Plura och hans Eldkvarn sjöng om 3:ans spårvagn genom ljuva livet. Monica Zetterlund vandrade sakta genom stan när spårvagnen gick ensam och tom över Västerbron och Håkan Hellströms förortsgäng kapade en spårvagn hem i vårkvällen. Det är ändå något visst över de där karaktäristiskt plingande vagnarna som far fram på stadens gator. För en del med något av ett nostalgiskt skimmer över sig och för andra mest irriterande och i vägen i stadstrafiken.

Spårvagn är ett transportsätt som hyllats genom tiderna som miljövänligt, bekvämt, effektivt och urbant. Med sin eldrift släpper den inte ut någon koldioxid eller andra skadliga avgaser i stadsmiljön och eftersom elkraften tillförs successivt via en kontaktledning behövs inget utrymme för energiförråd så som stora behållare eller tunga batterier ombord. Utrymmet kan istället erbjudas passagerare och gör på så vis spårvagnen till ett energieffektivt resealternativ.
Spånken, Tricken, Stadens Stolthet eller Gula Faran; Norrköpings spårvagn är ett kärt barn med många namn, och är ett av stadens signum. Och faktum är att man, förutom Stockholm och Göteborg, är ensamma i Sverige om att inte ha avvecklat sin spårvagnstrafik som andra städer gjorde. Det kan vi tacka envisa Norrköpingsbor för.

Spårvagnens historia sträcker sig tillbaka till 1800-talet då vagnarna var hästdragna och ångdrivna, och den första spårvägen i Sverige gick mellan Ramlösa Hälsobrunn och Ramlösa havsbadhus. Under tiden fram till första världskrigen byggdes sedan elektriska spårvägar i tretton av Sveriges större städer och i Norrköping invigdes stadens första spårvagnslinje den 10 mars 1904 klockan 07.00. Passagerarna strömmade till och folkmassor kantade gatorna för att bevittna de märkvärdiga elektriska vagnarna som skramlade gatorna fram och NT skrev att ”De såväl till det yttre som inre eleganta spårvagnarna hade vunnit allmänt gillande.”

Melodi: Vi gå över daggstänkta berg
Text: Robert Zetterberg
Nu åker vi spårvagn runt stan, fallera!
Ty rälsen är ju dragen flera mil, tänk va bra!
Å ingen som förfasas
När spånkan framåt gasas
Av krafter som kommer i trå´n, ovanfrån!

Tänk förr fick man åka med hästskjuts, trala!
På kärra med en hästkusk som satt fram, o´lala!
Å hästen han fick kånka
Dra tunga lass å stånka
Men nu så är spånka modellen, va bra!

På spår utav stål far vi fram, fallera!
Så tyst å elegant mot våra mål, tänk va bra!
I gula vagnar far vi
Å varmt å gott det har vi
Å avgaser inga, va bra fallera!

Om alla tar spånkan på stan, fallera!
Så blev det lite bättre luft att andas, va bra!
Vi fyller våra lungor
Båd´ ensamma å klungor
Å sjunger ett samfällt: Hurra för vår sta´!

En enkelbiljett kostade då 10 öre för de stora och fem för de små, precis som i dansleken. För 12 kronor fick man åka en hel månad och hade man 120 riksdaler kunde man kuska runt hela året om. Det första spåret, ringlinjen, var 4 100 meter lång och följde en åttaformad bana runt centrum. Idag tas ”gamla ettan”, som den kallas i folkmun, i bruk under sommarmånaderna samt vid evenemang som festival och julhandel.
Norrköpings spårväg trafikerades redan från början av gula vagnar, något som Norrköpingsborna inte riktigt gillade. Spårvagnar skulle vara blå. Och så kom det sig att Norrköpings spårvagn började gå under namnet Gula Faran.
Vissa historieskrivare gör gällande att det också var spårvagnen som bidrog till att Norrköping fick smeknamnet Peking. I de politiska diskussionerna benämndes uppstickaren Kina av stormakterna som just Gula faran. Den svenska Gula faran fanns i Norrköping – och så var kopplingen gjord. Sportjournalister etablerade snart namnet Peking även på Idrottsföreningen Kamraterna, och många var de som tog Spånken till Idrottsparken under 40-talet för att se när Gunnar Nordahl, Nils Liedholm och ”Åby” Ericson krossade motståndarna och tog guld i allsvenskan år efter år. 1948 åkte 16,1 miljoner passagerare med spårvagnen i Norrköping. Ett rekordår.

Men så kom tiden då spårvägen ansågs vara gammalmodig och i vägen för annan stadstrafik och 1954, lagom till 50-årsjubileet, lades det fram en utredning som föreslog en succesiv avveckling. I elva av tretton städer var spårvägen nedlagt lagom till högertrafikskiftet, men Norrköpingsborna vägrade ge upp sin spårvagn, protesterade högljutt och tillsammans med Göteborg var man en av de två städer som behöll sin spårvagnstrafik. Och idag är ett Norrköping utan Spånken lika svårt att tänka sig som Hjalle och Hjulle utan Hjulius, Pillan på längdskidor eller en Norlénsk talmansrunda med tomma kakfat.
Så åk spårvagn, känn historiens vingslag och brist ut i Spånkens lov – för att du kan!

TEXT: Mirjam Lindahl
FOTO: 
Arild Vågen