You are currently viewing Full fart för Mattias och Go-karthallen

Full fart för Mattias och Go-karthallen

Den 6 maj är det premiär för årets säsong i banracingens STCC på Ring Knutstorp – och Mattias Andersson blir med sina 15 säsonger och 209 race startfältets mest erfarne förare.
43-åringen har bytt märke och ska denna gång ratta en Honda Civic TCR.
– Honda Civic är bra både på och utanför racerbanan. Det är en kraftfull och spännande bil som gör att man kan vara med och fajtas om en plats på prispallen varje helg, säger östgöten.
Hittills har Mattias vunnit fyra race och har totalt 32 pallplatser.
– Det är jäkligt tufft med många duktiga förare. Men jag kommer gör allt för att placera mig på topp tre i hela serien. Som bäst har jag varit fyra totalt tidigare, det var 2010.

I höstas avslutade Andersson förra säsongen med att vinna på Ring Knutstorp – den första segern i en deltävling av STCC ända sedan 2012.
Dessutom var det hans 100:e seger i en motortävling sedan han började med gokart som tioåring 1983.
– Nu slipper jag snacket om när jag ska vinna för hundrade gången. Men jag får skylla mig själv. Det är jag som älskar siffror och har haft koll på det, ler Mattias.
Skillnaden mot de fyra senaste åren är att bilarna enligt det nya reglementet inte längre är specialbyggda för enbart tävling – utan är ”riktiga” bilar som modifierats och med turbomotor.
– Exteriören är precis som en vanlig bil, även vad gäller exempelvis längd och bredd. Ingen kan missa att den jag kör är en Honda Civic. Frånsett att den är utrustad med turbo är andra skillnader sådant som inte syns utanpå, som att bromsar och stötdämpare är kraftfullare och klarar mer.
Att det är tillbaka till mer standardiserade bilar i tävlingen har ökat intresset. I fjol var det bara 12-13 förare som deltog i STCC – medan det nu ökat till mellan 15 och 20 stycken.

Ni kör 21 race – tre under varje tävling på sju olika banor. Vad ligger budgeten på under en säsong?
– Ungefär två miljoner kronor. Mycket är fasta kostnader som transporter, däck, bränsle och resor. Jag har en mekaniker anställd på heltid, Johan Björnsson. Sedan är det min pappa Hans och jag – och tillsammans driver vi tre även Go-karthallen i Linköping. I samband med tävlingar utökas teamet till cirka tio man och det krävs att man är mycket samspelta för att alla detaljer ska fungera. Det är små saker som skiljer i toppen för att nå framgång.

Hur involverad är du som förare i allt skruvande av bilen?
– Eftersom jag även leder teamet är jag delaktig i det mesta. Det är jag som sköter all planering och jag vill ha koll på allt. Sedan är det givetvis så att jag inte skruvar varje skruv. Där har jag väldigt bra hjälp av duktiga medarbetare som kan sin sak. Som förare är det viktigt att man förstår sig på bilen och hur den uppför sig i olika situationer, att kunna ställa in den på rätt sätt. Men det är också något som kommer med erfarenhet.

Vilken är din styrka bakom ratten?
– Att jag har varit med så pass länge är något jag har stor nytta av. Jag är den som kört näst flest STCC-lopp någonsin. Serien startade 1996 och jag kom med 2001. Genom åren får man säga att jag varit duktig på att ta mig i mål. Är ofta bra på att läsa och bedöma olika situationer på banan – om jag ska avvakta eller gå för omkörning. Men ibland kan det vara en skitsak som förstör, att något händer med bilen som man inte kan förutse innan. Då gäller det att bita ihop. Sådant inträffar ju även inom Formel 1, där de har miljardbelopp i sina budgetar.

Formel 1 var länge din dröm – är du fortfarande besviken att du inte nådde dit?
– Nej, nu är jag för gammal så det har gått över sedan flera år tillbaka. Men eftersom jag vann över många förare då jag tävlade i gokart som senare tog sig ända till Formel 1 är det klart att jag funderat en del. Fast det är bara 20-22 förare som får vara med där varje år. Ungefär som om man bara hade två fotbollslag i hela världen. Då är det ju inte precis så lätt att ta plats, säger den gifta tvåbarnspappan.
När han tog VM-silver i gokart som 15-åring 1988 slog den östgötske racerstjärnan kommande Formel 1-förare som David Coulthard, Rubens Barrichello, Christian Fittipaldi och Jarno Trulli.
– Det är långt från alltid en stor talang och racingframgångar i andra motorklasser räcker. Du måste hitta rätt samarbetspartners och också ha en del tur. Det här är en extrem materialsport, utan bra grejer och team kommer du ingenstans. Jag tävlade fyra år i amerikanska formelserien Indy Lights (snäppet under IndyCar) och blev som bäst sexa i en deltävling. När jag hade svårt att hitta sponsorer i USA bestämde jag mig för att flytta hem igen till Sverige.

Din son Viktor går i samma fotspår och tävlar i gokart – hur går det för honom?
– Ja, det är kul. Han började redan som sjuåring (tre år före mig) och fyller 14 i år. Han tillhör toppen i Sverige i sin klass, tävlar en hel del internationellt och säger att han ska köra Formel 1 i framtiden.
Tävlingskarriären är inget Mattias kan livnära sig på – det är Go-karthallen i området Hackefors som är hans levebröd.
Den startade fartfantomen tillsammans med pappa Hans 1996 – och där finns en 600 meter lång bana som är öppen under sommarhalvåret, medan enbart inomhusdelen (250 meter) går att åka på under vintern.
– När vi öppnade anläggningen för 21 år sedan var det ett väldigt stort intresse och har sedan dess hållit i sig. Verksamheten är stadig och är mitt dagliga levebröd. Racingteamet drivs för att gå plus minus noll med så bra resultat som möjligt med hjälp av sponsorer. I Go-Karthallen ser vi till att ha roliga racingaktiviter för företag, kompisgäng eller familjen som lockar.

Hur fungerar det annars att kombinera de olika delarna?
– Allt handlar ju om motor och då trivs jag bra, ler Mattias. Vi har ju även vår verkstad i Go-karthallen så det är många timmar som spenderas där. Det är viktigt att ha en grund att stå på.

[title stop=”yes”][/title]

TEXT: Joakim Löwing

FOTO: Björn Lisinski

Tidigare publicerat i Affärsstaden 4 – 2017 (sid 10-11)