkerställande om kvalitet och nöjd kund. Inte fasen slirar vi företagare på målet och levererar en halv produkt eller en som saknar en komponent eller en del. Kunden som anlitar oss gör det för att de har behov av vår kompetens och expertis och det är precis det vi ska leverera. Jag antar att jag är naiv som trott att det var samma förutsättningar även för byggbranschen och kanske ännu hårdare krav med tanke på vilken tjänst det handlar om. Men icke! Hala som ålar, excellenta säljare som tids estimerar som krattor och med en produkt som det är okej att leverera med en halv axelskakning. Eller sneda fönster.

Med envishet värd en treåring har vi kämpat oss igenom detta med stöd av jurister och experter som rådslagit med oss på vägen, men nu är luften slut i ballongen. Det som skulle blivit en fin historia har blivit långt ifrån det vi förväntade oss och passerat gränsen för humor och skratt för länge sedan. Men det är klart. 16 veckor senare än planerat slapp jag tältsängen och sov i ett eget sovrum i en egen säng. Perspektiven gör att man får glädjas för det lilla. Nu är det bara resten kvar.

 

Tidigare publicerat i Affärsstaden 10 – 2019

Louise Lennersten
CEO Interspectral

Louise Lennersten - Foto: Crelle

Tillbaka till krönikor