– Sverige, what? Nä, jag visste inte så mycket mer än att det var ett litet underligt land med mycket snö och fluffiga isbjörnar på gatorna. Inte hade jag minsta tanke på att jag en dag skulle kunna bo där, säger Al Pitcher på en något skakig skype-uppkoppling, som svar på frågan om vad det var som lockade med Sverige och varför han trots allt faktiskt gör just det. Bor här, alltså.

Alan ”Al” Geoffrey Pitcher, föddes den 28 mars 1972 i Huddersfield i England, men växte upp i den lilla staden Ngongotaha på Nya Zeeland dit familjen flyttat 1979 efter att Al´s pappa svarat på en jobbannons där man sökte något så udda med samtidigt så specifikt som en ingenjör som också kunde spela fotboll.
– Det var tufft att som sjuåring tvingas ta farväl av sina kompisar för att flytta till andra sidan jorden, före internet, smartphones och facetime, för att antagligen aldrig ses mer, säger Al och fortsätter berätta att han aldrig kände sig riktigt som nya zeeländare. Rötterna fanns alltid kvar i England och som 25-åring tog han beslutet att flytta tillbaka till London.
– … och upplevde mig själv som något av en Crocodile Dundee, skrattar han. Från vildmarken till storstaden. Fullständigt förvirrad i en stad som aldrig tystande eller stod still.

Att bli komiker var aldrig något Al drömde om som liten även om gamla skolkamrater minns honom som klassens clown. Själv ville han bli travkommentator ända till hans engelsklärare talade om att man måste vara duktig på djur- och på sport.
– Inte bara kunna tala om att ” … och där kommer nummer två som springer om nummer fyra”.
Att komiker ens var ett yrke visste han knappt om, när han en kväll besökte en klubb som anordnade ”comedy night” med open mic.
– Det kostade två pund att gå in och sedan avlöste 50 komiker varandra på scen. En del var fantastiska och andra var…tja, inte så fantastiska, skrattar Al. Men det var en sådan otrolig upplevelse att jag, innan jag gick därifrån, tydligen hade skrivit upp mig på en lista för att själv vara med ett halvår senare.

Han garderade sig med att han kunde ju alltid låta bli att dyka upp- om det skulle vara så att han kom på andra tankar, men kvällen kom och det var dags.
– Jag hade inte sagt något till någon av mina vänner, berättar han. Skulle jag göra bort mig ville jag göra det ensam och allena. Men jag gick upp på scenen, och minns inte mycket mer förrän jag satte tillbaka micken i stativet- och folk applåderade. What a thrill!
Där och då började en resa som mest kan liknas vid en berg- och dalbana i racerfart. 1999 gick Al till final i den brittiska stå-upptävlingen ”So you think you are funny” och upprepade bedriften två år senare i både ”BBC New Act Competition” och ”Daily Telegraph Open Mic Competition”. Sedan dess har han uppträtt på de flesta komedifestivalerna i engelskspråkiga länder och vunnit flera utmärkelser så som ”Best Show 2009” vid ”Leicester Comedy Festival”, ”Director’s Pick 2009” vid ”Newcastle Comedy Festival” och ”Peoples Choice Award 2009” av ”Time Out Sydney”. 2012 bjöds han in till världens största humorfestival, ”Just for Laughs”, tillsammans med bland andra Eddie Izzard och Billy Connolly.
– och menar att det är tur, för egentligen kan han inget annat. Jag nog inte anställningsbar, helt enkelt, skrattar han, men talar samtidigt om att det var när han jobbade på en bar i London som han träffade Anita, tjejen från Östra Husby utanför Norrköping, som kom att förändra livet på många sätt.
– Anita var smart – hon tog med mig till Sverige på sommaren, och jag blev fast. Vilket land. Så vackert. Och ganska likt Nya Zeeland. Svenskarna var glada, lojala och hade integritet och vett att respektera den personliga sfären. Det gillade jag.
Han minns att han frågade om det där med vintern en varm och skön sommardag när de promenerade på stranden, och fick till svar ”just wait and see …”.
– Och då var det ju redan kört.

Tanken var att dela sin tid mellan Sverige och England i tiodagarsperioder.
– Men vem vill åka ifrån ett folk som gör så mycket tokiga saker- och som dessutom fullständigt älskar att bli påminda om det? säger Al och skrattar. Skämt åsido, alla sammanslutningar av människor har sina små egenheter, och det är igenkänningsfaktorn som gör det så roligt att skämta om. Orden, timingen och agerandet gör att man aldrig behöver överdriva. Jag har turen att komma utifrån, men får ändå uppleva skeenden inifrån, vilket gör att jag kan skämta om saker på ett sätt som många andra inte kan. När jag tar typiska svenska företeelser och sätter mig själv i situationen, gör mig till ett oförstående offer som till exempel inte förstår varför folk stirrar när jag går ut från tandläkarmottagningen med blå plastpåsar på fötterna, då blir det roligt på ett oförargligt sätt. Man skrattar åt sig själv lika mycket som åt någon annan.

Vill man jobba med komedi tipsar Al om att skriva om sig själv och om det man själv tycker är roligt. Till slut lär man känna sin publik och vad de skrattar åt, och de lär känna dig och vet vilka förväntningar de kan ha.
– Vilket är på både gott och ont, menar Al. Efter fyra turnéer ska man fortfarande kunna överraska. Men jag hittar nya infallsvinklar bara jag går utanför dörren och tar en promenad. Ja, jag tjuvlyssnar, typ. Och min fru är fortfarande min största inspiration. Hon är så otroligt rolig, men har tyvärr inte förstått att sälja biljetter på det.

De första åren i Sverige tillbringades i Norrköping, i Anitas hemtrakter, och Al minns det första giget på ett café i Linköping.
– Jag var van vid att uppträda i pub-miljö, där publiken kanske tagit sig både en drink eller två innan showen. Här var det fika som gällde. Jag minns att jag var orolig att sockerhalten kanske inte skulle vara hög nog.
Men östgötarna och svenskarna tog emot Al och hans oefterhärmliga klarsynthet angående våra underliga vanor med öppna armar. Redan 2011, bara ett år efter flytten till Sverige, vann han ”Bästa manliga komiker” på Svenska Standup-galan och 2012 gav han sig ut på ”Fika tour”, vilken följdes upp av ”Påtår tour” 2013 och ”Nääämen it’s Al Pitcher tour” 2014/2015. Shower som varit otroligt uppskattade och hyllade.
SVT Specials: Fy Fan Sverige visades på SVT i januari 2016, hösten 2017 hade han premiär med sin senaste standup-show ”Sverige Syndrome” som han turnerade med inte bara Sverige runt utan även för fullsatta hus i New York, London, Köpenhamn och Amsterdam.
Och i dagarna är han aktuell med premiären av humorserien ”Al Pitcher på paus” på SVT där han får lära sig de oskrivna reglerna kring något av det svenskaste som finns, nämligen pappaledighet.
– Att jag fått och får fortsätta göra allt det här är helt otroligt och långt bortom alla mina vildaste förväntningar, säger Al. Jag har till exempel showat med Damkören i Norrköping och ylat som en hund, jag har gett ut en humorbok (”Begravda elefanter”) och haft stående inslag i tv-program som ”Settman på plats” och talkshowen ”Robins”. Och nu har jag också fått skriva tv-manus och skådespela, vilket är en helt ny erfarenhet för mig. Att inte ha sin publik framför sig och därför heller inte får omedelbar återkoppling på om de gillar det de ser eller inte, det är lite läskigt – men kul.

Al pratar på och jag förstår att det är full fart i livet, både privat och på jobbfronten. Och visst finns det mycket idéer och ambitioner till att göra ännu mer nytt, men samtidigt säger Al att han vill passa på att njuta av det som pågår här och nu.
– För det är helt galet. Och jag fullkomligt älskar det!
Sedan ett par år bor Al och familjen, som nu också består av två barn på 5 och 8 år, i Stockholm. Men banden till Östergötland finns kvar.
– Här bor släkten, barnens mormor och morfar, mostrar och kusiner. Här firar vi jul och tillbringar somrarna. I Arkösund, som nog är en av de vackraste platser på jorden har jag tillbringat åtskilliga timmar med att leta fästingar och i kön till färjan mellan Kvarsebo och Östra Husby har vi väntat och väntat, och ätit många glassar. Jag har gått långa promenader i Norrköpings industrilandskap, njutit av vattenblänket i strömmen och forsandet ur dammluckorna och uppträtt på Lkpg Haha på Konsert och Kongress i Linköping när det begav sig. Inte minst är Östergötland mina första stapplande Sverige-minnen. Och jag får säga tack till Anita, för hur underligt Sverige än är; I love it here!

 

TEXT: Mirjam Lindahl
FOTO: Robert Eldrim